Hemmander

Fredagar är härliga! Man är i och för sig lika trött när man vaknar till på morgonen. Men det är mest för att man inte har hunnit fatta vad det är för veckodag. När man fattar vad det är för veckodag så orkar man faktiskt ta sig upp ur sängen, och när man står där en meter från sängen och försöker förstå varför man är så dum att man har klivit upp ur sängen så minns man igen, JAVISST JA, det är ju fredag. Fredag måste vara veckodagarnas räddningsplanka. Det finns väl egentligen ingen veckodag som har så mycket positiv laddning som just fredag. Ja, det är förstås kanske inte alla förunnat att känna så. Men om man har ett Svensson-liv med arbete mån-fre så är fredagar outstanding! Jag kan nästan känna att jag längtar till nästa fredag, nu när fredagen håller på att ta slut. Men först måste man ju njuta av lördagen!

Idag har jag haft en helt normal arbetsdag på jobbet. Dagens överraskning bestod i att några duktiga och modiga medarbetare överraskade oss med ett lucia-tåg på eftermiddagen. Jättekul! Jättetrevligt! Jätteuppskattat! Jag lever på detta än i denna stund. Och läser någon av er i luciatåget detta så ska ni veta att ni var grymt duktiga. Kanon!

Idag var jag rejält laddad för att ställa mig på löpbandet på lunchen. Hade burit med mig mina speciella löpardojjor hemifrån enbart för att testa min onda skadade fot på löpbandet på lunchen. Men, det brann inne. Jag kom inte iväg på någon träning. Satt och skrev klart ett protokoll istället. Sket i träningen. Gick till Kungshallen och åt wokat istället. Men det var gott, och jag får testa min fot nästa vecka istället. 

 

Många frågar mig hur det var att jobba på ett slakteri. Ok, jag ska berätta om det. Återkommer med detaljer om hur det känns att leva under hot att bli slängd i tarmback eller hur killen som jobbade i blodrummet egentligen var.

 

Två lediga dagar väntar. Ser fram emot det! Men det kommer att gå snabbt. Det säger bara svusch, så är de förbi. Det måste vara min höga ålder som gör att jag upplever att helgerna går så snabbt. Så snabbt gick de aldrig förr? Jag fattar inte? Var tar de vägen? Men jag ska inte börja sörja i förtid. Först får ju helgen passera innan jag kan börja gnälla.  

Trevlig start på helgen!

Jag ska inte som vanligt börja med att berätta hur trött jag var i morse. Jag var trött som..nej just det, det blir alldeles för tjatigt och upprepande att berätta varje gång jag ska börja skriva.

Vi tar det bakifrån istället. Ikväll har jag precis skrivit upp vad jag/vi ska storhandla på lördag. Familjens måltider planeras minutiöst och torsdagkväll är en sån kväll när det planeras och bestäms nästa veckas matsedel, och allt som ska inhandlas skrivs upp. Allt för att slippa stå med brallorna nere och inte riktigt veta vad man ska laga för käk när man kommer hem en kväll. Av fem vilsna själar är det alltid någon som har någon synpunkt på käket. Några specialrätter görs inte i det här hemmet. Här får alla barn äta samma mat. Min fru däremot gör ofta sitt eget krubb, eftersom hon inte alls vill äta samma saker som jag och ungarna. Ibland blir det därför lite trångt i köket när det är många saker som ska tillredas samtidigt. Ibland blir det inte bara trångt, utan ibland hänger till och med smockan i luften. Men det brukar sluta väl utan större våldsutbrott.

 Lika rörigt som vårt kök, fast utan pepparkakor och diverse djur.

7-åringen frågade lite om Nobel-priset och festligheterna som visades på tv. Vi försökte förklara...gubben Nobel...dynamit.....pris..gjort/upptäckt något som är bra för mänskligheten..pris...10 millar. Hans spontana reaktion var att upphetsat hoppa upp och ner samtidigt som han sa "Hoppas jag får det!" Det pedagogiska och utlärande arvet har tydligen inte hängt med mig. Han trodde att det var ett lotteri, där vem som helst kunde "vinna" priset och 10 millar. Men det är klart ser man till årets fredspristagare så känns det ju faktiskt som ett lotteri.


Alfred..................och en inför Oslobesöket stylad Barack.

Jag var också på besök i skolan i eftermiddags. Förstaklassen hade öppet hus och skulle  visa upp sina arbeten och alster. Fick mig en kopp java och fick ta del av diverse saker som skapats, ritats och skrivits. Är glad att jag inte arbetar i den miljön! Otrolig ljudnivå, även om det förstås var lite extra larmigt i eftermiddags med alla som var på öppet hus.

 Ont i örat kan man få av ett besök i skolan.

Jag har arbetat hemifrån hela dagen eftersom jag skulle gå på det öppna huset på skolan på tidiga eftermiddagen. Det kändes helt ok att arbeta hemifrån idag. Ibland känns det tvärtom - urtrist. Kanske var det för att jag ägnade lunchen åt att åka till Vällingby C och påbörja inköp av julklappar. Känns som ett lite halvjobbigt moment i tillvaron det här med julklappar, men vad gör man inte för de små. Jag köpte........nänänä...trodde ni att jag skulle skriva det här va!!!? Så dum är jag inte. Ni, mina barn, som är läskunniga läser ju med jämna mellanrum min blogg har jag förstått. Så här skrivs inte ett dugg mer om julklappar! Glöm det!

