Hemmander

En helg innebär vila och återhämtning för de flesta som i vanliga fall arbetar måndag till fredag. När jag framåt småtimmarna natten mellan lördagen och söndagen, egentligen borde ha gått och lagt mig satt jag istället vid datorn. När min fru vid 5-tiden upptäckte att jag ännu inte hade gått och lagt mig började hon undra var jag var någonstans. Hon berättade på söndagen, ”Jag trodde du hade dött!” (önsketänkande?) Jag återfanns med huvudet på tangentbordet vid bärbar dator i vardagsrummet, och måste väl då ha varit mer död än levande. I alla fall väldigt trött. Jag slarvar kanske lite med nattsömnen och ibland får man en ”räkning” på detta slarv.

 Typ så här, men utan kaffekopp.

Räkning är precis vad jag får, flera i månaden till och med, från Vattenfall på elförbrukningen. För några veckor sen kom en räkning på närmare 9 tusen. För någon dag sen kom det två nya brev från Vattenfall. Öppnade med stigande puls först det ena. Aha, de hade strukit fakturan som kom för någon vecka sen på närmare 9 tusen, utan någon egentlig förklaring, men jag kände givetvis en lättnad över detta. Tills jag öppnar nästa kärleksbrev från Vattenfall. 16.673:-!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Den fakturan ersatte den gamla på närmare 9 tusen. Tydligen har de småskvättar som Vattenfall fakturerat under vintern visat sig vara lite för lite när man tillslut har läst av elmätaren. Nu ska vi pröjsa dessa 16.673:- innan 31 maj. Skönt! Härligt! Känns JÄTTE-bra faktiskt! Jag får nog ta ett litet snack med Vattenfall om detta.

 Gillar inte Vattenfall!

Löpsedlarna på gratistidningen City i morse hade som rubrik ”Här är farligast att cykla i Stockholm”. När jag läste detta trampade jag på lite extra för att få upp farten ordenligt. Det är nog lika bra att inte veta var det är farligast att cykla. Jag är försiktig och vet att det gör ont att cykla omkull. I lördagskväll fick jag hem omplåstrad son som hade cyklat omkull. Kompisens pappa hade hjälpt till och plåstra om honom, efter att han vurpat och fått se asfalt på nära håll. Han hade fortfarande ont i armen igår och fick avstå innebandyturnering pga cykelskadan. Så det är lömskt att cykla. Nu har de fått bort en hel del grus, så man slipper bekymra sig för det. Men man får klä på sig på morgnarna. Bara +1 imorse. På hemväg från jobbet idag började mina växlar att krångla. Lyckades tillslut hitta den rätta tekniken för att få i de växlar jag ville använda, men något är knas. Får nog bli ett litet besök på cykelverksta'n. Sålde ena dotterns urvuxna cykel för någon timme sen. Inte mycket att snacka om! 400 bagis. Som hittat!


 Cykeln går lite knackigt just nu.

Det får räcka nu för idag. På återbloggande!  

Undrar hur många blommor man kan döda på en knapp vecka? Jag är fullständigt värdelös på att ta hand om blommor. Får de inte för mycket vatten så är det istället att de torkar ut och dör. Att hitta det där perfekta mellanläget när en krukväxt får precis så mycket vatten som är nödvändigt är i min värld helt omöjligt! Då måste man ju typ sitta och titta på krukväxten – hela tiden – och vara beredd att vattna när den börjar se torr och vissen ut. Men vem har tid med det? Inte jag i alla fall. Varför har den uppfinningen inte sett dagens ljus, som kan hantera detta på ett smart sätt? I mitt hem finns det dessutom ett gäng blommor, som inte ska vattnas…nej nej…de ska badas!!! Azalea tror jag att de heter, och de ställer till ett helvete. Alltid när det är dags att laga mat så ska ena diskhon tappas upp med vatten, och så ska man trycka ner dem i vattnet och låta dem stå en stund. Blad och annat skit hamnar mitt i matlagningskaoset, och man blir allmänt surmulen på dessa förbannade krukväxter som inte har i köket att göra – tycker jag.

 Typ så va!

Vulkanaskmolnet är på allas läppar. Inställda flyg. Inställda planer för helgen. Inställda weekends. Inställda hemresor. Inställda bortresor. Någon undrar lite försiktigt ”Är det inte farligt?” ”Nä, inte farligare än att vistas på en normalt trafikerad motorväg”, uttalar sig en docent/dr i DN. OCH HUR FARLIGT ÄR DET INTE ATT VISTAS PÅ EN MOTORVÄG!?!?!?!?!?!?  Ok, han menar förstås utsläppen som är förenade med framförande av trafik på en motorväg. Men jämförelsen är ju som gjord för att skapa missförstånd. Jag kan någonstans känna en sån här ”2012-känsla”, dvs myndigheter och de som verkligen vet, mörkar för att inte orsaka panik. Men det är bara i min värld som tankarna går så. För så kan det väl inte vara? Att det verkligen är farligt, men myndigheterna och de som vet, väljer att säga ”Det är inte farligt!!!” Jag som är mer eller mindre expert på dinosaurier efter att ha läst tjocka böcker om dessa urtidsödlor för sonen vet också att en av teorierna om varför dinosarna dog ut, var just att en vulkan i Mexico släppte ut gas och partiklar vid ett utbrott. Gasen och partiklarna spreds över jordklotet och dinosaurierna dog. Just nu kommer jag dock inte ihåg om det verkligen var just av gasen och partiklarna, eller om det var för att partiklarna skymde solen under lång tid varpå växter dog, och därmed växtätarna inte hade något att äta och dog, varpå köttätarna inte hade några att äta när växtätarna dött ut. Det är ju så länge sen så vem bryr sig? Eller är det just med vetskap om denna gamla historia man kanske borde börja bry sig nu? Jag var ute för en stund sen och satte in grabbens cykel i förrådet och konstaterade att det var stjärnklart och fint ikväll. Vulkanaskmolnen skymmer i alla fall inte stjärnorna. Eller såg man dem bättre eftersom det var en unik afton då inga flyg är i luften och släpper ut avgaser? Men avgaserna syns ju inte! De andas man bara in och dör av. Visst måste det väl vara så det är? Vad MYCKET och STORT det blev att tänka på helt plötsligt!


