Hemmander

Idag var det tydligen födelsedag, vilket vi i vår familj inte firar så där jättehäftigt numera. Känns inte som läge för klackarna i taket när man fyller en tisdag heller. Hade man fyllt en fredag eller lördag, hade man kanske fyllt sig själv litegrann, men inte en tisdag. Nej, nu är det bara att inse att man är gammal. Närmare 50 än 40, närmare 60 än 30, närmare pension än studenten, närmare att tappa minnet än att tappa sin första tand, närmare sin första rullator än sin första cykel, närmare ålderdomshemmet än dagis osv osv osv osv. Förhoppningsvis är det NU man går in i ”andra halvlek”, och att man inte har befunnit sig i andra halvlek alltför länge. Jag är övervägande positiv till att inte veta något om framtiden. Jag tror det skulle bli väldigt jobbigt. Såg en konstig film med Tom Cruise för några veckor sen, ”Minority Report”. I ett framtida samhälle utnyttjar man några ungdomar, som pga att deras mödrar har knarkat, blivit synska på kuppen och därmed kan förutsäga mord som ska begås. Tom Cruise är ansvarig för Pre-Crime-gruppen och man lyckas alltid anhålla mördaren, innan mordet har begåtts, oftast med någon sekund/minuts marginal. Sen blir det spännande värre när det uppdagas att Cruises rollfigur själv kommer att begå ett mord. Kan inte rekommendera filmen som kändes ganska seg, utan dit jag ville komma var tänk om det faktiskt finns människor som besitter egenskaper och kan se in i framtiden? Jag är inte speciellt bevandrad i detta ämne men det vore ju otroligt häftigt på ett sätt, skrämmande på ett annat.

 Jag har varken ätit tårta eller blivit tårtad idag.

Ibland missbedömer man människor totalt. Idag när jag satt på tunnelbanan hem från jobbet, så trasslade sig en gammal dam förbi mig och satte sig i sätet närmast fönstret snett emot mig. Jag skulle uppskatta att hon var runt 80 år gammal när man såg på henne, och hon stödde sig på en käpp och såg ganska skröplig ut. Efter någon station börjar det ringa i en mobil med typ Calle Johansson-signal ( ni vet den gamla slagdängan som alla över 43 kan spela på piano). Det tog en väldig tid innan Calle Johansson slutade, och tillslut var det en kvinna av utländsk härkomst som satt mitt över mittgången som lyckades få upp sin mobil ur handväskan för att svara. Medan den hemska Calle Johansson-signaturen spelade tittade jag lite nyfiket på den gamla damen i 80-årsåldern och tänkte att det kan inte vara lätt att vara gammal och acceptera den nya tekniken. Sitta här i en tämligen full tunnelbanevagn när man är så gammal, bland en massa stressade människor som är på väg hit och dit, och dessutom behöva stå ut med alla mobiler som ringer hela tiden, som folk inte har vett att ställa in på ljudlöst. Den gamla damen såg dock inte speciellt besvärad ut, utan satt djupt försjunken i en bok. Ytterligare några stationer senare börjar det plötsligt ringa en annan mobilsignal med värsta bossa nova-temat. I min tysta iver att hålla reda på vem det var det ringde hos, tittar jag mig nyfiket omkring för att se vem det var nu som skulle tala om var man befann sig. Döm om min förvåning när det är den gamla damen som rutinerat halar fram SIN mobil. Men det var inte slut där. Jag hörde givetvis inte den hon pratade med men hon själv slängde ur sig meningar som, "Ja, men kan du skicka den med mail så jag får titta på den i lugn och ro!?" och vidare "Ja, bara det blir sån där pdf-fil så kan jag nog se det". Ok, det var inte så jag svimmade av förvåning men lite paff blev jag. Jag som från början nästan tyckte synd om den här gamla damen på cirka 80 år som skulle stå ut med allt "modernt", och så visar det sig att hon själv verkar helt inne i den nya tekniken. Snacka om att missbedöma folk!

 Käppar kan förvilla.

Nu har jag två val. Antingen fortsätter jag att titta på "Apocalypse now redux" som jag började titta på igårkväll men somnade ifrån, eller så packar jag upp och sätter mig och leker med min nya dator som jag köpte på vägen hem idag. Svårt val! Får nästan singla slant.

      
Brando i Apocalypse eller den nya Ferrarin - det är frågan?

På återbloggis!