Men visst, förmiddagen var lite småseg. Mycket segare än eftermiddagen. Det var nog det att jag fick luft på lunchen som gjorde att jag blev lite piggare. Inser att man behöver luft - frisk eller ofrisk, bara det är luft.

Ringde också Hassan på förmiddagen. Jag min tekniska idiot, fattade inte att jag inte skulle sätta den vita kontakten från bildskärmen till den vita kontakten i hårddisken, utan i den gula kontakten som jag aldrig sett tidigare. När jag gjorde det funkade skärmen perfekt! Teknikens under.

>

Frulle, kaffe, DN, julkalender, 14 väckarklockar som ringer. Långt innan väckarklockorna ringde vaknade jag på vänster sida och kände att vaccinsticket från igår kändes rejält. Jag som var så kaxig igår och inte kände någonting på hela dagen eller kvällen, fick igen rejält. Men inte så att jag hade problem. Det var bara väldigt oskönt att sova på vänster sida. Så jag klarade mig lindrigt undan och började inte segnälkab alat eller ännu värre, ɹǝu ɥɔo ddn ɐlɐʇ. Det är faktiskt bland det värsta som kan hända en, och inte roligt alls.

Läste att Fetisov - 51 bast - ska göra comeback. Inte illa för någon som hunnit vara idrottsminister i sex år. Dave King, den legendariske kanadensiske hockeycoachen, gjorde ett år som tränare i Ryssland för Metallurg Magnitogorsk under den tid Slava Fetisov var idrottsminister och påstår i sin bok "King of Russia" att idrottsministern hade mycket nära band med ryska maffian. Intressant läsning där King ger sin syn på hur saker och ting fungerar i Ryssland! Boken finns för övrigt att köpa  hos Adlibris. Klicka bara på länken högst upp på bloggen, och leta rätt på "King of Russia" så är julhelgen räddad.


 Slava    Kvällens lästips

Själv hinner jag inte läsa. Inte nu när jag har börjat blogga. Nej, det är nog inte bloggandets fel. På morgnarna på t-banan är jag för trött just nu för att läsa något annat än gratistidningarna. På kvällarna när jag ska gå lägga mig, går jag inte och lägger. När jag istället lägger mig på natten är det alldeles för sent att börja läsa. Jag hoppas dock få tid och ork att börja läsa snart, eftersom det är ett nöje som ligger mig varmt om hjärtat.



Imorgon är det fredag, äntligen!

Då stunder även denna dag mot sitt slut och pliktskyldigt ska jag försöka få ihop en onsdagsblogg även om jag just nu inte har en aning om vad jag ska skriva om.

För vilken morgon i ordning var jag trött som en klubbad säl i morse? Jag vet inte? Jag har tappat räkningen. Man stapplar upp ur sängen och konstaterar att det är december och becksvart ute. Och så ska man mobilisera ihop sig själv till att klara de de sakerna, som nästan känns helt ogenomförbara så tidigt på morgonen, dvs frukost, duscha och klä på sig. Kommer man bara utomhus och drar in första andetaget med luft, börjar man för första gången ana, att det här ska nog fixa sig den här dagen också. Det är inte lätt med vinter och mörker. I alla fall inte att samtidigt försöka vara alert och pigg. Pigg och alert, låter kanske bättre?



Hade en del beslutsvånda under förmiddagen. Skulle jag gå och vaccinera mig eller inte? Hur testat är det där vaccinet egentligen? Kan man bli mer sjuk av vaccinet än av svininfluensan? Gör det ont när de sticker in nålen? Kommer jag att börja gråta? Får man ett bokmärke när det är klart. Ja, ni vet de här självklara tankarna man brottas med, och frågorna man ställer sig, inför ett sånt här steg som ska tas. Talade med både "skeptikerna" och motsatta lägret, "de entusiastiska",  under förmiddagen. Vid lunchtid hade jag tillslut bestämt mig. Jag anslöt mig till "De entusiastiska". Mitt beslut grundade sig helt enkelt på att jag tror att jag kan gå längre i "tävlingen" om jag väljer "De entusiastiska". "Skeptikerna" håller på mer med paktbildningar och skitsnack, och deras läger OCH strand är skitkass. Jag tror faktiskt att det är "Skeptikerna" som hamnar i veckans öråd. Skulle vi i "De entusiastiska" hamna där tror jag inte jag blir utröstad. Men man kan aldrig vara säker. Och skulle det vara så illa så vi hamnar i örådet, vet jag precis vem jag ska rösta på.....

 