 Vulkan va!

Jag blev i alla fall friad på alla åtalspunkter för dråp av krukväxt vid kvällens rättegång. Claes Borgström gjorde ett bra jobb, och jag slapp undan med villkorligt för försök till dråp på krukväxt som stod utomhus. Jag hade helt glömt bort att vi hade en kruka som stod utomhus också. Jag går liksom inte runt och tittar på sånt.

 Tack Classe!

Ikväll har det varit tv-kväll. Sverige mot Norge i ”Så ska det låta”. Norge vann visst. Som gammal fiolspelare kan jag bara konstatera att Alexander Rybak är otroligt musikalisk och skicklig. Först tyckte jag bara det såg larvigt ut när han stod  och hanterade sin fiol som en gitarr, utan att använda stråken. När han senare i programmet sjöng själv samtidigt som han fortfarande använde fiolen som en gitarr, insåg jag att han faktiskt ”spelade gitarr” på fiolen. Och när han väl sätter stråken till är han inte så oäven heller. En duktig kille helt enkelt! Fastnade vidare hos Skavlan och höjdpunkten var väl att höra John Cleese berätta om sig själv, och faktiskt ha kvar väldigt mycket av sin humor trots att han har uppnått en hög ålder. Med det inte sagt att jag inte tror man kan ha humor om man blir gammal, men jag förvånades ändå av  hans vitalitet och glimt i ögat. Sånt gillas!

 Humorn har förändrats sen Monty Python men håller ännu måttet!

Såg en kille på t-banan hem (Näää, det blev ingen cykel idag…vad är det med det då!?!?!?!?!?!) som hade värsta bollen innanför kinden. Han satt och hängde med huvudet mot fönsterrutan och hade jättelika solbrillor på sig. Funderade mycket på bollen innanför kinden. Långt framskriden tumör i ansiktet? Nej, han såg ju väldigt frisk ut för övrigt. Snus? Nej, ”bollen” var alldeles för stor och måste ha gått åt två dosor i så fall, vilket verkar orimligt. Då kom jag att tänka på Kat, drogen som brukas friskt på arabiska halvön och i östra Afrika. Jag blev mer och mer övertygad om att denne snubbe satt inne med värsta Kat-bollen mitt i fredagsrusningen på t-banan. När jag nu efteråt läser om kat står det att man blir upprymd och pigg av den, men i höga doser blir man tvärtom seg och hallucinerande. Klev av vid Brommaplan med mobilen i kameraläge för att knäppa honom…..(jaaa..allt måste dokumenteras!), men det blev ingen bild på honom. Men klart som tusan att det var kat han satt med under kinden. En överdos dessutom!


 Tugga kat.

Dags att sätta punkt för denna fredagsblogg. Får se vilket humör jag är på imorgon. Blir det inget imorgon så blir det på söndag, eller måndag.  Eller kanske tisdag. Det är inte så noga. Det är inte så många som läser min blogg, och har du läst så här långt är du en av få unika besökare som orkar läsa min trista blogg. På återbloggande! J

Efter några dagars blogguppehåll gör jag idag comeback! Arbetade hemifrån i tisdags eftersom jag skulle medfölja son till tandläkaren tidigt på eftermiddagen. Det gick bra! Borren behövde aldrig användas. När jag skulle cykla till jobbet i onsdags gick det inte så bra. Blev plötsligt dålig i kistan, och fick vända om efter halva vägen. Full sprutt hela onsdagen. Idag har det varit stabilare, och jag har arbetat hemifrån igen.

