Brinnande pyjamasbyxor
Det blev ingen cykelpremiär idag heller. Imorgon? Nja, jag måste förbereda mig mentalt också. Jag har i och för sig cyklat dessa 2 x 18 km i drygt 10 år så jag känner till varenda ojämnhet längs med vägen, och rent fysiskt ska det inte heller vara några problem. Nej, tröskeln man ska ta sig över nu är bara att rent mentalt orka tänka tanken på själva cyklingen och allt praktiskt runtomkring, med rätt kläder medan man cyklar, att cykeln är i cyklingsbart skick, att man har kläder med sig att ta på när man har duschat på jobbet, regnkläder om det börjar regna osv osv osv. Det är inte bara att ta cykeln och cykla. Det är så mycket annat runtomkring som man måste orka ta tag i, innan man är redo. Högst osäkert om det blir någon premiär för mig innan påsk. Troligtvis efter. Men jag lovar att lämna rapport här för den som är intresserad. 
Snart dags att ta fram och låta Scott jobba.
Igår satt ena dottern och tittade på en film när jag passerade tv:n. ”Vi brinner” sa en liten tjej på filmen eftersom bilen som hon färdades i med sin pappa eller vem det kunde vara hade börjat brinna av någon anledning. Jag kom då osökt att tänka på en händelse i min tidiga barndom. Jag kan ha varit 4-5 år kanske, och satt hemma efter frukost och lekte med en knallpulverpistol i soffan. Pyjamasen jag var klädd i var av någon konstig blandning som jag så här långt efteråt skulle vilja säga att det var en blandning mellan frotté och flanell. Hursomhelst, knallpulverpuffran var laddad med knallpulver och jag satt där och sköt för mig själv i soffan. Avtryckaren på denna pistol var ganska trög för mina svaga barnfingrar och jag hade därför vänt puffran ett kvarts varv så att jag kunde använda tummen till att trycka på avtryckaren. Pipan på pistolen var följaktligen riktad nedåt mot mina ben. Avlossade en serie skott och tyckte väl på en 4-5-årings vis att det var ganska häftigt, när plötsligt en ganska häftig eldsflamma kommer ut från pistolen. Flamman träffar mitt ena lår och det börjar brinna i pyjamasbyxans ena ben. Panik uppstod hos den lille gossen och jag börjar springa mot köket med orden ”Mamma, det eldar i byxorna!!!” Dessa ord glömmer aldrig min mor. Om de ”eldande byxorna” släckte sig av sig själv, eller om det var för att jag gjorde 0-100 på nio blankt är oklart. När jag med ett omänskligt adrenalinpåslag hade kommit fram till köket några sekunder senare där min mor befann sig hade branden slocknat. Pyjamasbyxbenet var kolsvart av den korta branden. Tänkbart och högst troligt uppfattade jag denna olycka mycket värre än vad den egentligen var. Men otäckt var det och jag hittade ju inte på allting. Det visade det kolsvarta pyjamasbyxbenet. Hade detta hänt idag hade man gått till stället där man köpt knallpulverpistolen och klagat/skällt. Det kan jag inte tänka mig att mina föräldrar gjorde. De sa nog bara ”Naiij Hiuuuu!”
Riktigt så här illa var det inte...men nästan.
Sönderhackad arbetsdag. Riktigt jobbig och omständig kund som inte kan bestämma sig har fått hugg på mig eftersom jag har pratat med henne förr. Det är "straffet" när man arbetat länge på en arbetsplats att gamla "favvokunder" hittar tillbaka till en. Resten av dagen har också hackats sönder av diverse saker hit och dit.
Pascal Simpson stod med en liten knatte på Brommaplan och telefonerade i mobil. Kunde först inte placera honom men när jag såg initialerna på hans BP-jacka kom jag på vem det var. Ser på nätet att han trots sin BP-jacka tydligen ska träna Gröndal i år. Av någon outgrundlig anledning hade jag helt förträngt Pascal Simpson. Kan det vara så att man inte kommer ihåg "profiler" när de spelat i värsta lokalkonkurrenten? AIK-spöken är värren än nedflyttningsspöket! 
Mest ihågkommen kanske för när han tacklade in både boll och back på Camp Nou mot Barca.
Imorgon är det 16 år sen man blev förälder första gången. Det konstiga är att de 16 år som har gått sen den dagen känns som de har gått i turbofart. Förstår inte riktigt vart åren har tagit vägen? Men det är väl så när man börjar bli gammal....och det faktum att när man får barn så märker man hur snabbt tiden går. De första sex veckorna på Astrid Lindgrens neonatalavdelningen med en katastrofsnitt nio veckor för tidigt född dotter på 1,4 kg till en tjej på 16 som går ut 9:an om några månader känns......ja det har gått otroligt snabbt helt enkelt. Tiden går!
På återbloggis.