Sofiahemmet är ett väldigt speciellt ställe. Man känner sig nästan som man är någon upphöjd kunglighet när man kommer dit. De bemöter en trevligt och korrekt, och det är aldrig något krångel. Jämför det med att besöka vårdcentralen i Hässelby och vi snackar milsvid skillnad. Jag misstänker att det är "de bästa" som söker sig och får jobb på Sofiahemmet, medan "packet" hamnar på vårdcentralerna i förorten? Jag kanske har fel och får en massa skit nu? Men den risken tar jag. De kanske också har ett "öråd" när tjänster ska tillsättas. Alla utröstade får en sista chans på vårdcentralen i Hässelby. Ni som är kvar kan fortsätta arbeta på Sofiahemmet. Den mycket vänliga sköterskan ville dock inte hugga nålen i armen på mig snabbt som jag hade hoppats. Jag hade kryssat i ett "Ja" på hälsodeklarationen utanför i korridoren, och sköterskan var tvungen att gå och ta ett snack med läkaren. Fick sätta mig ner och läsa. Valde mellan en golftidning och Femina och det blev det sistnämnda. Golf.......nä...försök inte med mig! Hellre Femina! Några minuter senare kom den vänliga sköterskan tillbaka och visade in mig i sitt rum. "Iiiinga prooplem!" sa hon på sin finlandssvenska. Jag fick ta av mig så hon kom åt min vänsterarm, och jag valde att titta bort. Liiite läskigt är det! Jobba på slakteri går an. Se döda människor funkar och skräckfilm är ju bara film, men att få en spruta i armen...det är ju läskigt! Vet inte riktigt om jag kanske har lepra men jag kände absolut ingenting när hon stack in sprutan. Inte ett dugg! Jag undrar så  här efteråt, stack hon verkligen? Jag vet inte? Jag tittade ju bort. Men varför skulle hon inte ha stuckit? För att vara snäll mot mig? Nej, det finns ju inte på kartan. Jag tackade och vände åter till jobbet. På min promenad tillbaka från Sofiahemmet kände jag efter riktigt noga om de här klassiska symtomen man hört om började infinna sig, huvudvärk, feber, ont i vänsterarmen. Men nej, inte ett dugg kände jag. Kände mig lite blossig i ansiktet när jag skulle gå hem, men det berodde nog på mina upphetsande arbetsuppgifter, inte av vaccinet. Och peppar peppar ta i trä...(åååh vad jag har längtat efter att få använda den gamla klyschan!) nu, tio timmar efter sticket känner jag fortfarande inte ett dugg. Det gör inte ens ont i vänsterarmen. Det säger ju precis alla att de får. Har jag lepra? Är jag avlägsen släkting med dinosaurierna från Jura-perioden och har ovanligt tjock hud? Eller är jag en ödla från tv-serien "V"? Frågorna är många. Svaren är få. Som vanligt.

  

Kvällen har ägnats åt att se sista avsnittet av "Morden". En fantastiskt bra serie i sex delar som jag har följt, även om jag har somnat några gånger. Slutet och upplösningen var oväntad och det hela var skickligt ihopsnickrat. Bra skådespelare gjorde inte saken sämre. Får ni möjlighet att se den i repris, köpa en eventuellt kommande box eller om det finns möjlighet att se den på Svt Play, kan jag varmt rekommendera den.



Sen fick jag äntligen tid att försöka installera min frus reparerade dator. Det gick åt pipsvängen. Har gjort allt jag kan göra. Datorn går igång, men då börjar skärmen krångla. Den lyser några sekunder, sen slocknar den och pekar långfinger åt en med texten "No signal". Vaddå "No signal" Alla jäv..alla sladdar sitter som de ska. Datorer är ju så fiffigt gjorda så t.o.m. en idiot, som jag, knappt kan misslyckas att koppla ihop allting. Hm...men jag har givit upp för kvällen. Det här får Hassan fixa. Han ska kontaktas imorgon. Har letat på nätet efter info och det kan bero på lite olika saker, och troligt är att felet INTE sitter i skärmen utan i datorn, som Hassan har plockat ihop.



Nu ska jag inte pina er längre. Vi får väl hoppas på återseende imorgon!

Idag har det hänt stora saker i världen. Det jag kommer ihåg från dagens läsning av diverse tidningar är:

1. Ronaldo gör 3000 situps om dagen. Waauuw! Vad är det för märkvärdigt med det? Det gör jag också! Kanske 4-5000 per år faktiskt........VA? "per dag"??? Jaha...ok...ja..det var mycket! Hur hinner han med det? Måste ju ta halva dagen att göra 3000 situps. Om han inte gör såna där fusk-situps dvs bara vickar lite på huvudet och gör dem blixtsnabbt. Och vad ska det vara bra för? Han spelar ju fotboll och ska vara bäst på så mycket annat än att vara superstark i magen. Dessvärre kan jag ju inte klanka på att han inte är bra på något annat än att vara stark i magen. Han är ju fullkomligt superkomplett denne spelare förutom att han verkar arrogant och otrevlig. Jag skulle inte bjuda hem honom på middag en lördag. Jag tror inte han skulle komma heller för den delen. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag tror inte ens han skulle svara om jag bjöd in honom. Men stark i magen är han hursomhelst.

 Om nu någon kvinna läser denna blogg bjuder jag på lite ögongodis - Ronaldo - 3000 situps per dag.......

Innan jag fortsätter med dagens stora nyheter måste jag bara berätta om en sport där det är bra att vara stark i magen. Under gymnasietiden fick jag för mig att jag skulle börja träna karate. Det var ju stentufft tyckte jag och det dröjde inte många träningar förrän jag hade beställt en sån här vit dräkt/pyjamas att ha på mig på träningarna. Vad hjälpte det? Jag var ju fullkomligt oduglig på de moment där det gällde att vara vig och sparka högt. Medan andra nybörjare med lätthet efter några månader kunde slänga iväg foten i huvudhöjd på sina motståndare, stod jag och sparkade i höfthöjd mot mina träningsmotståndare. Inte ens då - i unga år - var jag vig. Jag hade till och med problem vid den inledande samlingen när man skulle sitta, med benen bakåt, på sina hälar, att ens klara detta enkla moment. Den enda behållningen jag hade av mitt halvår med tuff karateträning var att jag lärde mig räkna till tio på japanska. Men (tappar tråden/spåret hela tiden ikväll) dit jag ville komma var: Det är bra att vara stark i magen när man tränar karate - och säkert andra kampsporter också. Man fick ju slag och sparkar i magen så det stod härliga till.

 Ungefär så här löjlig såg jag nog ut.......