Eftersom det var sista dagen idag att byta till sommardäck hade jag detta hängande över mig. Visst hade jag kunnat fixa det själv men tiden är en bristvara, och jag tog därför bilen upp till Roffes Rost på lunchen. Roffes Rost är ett alldeles speciellt ställe som ligger i Vinsta industriområde. Man tror när man kör in på området att man har hamnat i utkanten av Tallin, Riga eller möjligtvis Vilnius. Det känns osvenskt och väldigt oglamoröst. När jag för något år sen var hos Roffes Rost, lyssnade de som jobbade där inte på Radio Stockholm, utan polisradion!!! Det gäller att hålla sig ajour om polisen är på väg....Roffes underhuggare hade en bil inne i verkstaden de höll på med när jag kom, och den tredje underhuggaren, av årgång äldre, höll på utanför med en annan bil, medan han med jämna mellanrum avbröt sitt arbete för att gå och sippa på en folköl som stod lite diskret bakom en hög med däck. När jag stod där och väntade dök plötsligt två kraftiga killar upp. De påminde starkt om "Big Pussy" och "Vito" - två karaktärer i Sopranos - och såg riktigt hotfulla ut. De såg inte ut som de kom för att diskutera vad Roffe tog betalt för ett hjulbyte. De skred med långsamma steg in i hallen, tände varsin cigg och började prata med Roffe. Jag borde givetvis ha gått närmare för att lyssna vad de pratade om, men det hade blivit konstigt eftersom det inte var min bil som för tillfället stod inne i hallen. Tillslut var "min" däck-kille klar med bilen i hallen och platsen blev, varpå jag kunde köra in. Ungefär då som man började byta däck på min bil, skred de två skumma maffiakillarna iväg. Jag knäppte dem på ryggen, med mobilkameran (eftersom det är min livsuppgift att dokumentera ALLT). De såg nöjda ut och den tjockaste av killarna hade två plastkassar i händerna. Undrar vad det var i plastkassarna? Det får jag aldrig veta. Och det är kanske lika bra. Kina-mannen som bytte däck på min bil blev klar, jag betalade och drog järnet från detta ställe. Dagens kvot av adrenalinrus var fyllt.

 Det går att vara ganska diskret med en mobilkamera...Här går Dimitri och Hristo iväg från Roffes Rost. Den tyngste killen med två plastkassar som hämtades på Roffes kontor. Troligen tillhörde de den organiserade brottsligheten - bulgariska eller albanska maffian är min bedömning.


 "Big Pussy"  "Vito"

Förutom att döttrarna diskuterade p-stavar och p-plåster när vi åt kvällsmat, deklarerade sonen klart och tydligt att han ska bli kock när han blir stor, "på en flottig restaurang". Snacka om att staka ut vägen tidigt. Vi får väl se vad det blir av det.


 Vem minns inte den svenske kocken i Mupparna?

Jag fick också besked idag av Svenska Försäkringsföreningen att jag får ett resestipendium, och därmed får åka till Danmark under en vecka i höst och studera den danska försäkringsmarknaden. Allting pröjsat och klart och lite fickpengar därtill. Som motprestation avkrävs jag på en rapport som ska vara klar innan årsskiftet. Det ska bli kul, och utmaningen i utmaningen blir att bemästra och förstå det danska språket. När äldsta dottern var fyra år gammal skulle vi hyra en stuga på norra Jylland. När vi stod vid nyckelutlämningen och väntade på nycklarna och skulle få annan praktisk info tittade dottern storögt på personalen och viskade till mig, "Är det sant att de har gröt i halsen?" Hon hade hört någon säga att de pratar som om de har gröt i halsen, och tagit det bokstavligt. Danmark är trevligt! Trevligt land! Trevliga människor! Jag gillar Danmark!


 Kanske går det någon bra fotbollsmatch i Köpenhamn i höst?

Imorgon är det fredag! Veckans mest välkomna dag!!!

Idag kändes benen tyngre än igår. Cyklingen i morse gick otroligt segt. Det var t.o.m. folk som promenerade om mig…..nej…inte riktigt. Den dagen folk promenerar om mig när jag cyklar lovar jag att sluta cykla. Då har jag blivit för seg i benen. Apropå ”seg” så hade jag en kollega en gång som hade tre olika lägen. När man frågade honom ”Hur är läget?”, svarade han antingen ”seg”, ”halvseg” eller ”seg som fan”. Det var de tre nivåer av seghet som han alltid hade. Efter att ha lärt sig detta behövde man inte ställa frågan ”Hur är läget?” utan det räckte att titta på honom och istället fråga ”Halvseg?”. Då kunde man få ett bekräftande svar, eller så blev svaret oftast ”Nej, seg som fan”. Hemcyklingen blev ännu segare än morgoncyklingen. Vädermässigt kändes det mer som höst än vår med mulet, blåsigt och lite regnstänk. Men man ska inte klaga! Vi ska vara glada att vädret inte är likadant alla dagar. Då hade livet varit tråkigt.

 Denna bild visar en seg råtta, en halvseg råtta och en råtta som är seg som fan.

Har nu också fått höra varför Hamngatan ser ut som en krigsskådeplats. Tycligen ska det byggas Spårväg city. Vad ska det vara bra för? Får nu cykla på Malmskillnadsgatan istället när jag ska till och från jobbet. Varför måste det gå en spårväg just där? Jag är skeptisk!

 Passar in på Hamngatan????? Inte tycker jag det i alla fall. 

Imorgon har jag tagit semester vilket alltid är skönt. Från början fanns det storslagna planer att vi skulle hitta på något tillsammans alla fem i familjen. Men dessa planer ser ut att gå i kras. Döttrarna fick hastigt och lustigt kuverteringsarbete på mitt jobb, och får åka dit istället för mig i morgon, för att ha lite kul med brev och kuvert, och tjäna en hacka. Nu har jag och son istället nästan spikat att vi ska åka och spela lasergame imorgon. Det blir säkert kul! Han ska ha lasergame-kalas om några veckor så han måste träna. Jag har gjort detta en gång tidigare när vi hade ett jippo med jobbet för några år sen. Det var ganska roligt när man är så många. Hur det blir när jag och son springer där vet jag inte. Men han tycker säkert det är kul.

