Hemmander

Lasergame visade sig vara en riktig hit! Sonen, snart åtta år, visade inga tecken på nervositet innan vi skulle ramla ned för trappan och "spela", men när han fick på sig laser-västen och förstod att det handlade om att gå in i mörkt rum blev han lite skakis. Jag och instruktörskillen försökte dock lugna den nervöse sonen. "Det är inte farligt!!!", och så satte vi igång. Han kom snabbt in i det och såg tjusningen med att ständigt pricka mig så jag inte kunde skjuta själv på fem sekunder. Som jag kände på förhand blev det ju lite speciellt när bara han och jag gick runt i de mörka utrymmena och sköt på varandra, och han var som ett plåster på mig och ville helst inte ge sig ut på någon "långt-ifrån-pappa-expedition", även om jag med jämna mellanrum försökte få honom att tycka som jag, "nu går vi åt olika håll så blir det roligare". Det var nytt för honom. Jag hade gjort det en gång innan och vet väl någorlunda hur jag ska pricka, så själva "tävlingen" vem som fick in mest träffar var inte mycket att diskutera. Henric var mest glad och lycklig att få ha prövat på detta innan han ska ha sitt lasergame-kalas om några veckor. Då slipper han stå där och vara rädd inför sina kompisar. Jag hoppas inte heller någon av kompisarna ska vara rädda.

 Vilken lycka! Ligger det i de manliga generna? Ett skjutvapen i händerna och lyckan är total...

Glömde berätta om rådjuren. När jag igår morse skulle gå ut för att cykla till jobbet så var de på tomten igen. I alla fall två av dem. De verkar tamare och mer orädda än någonsin, och stirrade fånigt på mig när jag klev ut genom dörren. När de såg min skräckinjagande utstyrsel med alldeles för stor rycksäck på ryggen, hjälm och cykelglasögon och verkligen kopplade att "nu är det farligt", fick de väldigt brått iväg. Alla djurvänner får säga vad de vill, och jag är i grund och botten också djurvän men, JAG VILL INTE HA DEM PÅ TOMTEN! Trodde de blivit vettskrämda av den galne cyklisten, men ikväll var de tillbaka på tomten när jag skulle slänga sopor, utan att vara utklädd till cyklist. De masade sig sakta iväg som om de tyckte "Okeeej, vi flyttar oss en stund så du kan slänga sopor...men sen kommer vi tillbaka".


 Boooort!

Ikväll satt den lille lasergamespelaren och försökte få ordning på strängarna på vår gitarr. Två av strängarna hade av outgrundlig anledning blivit alldeles för lösa, och han ville ha dem lite mer spända så det blev "som på riktigt" med en gitarr. Jag varnade då honom för att spänna dem för hårt eftersom de kan spricka och slänga iväg snärtar som gör ont. Samtidigt som jag sa detta fick jag en flashback till svunna tider. Jag som spelade fiol hela min uppväxt hade en mellanperiod när jag gjorde lumpen och sen flyttade upp till stora staden. Efter en tid hittade jag en orkester som jag började spela med. Vi var ganska ambitiösa och hade med jämna mellanrum konserter där vi framförde diverse verk som vi hade gnetat med i flera månader innan. Vid ett tillfälle skulle vi spela i Hedvig Eleonora-kyrkan på Östermalm. Förutom min fru med medtvingad kompis såg jag när jag klev in för att börja spela att Ingmar Bergman satt i publiken. Han bodde precis bredvid kyrkan berättade någon för mig senare. Tydligen var jag på ett sjusärdeles spelhumör denna söndageftermiddag och överdrev mina stråkrörelser något kolossalt. Ganska tidigt när vi spelade (minns faktiskt inte vad) så fick jag vid ett nedstråk, stråken alldeles för långt ned. På vägen upp (uppstråk vill jag minnas att det heter) så missar jag och får på något konstigt sätt stråken under E-strängen, och spräcker på så sätt hela strängen. Strängen som är spänd "som en fiolsträng" (vad annars) sprätter till och slår som ett piskrapp över mitt ansikte. Jag inser tämligen snabbt vad jag ställt till med, men eftersom detta var på amatörnivå var det inte tal om att resa sig och gå bakom kulisserna och byta sträng, utan jag fullföljde konserten med tre strängar och fick spela högt på A-strängen istället. När konserten var slut och vi mottagit publikens (inklusive Ingmar Bergamns) applåder, packade jag ihop mitt instrument och gick för att träffa frugan och hennes kompis. Min fru hade uppfattat vad som hände och när hon såg mig påpekade hon att jag hade ett litet sår, straxt under ögat. Strängen hade snärtat till så jag fick ett litet jack under ena ögat. Rena turen att jag inte fick den RAKT på ögat. Efter detta kan ingen komma och påstå att det inte är farligt att lira fela. Detta är att anse som en icke-medicinsk risk som försäkringsbolagen ännu inte har tagit med i sina allmänna villkor. Tänk att man kan få såna flashbacks, bara för att ens barn sitter och skruvar på stämskruvarna till en gitarr!

 Det är en del att hålla reda på när man ska gnida på en fela.

Hörde en kul sak på nyheterna. Lindahls mejerier som tillverkar turkisk youghurt har under en 10-årsperiod använt bilden av en "typisk turk" på framsidan av hinkarna med turkisk youghurt, som det säkert säljs tonvis av året runt, och i synnerhet under den varmare perioden av året när grillsäsongen kommer igång. Dååå, ska det grillas och användas turkisk youghurt så det står härliga till. En i Sverige boende invandrare hade länge funderat på denna bild av "den typiske turken" och tyckt att den påminde om en släkting till honom. Han hade nyligen kontaktat släktingen som bodde utanför Sverige och frågat "Är inte det där du som är på hinken med turkisk youghurt?". Jo, för tusan, visst är det jag hade släktingen svarat. Släktingen har nu blivit rejält sur på Lindahls mejerier och stämt dem, eftersom han inte alls är turk. HAN ÄR NÄMLIGEN GREK, inte alls någon turk. Tänk så fel det kan bli!!!!

 Turken var inte en turk, utan en grek!

Nu ska jag inte tråka ut er längre med fiololyckor och grekturkisk youghurt! Ha en skön helg!