Men nu var det ju sammanfattningen av de stora nyheterna jag höll på med:
2. Ett hus i London är till salu. Inget konstigt i sig med det och huspriserna i London är ju skapligt upptrissade men det som är anmärkningsvärt med det här huset som är till salu är att det är 170 cm brett!!!!!!!!! Det ligger där, inklämt bland andra mer "normalastora" hus. Tydligen är det fyra våningar plus källare och boytan (om man nu kan tala om "boyta" i ett hus som är 170 cm brett!?) är på dryga 90 kvm, fördelade på alla dessa våningar. Utropspriset är 6 miljoner kr och mäklaren säger att det inte lämpar sig för en barnfamilj utan man bör helst bo ensam där, möjligtvis kan det fungera om man är två st också........ Tack för upplysningen mäklaren! Tänk att flytta in där med tre fruar och ett barn...eller som mer brukligt är, en fru och tre barn. Det hade blivit trångt och rörigt tror jag.

 Londons smalaste hus - 170 cm brett!!!

3. Vita huset har haft problem med objudna gäster. Genom årens lopp har det tydligen skett ett par gånger, men nu senast var det ett objudet par som smet förbi alla säkerhetskontroller när Barack hade en tillställning för Indiens premiärminister. Tydligen hann de mingla runt lite med de inbjudna gästerna innan deras tilltag upptäcktes och de blev utkastade. Paret skröt sen på Facebook om sitt tilltag och enligt uppgift drömmer paret om att bli reality-tv-stjärnor. Hm, det är som en magnetisk kraft som jag inte rår över själv, men jag kan inte låta bli att dra paralleller med sånt jag varit med om själv. Smita in-och bli utkastad har jag också varit med om några gånger, dock inte på senare år, utan kanske mer när man var 20-25 år. Eller inte så mycket "smita in" utan kanske mer och oftare "utkastad". Utkastad av diverse orsaker/anledningar som jag tyvärr är förhindrad att delge er, just nu och här. Jag kan ändå berätta om ett tillfälle på Snäck som ligger några km norr om Visby. Jag vet inte hur det är nuförtiden på Snäck men på 80-talet hade man en populär nattklubb/diskotek där, och det kändes som det var ett av de hetaste ställena man kunde tillbringa en afton man ville ha lite kul. Och som jag nämnde ovan kan jag tyvärr inte delge er varför jag blev utslängd, men utslängd blev jag. Och det var ju lite trist att stå utanför och veta att alla andra där inne hade skitkul. Jag kunde ju inte ställa mig i kö och försöka komma in igen. Fadde-typerna som var dörrsluskar kände säkert igen mig trots att de hade mer muskler än hjärna. Vad göra? Jo, jag började traska runt hela Snäck-komplexet och hittade en baksida av Snäck som hade typ en lastbrygga för varutransporter, och några järndörrar som man säkert kunde passera, om man hade nyckel. Om inte någon av dörrarna var olåsta. Döm om min förvåning när jag känner på dörrarna och hittar en som är olåst. I min förvåning traskar jag genom en smal korridor där det finns köksregioner på ena sidan och där jag anar att personal håller på och lagar mat. Jag tittar inte så noga utan traskar på snabbt för att komma till slutet av korridoren. På något sätt lyckas jag med att ta mig in på själva Snäck igen bland festande människor och hittar mina vänner som tror att de ser i syne. "Hur kom du in igen???" Det värsta var bara att dörrsluskarna var flera än de få som stod i dörren. Det var några som patrullerade inne i lokalen också. Detta hade jag förbisett. De fick givetvis syn på mig, "VAAAA!? Hur faaaan har du kommit in igen???" Något bryskare än första gången blev jag förnedrad och utslängd på nytt. IQ-dörrsluskarna var dock inte så intresserad av att verkligen få reda på HUR jag hade kommit in igen, utan var mera intresserade av att själva utslängningen skulle ske under så förnedrande former som möjligt och med så mycket publik som möjligt. Så de hade ju ingen aning om min "köksingång" från baksidan. På't igen. Gick omedelbart till min olåsta dörr. Traskade genom korridoren, och var ute i folkhavet igen. Nu visste jag ju att dörrsluskarna var på hugget och försökte hålla en låg profil, så gott jag kunde. Nu borde ju dörrsluskarna fattta att jag var en motståndare att räkna med. De hade dock inte fattat hur jag kom in efter utslängning nr 1, och måste ha känt att något klickade i deras rutiner när jag trots utslängning kunde återkomma så där utan några problem. Jag var helt enkelt tvungen att försöka hålla alla ögon jag hade öppna. De kunde dyka upp närsomhelst. Ingen plats kändes säker. Varken dansgolvet, bardisken eller toa. Tillslut sprack bubblan. "vaaaaaa i helvittte, han är inne igen????? Trodde jag skulle bli nedburen till Snäcks nedre katakomber för ett regelrätt Pol Pot-förhör. Men dörrsluskarna tänkte inte så långt, om de tänkte alls. De var mer inne på att göra en så publikfriande utslängning som möjligt. Ja, så slutade den kvällen. En totalt ointressant historia från min ungdom som jag inte kunde undvara er, apropå att bli utslängd. Tur att man har blivit äldre och förståndigare?, och inte utsätter sig för så mycket äventyr längre.....