 Hoppas på att få se ut något i den här stilen imorgon.

Idag blir denna allmängiltiga blogg om vardagens trivialiteter ganska kort. Jag känner mig ganska tom i skallen och seg..nä..till och med halvseg....eller snarare seg som fan.

 I bil märker man knappt av lutningen på Tranebergsbron. Den är desto tydligare på cykel.

Dagen var kommen! Dagen då årets cykelpremiär skulle ske. Egentligen tjuvstartade jag cykelpremiären i påskhelgen då jag var ute och provcyklade, men det räknas inte ”här”. Nej, det är när man börjar cykla till och från jobbet som cykelsäsongen börjar. Resan till jobbet i morse gick bra, men jag kom iväg lite senare än vad jag hade räknat med eftersom det är mycket som ska fungera och tas med när man inte har cyklat på fem månader. Jag trodde faktiskt inte en enda sopbil…nej inte sån sopbil utan en SOPbil…en sån med borstar på sig som borstar gator, cykelbanor och gångbanor, hade varit ute ännu. När jag passerat Hässelby Slott-rondellen insåg jag att det faktiskt var vissa sträckor som hade hunnits sopas. När jag närmade mig Brommaplan var det sämre igen. Man får helt enkelt ta det lugnt så man inte får oväntad sladd i allt grus. Tranebergsbrons lutning uppåt var givetvis som vanligt tung för benen. När jag äntligen kommit upp på ”puckeln” ringde telefonen. Tänkte att det är bäst att svara eftersom jag hade en 8-åring som satt hemma själv och åt frukost med Indiana Jones på dvd och två sömntutor till systrar som enda sällskap. Ja, de är t.o.m. värre sömntutor än jag.  Det var dock inte 8-åringen utan en kollega som tydligen ville fråga om jag kunde köpa en macka åt honom på vägen. Jag hann inte svara, och han får fasen köpa sina mackor själv nu när jag inte åker T-bana längre. Eller helt enkelt göra som jag, dvs göra mina mackor på natten innan, precis innan man går och lägger sig så mackorna är klara till morgonen.

  
En sån.....................inte en sån!

Jag kom fram tillslut till jobbet men blev irriterad då hela Hamngatan var uppgrävd och såg ut som en krigsskådeplats. Har inte varit på Hamngatan på några veckor och så där såg det inte ut sist. Det var kanske inte ståvärnsdjupt men som liggvärn hade det fungerat. Fick kryssa mig ner till Norrlandsgatan, upp på Mäster Samuelsgatan och äntligen in på Regeringsgatan för att flåsande och svettig hitta in i ”min” port. Sammantaget gav det mersmak och det känns skönt att premiären är avklarad. Premiären är alltid värst.

 Hamngatan, numera en krigsskådeplats.

Hade ett månatligt jobbigt möte på jobbet, där man i värsta fall blir "avrättad". Och blir man inte "avrättad" kan man vara glad om man kommer undan med ett "skott i knäet". Men jag vet inte vad som har hänt? Jag blev inte ens "skenavrättad" på detta möte??? Det finns kanske hopp?

 Det är tufft på en arbetsplats ibland!

Eftersom jag hade börjat dagen med 18 km på cykel så var jag lite tveksam när jag snörade skorna på gymet på lunchen. Ska man palla med löpbandet också? Jag chansade och det gick ganska bra. Körde på fokuserat i 40 min och blev svettig för andra gången denna dag.


 Svettkörtlarna fick jobba på idag.

Efter lunch började det kännas i kroppen att man hållit igång. Försökte låta bli att tänka tanken att jag skulle hem också. Men den stunden dök tillslut upp. Väl ute på cykeln var det inga problem. Dra in lite stadsluft i lungorna och man är med i matchen igen. När jag kom susande i 180 på Jakobsgatan kan det bli problem där Drottninggatan korsar Jakobsgatan. Givetvis klev en kärri...en kvinna ut på övergångsstället trots att hon hade rött och jag hade grönt. Jag fick knycka till med styret för att inte ramma kärri...kvinnan. Precis när jag passerat henne kom mitt spontana utrop "IDIOOOOT!" i en blandning av adrenalinrusning och ilska. Oskyldiga fotgängare på Jakobsgatan vände sig om och tittade förvånat på mig eftersom de inte hade uppfattat situationen, och tänkte nog "Hjälp, en galning på cykel!" På senare år har jag lugnat ner mig som cyklist men jag hade en period för några år sen när jag var mycket mer hetsig. Jag skrek okvädningsord åt människor som betedde sig nyckfullt och oväntat i trafiken och viftade med långa fingrar efter bilister som inte respekterade en stackars cyklist som jag. Det har som sagt lugnat ned sig, så jag blev lite förvånad själv över mitt utbrott idag? Men jag ska inte oroa mig för det. Delar jag ut ett "IDIOOOOT!" så är det på sin plats. De delas inte ut om de inte är berättigade. Oroa er inte för det!

 Finns onekligen en del idioter!

Nu ska jag inte tråka ut er med min vardag mer. Inte idag i alla fall.

