Hemmander

Så var dagen kommen. Dagen då äldsta dottern fyller 16 år. 16 år har gått sen man blev förälder! Ofattbart! Det har ju hänt en del under denna ”resa” men förhoppningsvis var det mest dramatiskt i början. Min fru låg inlagd på KS ungefär en vecka innan eftersom det hade visat sig först att hon hade fått högt blodtryck och senare konstaterade man havandeskapsförgiftning. Detta innebar att hon var tvungen att ligga still så mycket som möjligt plus få medicin mot det höga blodtrycket. Jag åkte och hälsade på varje dag, och det här med att vårt första barn skulle födas kändes väldigt avlägset. Det var ju planerat till 31 maj. Och vi var inte inne i april ens. Så då den 30 mars 1994. Jag var på min dåvarande arbetsplats och vi hade haft någon sån här gemensam samling inför påsken, och satt och var sociala och fikade. När jag kom tillbaka till mitt rum lyste en lampa på telefonen som betydde att jag hade ett meddelande i växeln. Jag ringde upp växeln, och de sa något skärrade att jag skulle ringa KS. Tyckte detta var konstigt eftersom min fru dittills hade kunnat ringa själv, så jag ringde upp. Avdelningen där hon var inlagd svarade att ”du får nog komma hit nu, vi har kört din fru till operation” utan att nämna några andra detaljer. Tyckte detta var helt ofattbart och förstod ingenting. Gick som en zombie utan att ta på mig jacka eller meddela någon vart jag skulle till hissen som tog mig ned till garaget där jag hade bilen. Körde till KS och parkerade. Letade mig upp på avdelningen, där man kort förklarade att man blivit tvungen att snabbt forsla frugan till ”operation” och att någon skulle följa med mig dit. Blev eskorterad i kilometerlånga korridorer och kulvertar till det skräckinjagande stället som personalen benämnde ”operation”. Kommer fram till ”operation” och inforslad i något slags operationsrum där det står ett helt team med såna här grönklädda människor som håller på att snärta iväg gummihandskar mot papperskorgar och tar av sig munskydd. Systern som eskorterat mig förklarar för de grönklädda människorna ”Här är pappan till katastrofsnittet!”. De här minuterna som det tar för mig att ta mig 10 minuter med bil från arbetsplatsen till KS, eskorten genom korridoren och framkomsten till ”operation” är som en dimma. Jag minns bara fragment. Efterföljande minuter blir om möjligt ännu mer omtumlande. De grönklädda människorna ser, trots att de ser ut att ha jobbat hårt, avslappnade och glada ut, och verkar gilla systerns presentation av mig som ”pappan till katastrofsnittet”. Bakom de grönklädda människorna noterar jag en kofta, som jag känner igen som min frus, slängd på en brits. Detta klädesplagg gör att jag börjar förstå allvaret, att det faktiskt var hon och ingen annan som hade rullats iväg till ”operation”. Den grönklädda personalen börjar prata med mig om att ”allting har gått bra” och ”kom med här”. Och där ligger hon, i en kuvös, har de stoppat Rebecca. Världens minsta lilla tjej som jag sen skulle få veta att hon vägde 1,4 kg och var 40 cm lång. Född/katastrofsnittad nio veckor för tidigt.  Totalt overkligt! Man var inte beredd. Anledningen till att det hade blivit ett katastrofsnitt var att man hade tagit CTG  - en slags fosterövervakning - och då konstaterat att hjärtljuden försvann. När väl min fru skars upp och Rebban plockades ut konstaterades att navelsträngen hade hamnat runt halsen, så det var lite flyt att detta CTG just togs vid rätt tillfälle. När jag senare på kvällen skulle meddela mina föräldrar vad som hade hänt förstod nog inte de heller riktigt. Min mamma började yra om ”nöddop”. Vaddå ”nöddop” tyckte jag. På de timmar jag hade vant mig vid tanken att bli föräldrar var det plötsligt ingen tvekan om att allting skulle gå bra och sluta väl. I mina föräldrars värld var det otänkbart att man överlevde om man fötts nio veckor för tidigt. Ett dygn fick Rebecca sen vara på neonatalen. Sen blev hon uppflyttat på ”lätt-neonatalen” där man fick sköta sina för tidigt födda barn själv. Vi fick besked att man fick räkna med att de skulle bli kvar lika länge som hon var född för tidigt, men vi blev hemskickade redan efter sex veckor. Ett barn som är fött nio veckor för tidigt har ingen sugreflex och kan inte äta bröstmjölk på vanligt sätt. Det fick pumpas och sondmatas. Omständigt och tidsödande men vi hade ju ingenting att jämföra med. Och viktigt var förstås att inte blanda ihop den utpumpade mjölken som förvarades i kylen med mjölken till kaffet. Vi var lyckligt lottade och hade inga stora problem med vår förstfödda. Det fanns andra barn på lätt-neonatalen som hade det betydligt jobbigare och var födda med svåra komplikationer.

 Man blir trött av sjukhusvistelser.

När Rebecca var några dagar gammal upptäckte vi något konstigt i munnen på henne. Vi frågade en syster som först inte heller förstod vad det var. Det märkliga var att det var inte en tand, utan två tänder. Hon hade fötts nio veckor för tidigt med två tänder. Enligt uppgift föds ungefär vart tusende barn med en tand. Hur få det är som föds med två tänder........Ingen aning. Inte ens den ärrade gamla sjuksystern vi frågade om detta hade varit med om detta tidigare.

Två jättegaddar i den lilla munnen som fick dras ut när hon bara var en vecka gammal.

Stolt far när R är ca fem mån.

Det var en lång berättelse om hur det var att bli förälder första gången. För övrigt önskade sig 16-åringen "hämtmat" som födelsedagsmiddag. Först stod sushi överst på listan men efter sen kontakt var detta ändrat till kycklingtallrik med pommes från kebabstället. Hm...inget gott betyg till husets kockar att man vill ha hämtmat när man fyller år.

Nu ska jag återvända till nuet och något annat kul som...hm...räkningar!