Snäck                              Dörrslusk          Pol Pot

4. Läste också igår i tidningen om ett par som hade gift sig. Precis när prästen hade förklarat dem som man och hustru tog brudgummen upp sin mobil. Han skulle bara uppdatera sin status på Facebook - att han hade gift sig. Prästen och bruden verkade stå ut med brudgummens tilltag och bröllopsgästerna tyckte tydligen det var småskojigt. Fantastiskt! Det är världen 2009 i ett nötskal! Alltid uppkopplad, alltid on-line, alltid på, aldrig av. Bra eller dåligt? Döm själva! Själv har jag inte tid att döma. Jag känner att jag håller på att få ett plötsligt anfall av narkolepsi, vilket innebär att man somnar plötsligt närso

 Sova, klart överskattat! Eller underskattat! Eller båda?

I fredagens blogg ställde jag en fråga: "Citat från början av 80-talet av någon/några. Vem? Först inskickat rätt svar på "kommentar" vinner en weekend i Hässelby med mig som arbetsledare vid grävning av skyttevärn (dränering). Kost o logi ingår. Ev vinstskatt bekostas av vinnaren.

Tänka sig, jag har fått in ett svar från "Mr B". Och det rätta svaret är Gert & Jerry. Nu vet jag inte exakt vem som döljer sig bakom signaturen Mr B, men jag anar vem. Mr B verkar dock inte intresserad av att gräva skyttevärn hemma hos mig utan har "skänkt sitt pris till Radiohjälpen, plusgiro 90 1950-6". Jag tycker det var fint gjort av Mr B! En fin gest som jag applåderar i min ensamhet här på min blogg-kammare.

 Den hemlighetsfulle och mystiske "Mr B" vann förra veckans tävling.

Nu är det ju inte alla som vet vem G & J är/var, som var det rätta svaret i förra veckans blogg-fråga. Vi talar om ett legendariskt tvillingpar, årgång -65, från Visby. Eftersom jag nästintill numera slaviskt försöker följa PuL - Personuppgiftslagen ska jag kanske genast sluta att kalla dem vid deras rätta namn. De eller någon annan kan ta illa upp, och jag hamnar i klistret. Nej, jag kallar hädanefter G & J för...låt oss säga Heart & Cherry. Detta legendariska tvillingpar tillhörde under uppväxten kanske det mest mytomspunna tvillingparet som överhuvudtaget existerade därute på ön i havet. Det finns så många historier om Heart & Cherry att det nästan har tenderat att bli osanna skrönor runt dem, och alla deras gärningar under uppväxten. Det finns material till minst en bok. Men den boken är det inte meningen att jag ska skriva. Jag har några vänner som sitter på de flesta stories runt Heart & Cherry, och jag ska inte beröva dem nöjet och stjäla bokskrivandet. Jag ser fram emot den boken och kommer givetvis att både köpa och läsa den.

Heart & Cherry hade det inte så lätt under uppväxten. De höll sig för sig själva och tyvärr, för deras skull, var de flesta ganska elaka mot dem. Men barn är elaka, och hittar lätt sina offer. Heart & Cherry blev offer för mångas försök att plocka hem enkla gratispoäng i strävan att samla ihop lätta popularitetspoäng. Till och med lärare försökte plocka enkla popularitetspoäng när de insåg att Heart & Cherry var tacksamma offer för detta. Den stentuffe lille gympaläraren på gymnasiet som skorrade på småländska  - eller nå't - konstaterade på första lektionen att Heart & Cherry var väldigt lika och skulle bli mycket svåra att skilja på. Till hela klassens skadeglädje sa han brutalt vid den första gympalektionen, "Jag får slå in käkbenet på en av er så jag kan skilja på er". Jag själv höll mig för det mesta ganska neutral och jag tror inte att Heart & Cherry upplevde mig som något större hot. Vid ett tillfälle begick jag dock en dumhet, som jag så här långt efteråt kan ångra. 1982. Återigen första året på gymnasiet. Säveskolan. Vårterminen lider mot sitt slut. Betygen är satta. Våren har spruckit ut rejält och vädret är fantastiskt. Gymnastiklektion återigen, men nu nio månader efter gympaläraren hotade att slå in käkbenet på antingen Heart eller Cherry. Vår brutale gympalärare skulle hitta på något lättsamt på terminens sista lektion och vi fick gå utomhus och pröva på diverse gotländska lekar/sporter. Vi blir indelade i olika grupper. Jag och några andra hamnar i samma grupp som Heart & Cherry och vi kommer till stationen där vi ska pröva på varpa. Varpa är ju inte någon jätteupphetsande sport och som 17-åring var man tämligen ointresserad. Vi står där tafatt och oinspirerat och väntar på att en och en i gruppen ska kasta iväg sin varpa. Jag får då ett plötsligt ryck när jag ser Hearts (eller om det var Cherrys?) huva på munkjackan, tar min varpa och stoppar den i huvan på munkjackan. Heart (eller om det var Cherry?) får ett fullständigt tuppjuck-raseriutbrott och börjar förtvivlat böja bak och fäkta med sina armar och händer för att avlägsna varpan som jag lagt i hans munkjacke-huva. Jag som från början inte planerat min illgärning, och tyckte att tilltaget var tämligen oskyldigt, börjar nu så sakteliga inse att jag kanske har gått för långt. Börjar överväga att hjälpa Heart (eller om det var Cherry?) att få bort varpastenen från munkjacke-huvan. Men jag hör ju samtidigt att de andra i gruppen skrattar. Jag har alltså på sämsta tänkbara sätt och för ovanlighetens skull utnyttjat Heart & Cherry för att skaffa mig några lätta poppis-poäng. Jag faller därför in i övriga gruppens skrattattacker åt Heart (eller om det var Cherry?) som alltmer vansinnigare försöker få tag i varpan som ligger tryggt i munkjacke-huvan. Tillslut har jag för mig att Cherry (eller om det var Heart?) kom till undsättning och hjälpte Heart (eller om det var Cherry?) att få väck varpastenen från munkjacke-huvan. Heart (eller om det var Cherry?) är nu fullkomligt tok-vansinnig på mig. Ilskan lyser i hans ögon, och plötsligt är det ingen runtomkring mig som skrattar längre. Inte jag heller. Heart (eller om det var Cherry?) siktar på mig med varpan som om han ska kasta den i huvudet på mig. MEN, som tur är och då hade jag ju inte suttit här och berättat detta 27,5 år senare, hejdar sig Heart (eller om det var Cherry?) och kastar varpastenen framför fötterna på mig med kommentaren "Stick din kroknäse!" Jag överlevde. Men förtjänade kanske något värre än att bli kallad "kroknäse"? Detta var kanske inte den roligaste historien om Heart & Cherry, men en av de få som jag kom att bli inblandad i. Vi får se om jag har någon annan Heart & Cherry-historia på lager vid senare tillfälle. Läser du det här Heart (eller om du är Cherry?), förlåt mig! Det var dumt av mig! Jag är inte så smart idag heller, men var det definitivt inte när jag var 17.