Så var arbetsveckan igång igen. Vaknade som en zombie. Duschade som en zombie. Klädde på mig som en zombie. ”Festade till” och tog bilen till Brommaplan, givetvis också som en zombie. Vid 2-rycket på eftermiddagen ringde min fru och meddelade att jag hade glömt att stänga garageporten i morse. Hela vägen som en zombie alltså. Jag kände mig nyvaken fram till tredje koppen kaffe. Då började jag äntligen vakna till liv. Och jag har faktiskt hållit mig vaken hela dagen. Lite lättare känns livet idag än igår när solen faktiskt skiner och vårkänslorna från i lördags och söndags återvänder.

 Ja inte var jag redo varken att ta emot någon attack eller gå till attack i morse.

Eftersom mitt SL-kort gäller sista dagen idag, samtidigt som temperatur och årstid börjar bli lite mer human ute, har jag bestämt att årets cykelpremiär kommer att ske imorgon. Nu är jag laddad till tänderna och det enda abret är att det ligger 27 ton grus på cykelvägarna in till  stan, och det lär ta några veckor innan ansvariga myndigheter har lyckats få bort alla dessa stenar och gruskorn. Jag får ta kurvorna i speedway-stil och förlita mig på att jag har kontroll på balansen. Allt är förberett. Ryggsäcken packad, nya skosnören i cykelskorna, hjälmen putsad, däcken pumpade (tur att ingen snodde den när garaget stod vidöppet under sju timmar idag...) och jag tror ännu jag hittar in till stan. Årets cykelsäsong kan börja.

 Dags att köra igång!

Idag blev det en tämligen kort eftermiddag på jobbet. Jag var tvungen att hasta hem för att hinna förbereda mig och son inför årets första utomhusfotbollsträning. Snön som täckte plan igår hade nästan smält bort. Ena kortsidan verkar våren ha kommit lika långt som i Kiruna på "Maltans" konstgräs, plus att den delen av planen ännu var ganska blöt. Vi började med att lägga beslag på 1/3 av "Maltan" som var hyfsat torr för att inte komma i konflikt med de "locals" som var där och spelade. När F00-laget dök upp och också ville träna var vi tvungna att köra bort the locals för att bägge grupperna skulle få plats att träna. Påsklov för många gjorde att det bara kom åtta killar ikväll. Men vi hade kul och de som var på plats såg pigga och spelsugna ut. Det är stor skillnad att träna utomhus och inomhus. Känns bra att vi är igång utomhus nu!

 "Maltan" är inte Camp Nou...men nästan..

Imorgon är det onsdag, men eftersom jag har semester på fredag så är det som en torsd.....va?....ok...."tjatig"...jag tjatig?...nä....ok...jag ska inte tjata mer om veckodagarna. Skönt i alla fall att det är onsdag. April har knappt börjat så är man nästan halvvägs in i månaden.

Fyra mål av Messi i en Ch-league-kvartsfinal... Det är respekt! Ska bli kul att se vad han kan göra för sitt Argentina i VM i sommar. Högintressant!

 Messi - vilket stim han är inne i nu.

Nu får det räcka för idag. På återseende!