Och när jag ändå är inne på temat förlåt, så måste jag be Johan Ohlander om ursäkt för att jag stack en blyertspenna i din arm på en mattelektion i 7:an! Jag vet inte vad som flög i mig och jag hoppas du har fått ut udden! Om du Johan, eller någon som känner dig läser detta hoppas jag att ursäkten når fram.



Oj, två förlåt på en och samma gång. Snart blir jag religiös tror jag.

Och  när jag tänker på högstadiets matte-lektioner så tänker jag osökt på den mattelärare vi hade då. En liten kort man som nästan såg ut som en mexikan, eller inka-indian. Men han var ju gotlänning, ut i sina matematiska fingerspetsar dessutom. Hursomhelst, vi kan kalla honom Don Pedro. Kring Don Pedro fanns ett rykte. Ett mycket elakt rykte som spreds på Solbergaskolan, från klass till klass, från årgång till årgång. Ja alla visste att det med största sannolikhet var så att Don Pedro hade figurerat på ett flertal bilder i en porrtidning i slutet av 60-talet. Någon kände någon som hade hört av en kusin som hade en granne som hade tidningen - typ -, där Don Pedro var med i en porrtidning. Detta var ju otroligt!!! När jag idag på 00-talet jämför med hur barn är i skolan idag, jämfört med då på 70-talet är känslan att vi inte var så kaxiga på den tiden som man är idag. Ingen sa givetvis till Don Pedro om hans eventuella medverkan i p-blaskor. Nej, det var bara sånt man stod och skvallrade om i någon korridor. TILLS den dagen, när någon, någon väldigt modig hade gått fram till svarta tavlan, precis innan lektionen började och alla elever hade gått in och satt sig och Don Pedro inte hade dykt upp ännu, och skrivit "PORRKUNGEN" stort, versalt över HELA svarta tavlan. Alla "dog" av spänning. Hur skulle Don Pedro reagera? Skulle han få ett mexikanskt utbrott och seriemörda hela klassen. "Man kunde höra en knappnål falla", när Don Pedro tassar in i klassrummet, ser vad som står på tavlan, tassar lite snabbare fram till tavlan och suddar ut "PORRKUNGEN" utan att säga ett ord om detta. "Jaha, o då foortsätta' vi räkne där vi var!" Ett av högstadiets mest adrenalinframkallande ögonblick!

 En helt annan porrkung - Berth Milton
 Solbergaskolan Visby.

I morse körde jag bil halva vägen till jobbet, parkerade vid Brommaplan för att åka t-bana sista biten. När jag närmade mig Brommaplans t-banestation är det någon som står och spelar ett vemodigt saxofon-solo i måndagsmorgonmörkret!!!!! Jag uppskattar musik av alla de slag. Men en måndagmorgon, när jag dessutom nästan försovit mig vill jag inte höra vemodiga saxofon-solon.



Oj! Klockan börjar bli hotfullt mycket. "Jaulgreisns dag" börjar lida mot sitt slut. Får nog avsluta bloggandet för denna gång. Ha en skön natt och dröm något trevligt!

 Getingboet, klassiskt hak på Sveavägen.

Av någon anledning kom jag idag att tänka på två märkvärdiga händelser som hände för många år sen. Det bara ploppade upp i skallen utan någon egentligen förklaring. Det hände sig när jag var tämligen nyinflyttad i den stora staden. Kan ha varit 1985, eller 1986? Det har mindre betydelse. Av någon anledning som jag inte minns nu var jag ute och gick på Hamngatan. Jag kanske var ute och skulle handla kläder eller något sånt. Såna saker som jag gjorde förr, men aldrig längre. Trottoaren utanför NK var ganska välbefolkad och jag minns tydligt att jag höll på att gå i riktning mot Norrmalmstorg. Straxt efter NK:s huvudingång ser jag en välbekant person som är på väg åt andra hållet, dvs mot Sergels Torg. Den välbekante personen tittar ungefär lika förvånat på mig, som jag tittar på honom. Och det är nu det börjar bli konstigt. Det var ju JAG som gick där!!!??? En snubbe i min ålder - runt 20 - som såg precis likadan ut som jag i ansikte och frisyr. Våra blickar möts under kanske 4, 5, 6, eller kanske 10 sekunder, och bägge stirrar lika mycket på den andre. MIN DUBBELGÅNGARE var ute och gick på Hamngatan. Och han verkade lika förvånad som jag att möta SIN dubbelgångare. Väldigt konstigt i alla fall var det. 