Så var dagen kommen. Dagen då äldsta dottern fyller 16 år. 16 år har gått sen man blev förälder! Ofattbart! Det har ju hänt en del under denna ”resa” men förhoppningsvis var det mest dramatiskt i början. Min fru låg inlagd på KS ungefär en vecka innan eftersom det hade visat sig först att hon hade fått högt blodtryck och senare konstaterade man havandeskapsförgiftning. Detta innebar att hon var tvungen att ligga still så mycket som möjligt plus få medicin mot det höga blodtrycket. Jag åkte och hälsade på varje dag, och det här med att vårt första barn skulle födas kändes väldigt avlägset. Det var ju planerat till 31 maj. Och vi var inte inne i april ens. Så då den 30 mars 1994. Jag var på min dåvarande arbetsplats och vi hade haft någon sån här gemensam samling inför påsken, och satt och var sociala och fikade. När jag kom tillbaka till mitt rum lyste en lampa på telefonen som betydde att jag hade ett meddelande i växeln. Jag ringde upp växeln, och de sa något skärrade att jag skulle ringa KS. Tyckte detta var konstigt eftersom min fru dittills hade kunnat ringa själv, så jag ringde upp. Avdelningen där hon var inlagd svarade att ”du får nog komma hit nu, vi har kört din fru till operation” utan att nämna några andra detaljer. Tyckte detta var helt ofattbart och förstod ingenting. Gick som en zombie utan att ta på mig jacka eller meddela någon vart jag skulle till hissen som tog mig ned till garaget där jag hade bilen. Körde till KS och parkerade. Letade mig upp på avdelningen, där man kort förklarade att man blivit tvungen att snabbt forsla frugan till ”operation” och att någon skulle följa med mig dit. Blev eskorterad i kilometerlånga korridorer och kulvertar till det skräckinjagande stället som personalen benämnde ”operation”. Kommer fram till ”operation” och inforslad i något slags operationsrum där det står ett helt team med såna här grönklädda människor som håller på att snärta iväg gummihandskar mot papperskorgar och tar av sig munskydd. Systern som eskorterat mig förklarar för de grönklädda människorna ”Här är pappan till katastrofsnittet!”. De här minuterna som det tar för mig att ta mig 10 minuter med bil från arbetsplatsen till KS, eskorten genom korridoren och framkomsten till ”operation” är som en dimma. Jag minns bara fragment. Efterföljande minuter blir om möjligt ännu mer omtumlande. De grönklädda människorna ser, trots att de ser ut att ha jobbat hårt, avslappnade och glada ut, och verkar gilla systerns presentation av mig som ”pappan till katastrofsnittet”. Bakom de grönklädda människorna noterar jag en kofta, som jag känner igen som min frus, slängd på en brits. Detta klädesplagg gör att jag börjar förstå allvaret, att det faktiskt var hon och ingen annan som hade rullats iväg till ”operation”. Den grönklädda personalen börjar prata med mig om att ”allting har gått bra” och ”kom med här”. Och där ligger hon, i en kuvös, har de stoppat Rebecca. Världens minsta lilla tjej som jag sen skulle få veta att hon vägde 1,4 kg och var 40 cm lång. Född/katastrofsnittad nio veckor för tidigt.  Totalt overkligt! Man var inte beredd. Anledningen till att det hade blivit ett katastrofsnitt var att man hade tagit CTG  - en slags fosterövervakning - och då konstaterat att hjärtljuden försvann. När väl min fru skars upp och Rebban plockades ut konstaterades att navelsträngen hade hamnat runt halsen, så det var lite flyt att detta CTG just togs vid rätt tillfälle. När jag senare på kvällen skulle meddela mina föräldrar vad som hade hänt förstod nog inte de heller riktigt. Min mamma började yra om ”nöddop”. Vaddå ”nöddop” tyckte jag. På de timmar jag hade vant mig vid tanken att bli föräldrar var det plötsligt ingen tvekan om att allting skulle gå bra och sluta väl. I mina föräldrars värld var det otänkbart att man överlevde om man fötts nio veckor för tidigt. Ett dygn fick Rebecca sen vara på neonatalen. Sen blev hon uppflyttat på ”lätt-neonatalen” där man fick sköta sina för tidigt födda barn själv. Vi fick besked att man fick räkna med att de skulle bli kvar lika länge som hon var född för tidigt, men vi blev hemskickade redan efter sex veckor. Ett barn som är fött nio veckor för tidigt har ingen sugreflex och kan inte äta bröstmjölk på vanligt sätt. Det fick pumpas och sondmatas. Omständigt och tidsödande men vi hade ju ingenting att jämföra med. Och viktigt var förstås att inte blanda ihop den utpumpade mjölken som förvarades i kylen med mjölken till kaffet. Vi var lyckligt lottade och hade inga stora problem med vår förstfödda. Det fanns andra barn på lätt-neonatalen som hade det betydligt jobbigare och var födda med svåra komplikationer.

 Man blir trött av sjukhusvistelser.

När Rebecca var några dagar gammal upptäckte vi något konstigt i munnen på henne. Vi frågade en syster som först inte heller förstod vad det var. Det märkliga var att det var inte en tand, utan två tänder. Hon hade fötts nio veckor för tidigt med två tänder. Enligt uppgift föds ungefär vart tusende barn med en tand. Hur få det är som föds med två tänder........Ingen aning. Inte ens den ärrade gamla sjuksystern vi frågade om detta hade varit med om detta tidigare.

Två jättegaddar i den lilla munnen som fick dras ut när hon bara var en vecka gammal.

Stolt far när R är ca fem mån.

Det var en lång berättelse om hur det var att bli förälder första gången. För övrigt önskade sig 16-åringen "hämtmat" som födelsedagsmiddag. Först stod sushi överst på listan men efter sen kontakt var detta ändrat till kycklingtallrik med pommes från kebabstället. Hm...inget gott betyg till husets kockar att man vill ha hämtmat när man fyller år.

Nu ska jag återvända till nuet och något annat kul som...hm...räkningar!

Det blev ingen cykelpremiär idag heller. Imorgon? Nja, jag måste förbereda mig mentalt också. Jag har i och för sig cyklat dessa 2 x 18 km i drygt 10 år så jag känner till varenda ojämnhet längs med vägen, och rent fysiskt ska det inte heller vara några problem. Nej, tröskeln man ska ta sig över nu är bara att rent mentalt orka tänka tanken på själva cyklingen och allt praktiskt runtomkring, med rätt kläder medan man cyklar, att cykeln är i cyklingsbart skick, att man har kläder med sig att ta på när man har duschat på jobbet, regnkläder om det börjar regna osv osv osv. Det är inte bara att ta cykeln och cykla. Det är så mycket annat runtomkring som man måste orka ta tag i, innan man är redo. Högst osäkert om det blir någon premiär för mig innan påsk. Troligtvis efter. Men jag lovar att lämna rapport här för den som är intresserad.

 Snart dags att ta fram och låta Scott jobba.