Några år senare var det dags för nästa konstiga händelse. Jag och en kompis stod på Getingboet som nog inte finns kvar längre tror jag. En populär pub, med adress Sveavägen, i en av Hötorgsskraporna. Man gick in från gatuplanet, hängde av sig jackan och gick en trappa upp om man ville släcka törsten eller äta mat. En helt vanlig kväll stod jag där med en av mina äldsta vänner från Visby - alltså inte att han är gammal som fan, utan att jag har känt honom länge...ni hajjar va!? Själva bardisken som vi stod och hängde vid var U-formad, vilket innebar att när vi stod på ena långsidan av "U:et", så såg man tydligt de andra bardisk-hängarna på andra långsidan av "U:et". Vi står där i godan ro och släcker törsten som om det vore sista chansen, då jag plötsligt tittar mot andra sidan av bardisken och ser då en kille - kanske ungefär i min egen ålder - som står och viftar med långfingret mot mig. Snubben stod och pekade fuck'ya åt mig på Getingboet!!!!?? Avståndet var inte större än att jag kunde se på hans blick att hans långfinger var ämnat just för mig. Jag stirrade lite oförstående mot honom, och han bara fortsätter att stå där och vifta med långfingret. Det kändes inte på något sätt hotfullt eftersom den okände snubben stod och hånflinade samtidigt som han viftade med sitt löjliga långfinger. Men det är klart, lite konstigt var det ju. Jag kunde ju inte påminna mig att jag hade sett honom förut. Jag tog mig mod och gick fram till honom och frågade vad han menade med detta. När han hör min röst blir han genast allvarlig och säger "Faaan, förlåt! Men du ser precis ut som en kille jag gjorde lumpen med. Jag trodde verkligen det var han. Nu ser jag och hör att det inte är han". Den okände killen trodde alltså jag var någon annan. MIN DUBBELGÅNGARE? Som jag hade sett på Hamngatan något år tidigare? Eller ytterligare en okänd snubbe som ser ut som jag? EN TRIPPELGÅNGARE? Jag och långfingermannen fortsatte prata några minuter och det visade sig att han hade gjort lumpen i Enköping, inte i Visby som jag. Min dubbelgångare, eller möjligtvis trippelgångare, som han blandade ihop mig med hette tydligen Nyberg. Så nej...det var inte jag. Men konstigt var det.


Dubbelgångare? Trippelgångare? Eller bara enkelgångare??

Och ska jag då knyta an till den okände Nyberg så kan jag berätta att den gympalärare vi hade i gymnasiet - Säveskolan i Visby. Vägrade under tre år att lära sig vad jag hette. När jag vid något sällsynt tillfälle gjorde något riktigt lyckat på en gymnastiklektion så skrek han "Bra Nyberg!!!" Första terminen försökte jag rätta honom. Sen gav jag upp. Jag fick helt enkelt gilla läget och heta Nyberg när det var gympa. Att jag några år senare i livet skulle bli ihopblandad med en dubbel- eller trippelgångare som gjort lumpen i Enköping som hette just Nyberg känns också konstigt. Men allt vävs ihop till ett mönster som jag inte riktigt kan få ihop. Men jag har ju grubblat på det där några år nu så...dags att släppa det. Gå vidare! Strunta i Nyberg och alla dubbelgångare som går runt där ute i världen och ser ut som jag. Det är kanske vanligare än vad man tror att man har dubbelgångare? Av alla världens alla miljarder människor så är det väl egentligen kanske inte så märkvärdigt att sånt händer, att man har en dubbelgångare. Eller?

Sen finns det andra exempel på helt avsiktliga dubbelgångare. Ta t.ex. diktatorer som Saddam. Det sas ju att han hade olika dubbelgångare, som fick agera och låtsas vara Saddam för att man var rädd att han skulle råka ut för ett attentat. Läste för något år sen en intervju med en irakier som hade varit dubbelgångare åt en av Saddams söner. De där två sönerna var ju snäppet värre än Saddam själv i många avseenden och säkert fanns det många som verkligen hatade dem. Den dubbelgångaren hade blivit utsatt för x antal mordförsök under sin "karriär" som dubbelgångare. Så det kan vara tufft att vara dubbelgångare.

 Uday H. eller är det en dubbelgångare?

Tempot på jobbet börjar trappas upp och jag börjar få svårt att  hinna med det jag borde hinna med. Men det är bara att ta några djupa andetag och lägga i en växel till. Frågan är hur många växlar man har, som man inte känner till? Har inga problem med att höja tempot, men när man rasar ihop som ett korthus på fredagen kan fråga sig om det är värt det?

 När rasar korthuset?

Har haft kontakt med "Hassan" idag. Datorn är klar. Allt funkar och vi kan hämta den när vi vill, vilket ännu inte har skett. Jag vill dock inte ta ut något i förskott. Är det något som kan krångla så är det datorer, och varför skulle det vara så väl att "allt funkar"? Det låter lite för bra för att vara sant. Jag tror inte på under, förrän jag har upplevt dem.

Idag har jag också sett fullmånen. Två gånger dessutom. Både i morse när jag begav mig traskandes till bussen. Och på retur-traskandet från bussen i den sena december-eftermiddagen lös den upp den gråtrista förorten. När jag såg den i morse slog det mig att jag faktiskt är varulv....och jag var väldigt nära att vända, gå hem och sjukskriva mig. Men jag ångrade mig. Kollegorna märker ingen skillnad ändå. Lite hårigare, lite vassare tänder, lite längre tunga och lite konstigt röstläge....annars var allt som vanligt.



Fick idag en påstötning om att jag skulle berätta mer anekdoter på min blogg. Om sånt man varit med om och upplevt. Javisst, det får väl bli några såna emellanåt också. Tjuvstartade lite här ovan med dubbelgångar-berättelsen, som jag kanske kan lämna bakom mig nu, när jag har skrivit ned den för första gången.

Imorgon är det en helt vanlig torsdag, men vi säger Grallans på födisen Ozzy Osbourne som blir hela 61 bast!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Äntligen! Det är fredag, om ni inte har begripit det. Och har ni inte begripit det så ...ja vad ska jag säga....då måste jag bara tala om att det ÄÄÄÄÄÄR  fredag. Ok, ni visste det. Det ante mig. Men sitt inte där och se då dystra ut då. Ni sitter där med kurade axlar framför en dator och har tydligen inte något bättre er för ÄN ATT LÄSA en galnings blogg. Vad är det för fredag????? NÅGOT bättre måste väl ändå finnas att göra en fredag??? Men ok, har ni gjort felvalet att klicka er in på min blogg, jag beklagar, det här är low budget, det här är dålig, riktigt dålig underhållning, nej inte ens underhållning, det är ett för pretentiöst uttryck i detta sammanhang. Detta är ett lågvattenmärke. Sämre än så här blir det inte.

Ok, ovanstående var varningstexten. Fortsätter ni läsa får ni skylla er själva. Kom inte och säg något i efterhand. Stämningar är ingen idé!. Jag haaaar varnat er.



Jag tänker inte upprepa förra fredagens analys över hur människor i min närhet beter sig en normal fredag. Nej, det har vi klarat av. Nu måste vi göra något nytt. Förändra, förbättra, förnya och hitta nya vägar. Vilken väg ska man ta med en sån här liten skitblogg som knappt någon läser? Ja, det är den frågan jag brottas med. Ingen annan än jag kan egentligen svara på den frågan. Men för att göra det hela lite mer aktivt för er tappra läsare, som ändå har tagit er så här långt. Läst så här långt. Inte fått kväljningar av de två första styckena, så bollar jag över det hela till er. Vart vill ni jag ska ta er på den här blogg-resan där jag självvådligt har tagit på mig kaptensmössa och ska försöka styra en skuta ut på öppna vatten? Sitt inte där och var så förbenat anonyma. Var lite aktiva! Skicka in en kommentar, vad än kommentaren innehåller. Jag är mottaglig och kompatibel för såväl negativ som positiv kritik. Jag vill höra sanningen! Ingenting annat än sanningen! Sjung ut! Jag kommer inte att censurera eftersom det är emot mina principer. Det var bara Franco, Stalin, Brezjnev, Hitler och andra tokar som höll på med sånt. Släpp loss nu och lätta på era hjärtan där ni verkligen säger vad ni tycker och tänker om det jag skriver. Jag vill ha aktivetet och rörelse!

Franco, den gamle token!

Min fredag har varit ....hm...få tänka nu..."känslan" att det är bra brukar infinna sig ganska snabbt på fredagar. Jag tycker nog att den känslan, jag med få ord försöker beskriva, fanns där från början. Men småsaker på jobbet gjorde att den där fredagskänslan försvann. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var, men känslan försvann ju längre arbetsdagen led. Och så SKA det ju inte egentligen vara. Nä, en perfekt fredag ska börja med att man känner "ja, nu är det fredag", och sen ska den bara fortsätta att trissas upp, så man går hem i eufori och halvspringer på Kungsgatan mot t-banan för att snabbt ta sig hem och dela med sig av sin glädje till de närmaste. Nej, en sån dag var det inte riktigt idag. Saker och ting gick lite bökigt och snett och jag hittade aldrig riktigt den där fredagskänslan som jag så väl behöver. Och när jag väl hade tagit mig från jobbet och satt på t-banan så började jag gäspa, gäspa och åter gäspa. DET är en fin start på helgen.

Apropå gäspningar....

På eftermiddagen hade vi bjudit in hela huset vi sitter och jobbar i på glögg. Det dök upp en och en annan som verkade nöjda med det de blev serverade. Jag som, för eftermiddagen antagit skepnaden av en renlevnadsmänniska drack dock kaffe istället för glögg. Men hade jag inte haft bilen stående halvvägs hem hade jag nog haft svårt att låta bli glöggen.



Jag har hållit mig vid liv, och varit vaken hela kvällen. Till skillnad från mig är familjen i högform. Sonen åker iväg på scouthajk för första gången i sitt liv imorgon bitti, och vi får hoppas att han inte får sån hemlängtan att man får rycka ut och hämta hem honom imorgon kväll. Brukar ju vara en oduglig bilförare på lördagkvällar...

Så nu är det bara att ladda vidare. Ladda för lördagen och fotbollsträning - i sonens frånvaro eftersom han ska åka på hajk. Kommer jag att bete mig på annat sätt när jag inte har min egen grabb med??? Tycker grabbarna att det är konstigt att jag är där men inte Henric? Att jag ändå står där och försöker få pli på dem och lyssna på mig hur de ska göra? Vad vet jag? Det löser sig, " sa han som XXXX XXXXXX i kaffekoppen". Japp, det var censur. Sa tidigare att jag var emot censur, men ibland kan den vara befogad.

Ni som stått ut och läst ända hit, tack för ert tålamod! Hoppas ni får en bra  helg! Jag ska försöka ha en så bra jag kan själv.