Igår satt ena dottern och tittade på en film när jag passerade tv:n. ”Vi brinner” sa en liten tjej på filmen eftersom bilen som hon färdades i med sin pappa eller vem det kunde vara hade börjat brinna av någon anledning. Jag kom då osökt att tänka på en händelse i min tidiga barndom. Jag kan ha varit 4-5 år kanske, och satt hemma efter frukost och lekte med en knallpulverpistol i soffan. Pyjamasen jag var klädd i var av någon konstig blandning som jag så här långt efteråt skulle vilja säga att det var en blandning mellan frotté och flanell. Hursomhelst, knallpulverpuffran var laddad med knallpulver och jag satt där och sköt för mig själv i soffan. Avtryckaren på denna pistol var ganska trög för mina svaga barnfingrar och jag hade därför vänt puffran ett kvarts varv så att jag kunde använda tummen till att trycka på avtryckaren. Pipan på pistolen var följaktligen riktad nedåt mot mina ben. Avlossade en serie skott och tyckte väl på en 4-5-årings vis att det var ganska häftigt, när plötsligt en ganska häftig eldsflamma kommer ut från pistolen. Flamman träffar mitt ena lår och det börjar brinna i pyjamasbyxans ena ben. Panik uppstod hos den lille gossen och jag börjar springa mot köket med orden ”Mamma, det eldar i byxorna!!!” Dessa ord glömmer aldrig min mor. Om de ”eldande byxorna” släckte sig av sig själv, eller om det var för att jag gjorde 0-100 på nio blankt är oklart. När jag med ett omänskligt adrenalinpåslag hade kommit fram till köket några sekunder senare där min mor befann sig hade branden slocknat. Pyjamasbyxbenet var kolsvart av den korta branden. Tänkbart och högst troligt uppfattade jag denna olycka mycket värre än vad den egentligen var. Men otäckt var det och jag hittade ju inte på allting. Det visade det kolsvarta pyjamasbyxbenet.  Hade detta hänt idag hade man gått till stället  där man köpt knallpulverpistolen och  klagat/skällt. Det kan jag inte tänka mig att mina föräldrar gjorde. De sa nog bara ”Naiij Hiuuuu!”

 Riktigt så här illa var det inte...men nästan.

Sönderhackad arbetsdag. Riktigt jobbig och omständig kund som inte kan bestämma sig har fått hugg på mig eftersom jag har pratat med henne förr. Det är "straffet" när man arbetat länge på en arbetsplats att gamla "favvokunder" hittar tillbaka till en. Resten av dagen har också hackats sönder av diverse saker hit och dit.

Pascal Simpson stod med en liten knatte på Brommaplan och telefonerade i mobil. Kunde först inte placera honom men när jag såg initialerna på hans BP-jacka kom jag på vem det var. Ser på nätet att han trots sin BP-jacka tydligen ska träna Gröndal i år. Av någon outgrundlig anledning hade jag helt förträngt Pascal Simpson. Kan det vara så att man inte kommer ihåg "profiler" när de spelat i värsta lokalkonkurrenten? AIK-spöken är värren än nedflyttningsspöket!

  Mest ihågkommen kanske för när han tacklade in både boll och back på Camp Nou mot Barca.

Imorgon är det 16 år sen man blev förälder första gången. Det konstiga är att de 16 år som  har gått sen den dagen känns som de har gått i turbofart. Förstår inte riktigt vart åren har tagit vägen? Men det är väl så när man börjar bli gammal....och det faktum att när man får barn så märker man hur snabbt tiden går. De första sex veckorna på Astrid Lindgrens neonatalavdelningen med en katastrofsnitt nio veckor för tidigt född dotter på 1,4 kg till en tjej på 16 som går ut 9:an om några månader känns......ja det har gått otroligt snabbt helt enkelt. Tiden går!

På återbloggis.

Idag var det ingen bra dag på jobbet. Jag gjorde en tavla igår som uppdagades idag. Men min taktik när man gör tavlor är inte att sopa dem under mattan utan att istället basunera ut dem så att alla vet, i synnerhet eftersom det kan innebära en del telefonsamtal från kunderna till vår Kundservice. Min tavla drabbade som sagt en hel del av våra kunder och är givetvis inte bra, men samtidigt får man försöka dra lärdom av sina misstag och kanske förbättra rutinerna när sånt här händer. Kanske var det födelsedagsyran som gjorde att jag var oskärpt igår? Eller vårtröttheten? Eller tisdagskoman? Vem vet? Jag ska inte överanalysera vad som gick snett. Då blir man kanske tokig.

Skyndade mig i alla fall hem från jobbet. Inte för att jag ville slippa mina kollegor med tanke på mitt misstag, utan för att en ny energinisse skulle komma på besök för att utröna vårt behov av en luftluft-värmepump. Han dök upp ca en timme försenad, men ringde och förvarnade. Jag hade precis hunnit äta en portion stuvade makaroner och köttbullar när han ringde på dörren. Eftersom jag redan har haft en energinisse på besök hade jag en bild av hur kvällens besök skulle gå till, dvs en snabb rundtur på både insida och utsida av hus, lite prat och lite frågor och slutligen, "jag går hem och räknar på det och skickar en offert". Så blev det inte ikväll. Energinissen tog noggrant av sig sina skor, hängde upp sin jacka på klädhängaren och greppade sin portfölj och började inspektera nedre våningen. Vi gick sen upp och han tittade sig omkring och redogjorde för olika alternativ. I det läget kändes det som att han nästan var klar och jag tänkte "nu sticker han nog snart och går hem och räknar på det". Men nädå, han flyttade in hos oss..."Ska vi sätta oss!?" Jag blev lite förvånad men vi slog oss ned i soffan och energinissen började oroligt fråga "Ska inte frugan vara med?" Jag förklarade att hon inte är så intresserad, och energinissen verkade tillslut acceptera detta. Hursomhelst fick jag därefter en lång och detaljerad redogörelse för varför det skulle vara så bra att installera en luftluftvärmepump och den här nissen försökte sälja in det på att "jag inte behöver betala någonting". Detta argument byggde på hans kalkyler att jag skulle tjäna mer på den minskade elförbrukningen per år än vad det skulle kosta att avbetala densamma. Kan så vara hänt men jag gillade inte riktigt detta argument, och man kan väl inte säga att personkemin oss emellan klickade så där klockrent. I synnerhet inte när han suttit i en timme och redogjort, räknat och argumenterat och jag förstod att han gärna ville att jag skulle ta ett beslut redan i kväll, i sittande soffa. Nä du Andreas på Svenska Energispar, eller vad de nu hette, lite betänketid och frist behöver jag nog innan jag slår till. Framförallt vill jag nog prata med några fler energinissar innan jag har hittat rätt energinisse och firma som ska få göra detta.

  Kändes som energinissen flyttade in.  

Glömde kommentera Mästarnas mästare i gårdagens blogg. Det gick åt fanders för Tomas Brolin och han åkte ut. Nu är det bara tre kvar i finalen. Tomas Johansson är givetvis en stor skräll i finaltrion. Mer tippat var dock att Louise Karlsson och Armand Krancj är där. Final och upplösning nästa tisdag. Kan knappt vänta dit. I övrigt verkar Malta vara en trevlig ö, där Mästarnas mästare går av stapeln. Det är kanske där man ska bo som pensionär?

 Numera avdankad fotbollspensionär och utslagen ur Mästarnas mästare.

Såg precis Barcas match mot Osasuna. Zlatan fick inte mycket vettiga bollar att jobba med och när han väl fick dem så lyckades han inte förvalta möjligheterna. Därför var det lite förvånande när matchens första mål gjordes just av Zlatan. Och så blev han utbytt direkt efter målet!? Stämningen på avbytarbänken verkade inte direkt uppsluppen heller. Zlatan satt på en bänkrad och surade. Henry, som också blivit utbytt, satt på bänkraden precis framför och surade. Ibland blir man nyfiken och undrar hur bra kompisar de här fotbollsmiljonärerna egentligen är? Kanske är det mellan Zlatan och Henry som mellan mig och kvällens energinisse, dvs att personkemin inte är den bästa?

  Henry såg sur ut. Unnar han inte Zlatan att göra mål?

Kvällens blogg är den första som skrivs på min nya minidator. En riktigt trevlig maskin! Men om det har smugit sig in någon bokstav för mycket eller något stavfel så beror det antingen på att jag inte har vant mig vid tangentbordet, eller att jag vägrar ta på mig läsglasögonen. Bokstäverna på skärmen känns mindre än vanligt. Men jag ska väl vänja mig så småningom.

På återblogg!

Måndag, måndag, måndag och återigen måndag. Ja, det har varit måndag idag, och det har känts från början till slut tycker jag. Kall natt, kall  morgon, snö på marken igen, soligt och schysst väder hela dagen. Transport till arbetsplatsen. Börja jobba, lunch med endorfinfrigörande träning i form av såväl löpband, cykel som crosstrainer. Svettig som f-n, dusch, lunch vid skrivbordet. Sen, var det som om någon hade klubbat mig i skallen. Jag var faktiskt tvungen att rikta stolen mot fönstret, från dörröppningen med ryggen mot korridoren, och blunda en stund. Satt för säkerhets skull med en penna i handen så jag förhoppningsvis skulle tappa den om jag somnade in. Somnade nästan in och var på väg att börja drömma när jag ryckte till och helt plötsligt var klarvaken. Ja, jag kommer inte att ha dåligt samvete för detta. Jag tror det var precis vad jag behövde. Blunda några minuter för att orka med resten av arbetsdagen. Sen gick det ju bra att fortsätta arbeta. De länder där man har siesta är faktiskt inte helt fel ute tycker jag.

 Riktigt så här utstuderat var det inte.

Förra veckans tredje världskrig mellan mor och ena dottern är över. Nu är det istället systrarna Hemmander som har ett fjärde världskrig på gång. Hel-vet-e vad de kan bråka, om i stort sett ingenting. De retar gallfeber på varandra och bråkar om allt. Vad ska man göra? Försöker man ingripa i konflikterna så står ord mot ord, och ingen är beredd att vika undan. Hopplöst medlarläge!


 Ständiga oroshärdar i vår familj.

Ikväll började Arn visas på tv. Jag hade inga stora förväntningar och var väl i valet och kvalet om jag skulle titta. Jag brukar inte gilla "kostym-produktioner". Hamnade i soffan och gillade första avsnittet! En positiv överraskning helt enkelt. Vad kul med positiva överraskningar! Jag har inte läst Arn-böckerna men har förstått att Guillou fick en del kritik för att allt som skrevs inte riktigt stämde med historien och verkligheten. Detaljer! Det är väl inte första gången verkligheten blir förvanskad i skönlitteratur i så fall. Jag kommer att fortsätta titta på Arn. Det var intressant!

 Arn(e)

Nu ska jag avsluta bloggen för ikväll, och börja titta på Apocalypse now. Det var längesen. Fick inspiration under eftermiddagen att återse den.  Vi hörs närmare påsk!