Hemmander

Då stunder även denna dag mot sitt slut och pliktskyldigt ska jag försöka få ihop en onsdagsblogg även om jag just nu inte har en aning om vad jag ska skriva om.

För vilken morgon i ordning var jag trött som en klubbad säl i morse? Jag vet inte? Jag har tappat räkningen. Man stapplar upp ur sängen och konstaterar att det är december och becksvart ute. Och så ska man mobilisera ihop sig själv till att klara de de sakerna, som nästan känns helt ogenomförbara så tidigt på morgonen, dvs frukost, duscha och klä på sig. Kommer man bara utomhus och drar in första andetaget med luft, börjar man för första gången ana, att det här ska nog fixa sig den här dagen också. Det är inte lätt med vinter och mörker. I alla fall inte att samtidigt försöka vara alert och pigg. Pigg och alert, låter kanske bättre?



Hade en del beslutsvånda under förmiddagen. Skulle jag gå och vaccinera mig eller inte? Hur testat är det där vaccinet egentligen? Kan man bli mer sjuk av vaccinet än av svininfluensan? Gör det ont när de sticker in nålen? Kommer jag att börja gråta? Får man ett bokmärke när det är klart. Ja, ni vet de här självklara tankarna man brottas med, och frågorna man ställer sig, inför ett sånt här steg som ska tas. Talade med både "skeptikerna" och motsatta lägret, "de entusiastiska",  under förmiddagen. Vid lunchtid hade jag tillslut bestämt mig. Jag anslöt mig till "De entusiastiska". Mitt beslut grundade sig helt enkelt på att jag tror att jag kan gå längre i "tävlingen" om jag väljer "De entusiastiska". "Skeptikerna" håller på mer med paktbildningar och skitsnack, och deras läger OCH strand är skitkass. Jag tror faktiskt att det är "Skeptikerna" som hamnar i veckans öråd. Skulle vi i "De entusiastiska" hamna där tror jag inte jag blir utröstad. Men man kan aldrig vara säker. Och skulle det vara så illa så vi hamnar i örådet, vet jag precis vem jag ska rösta på.....

 


Sofiahemmet är ett väldigt speciellt ställe. Man känner sig nästan som man är någon upphöjd kunglighet när man kommer dit. De bemöter en trevligt och korrekt, och det är aldrig något krångel. Jämför det med att besöka vårdcentralen i Hässelby och vi snackar milsvid skillnad. Jag misstänker att det är "de bästa" som söker sig och får jobb på Sofiahemmet, medan "packet" hamnar på vårdcentralerna i förorten? Jag kanske har fel och får en massa skit nu? Men den risken tar jag. De kanske också har ett "öråd" när tjänster ska tillsättas. Alla utröstade får en sista chans på vårdcentralen i Hässelby. Ni som är kvar kan fortsätta arbeta på Sofiahemmet. Den mycket vänliga sköterskan ville dock inte hugga nålen i armen på mig snabbt som jag hade hoppats. Jag hade kryssat i ett "Ja" på hälsodeklarationen utanför i korridoren, och sköterskan var tvungen att gå och ta ett snack med läkaren. Fick sätta mig ner och läsa. Valde mellan en golftidning och Femina och det blev det sistnämnda. Golf.......nä...försök inte med mig! Hellre Femina! Några minuter senare kom den vänliga sköterskan tillbaka och visade in mig i sitt rum. "Iiiinga prooplem!" sa hon på sin finlandssvenska. Jag fick ta av mig så hon kom åt min vänsterarm, och jag valde att titta bort. Liiite läskigt är det! Jobba på slakteri går an. Se döda människor funkar och skräckfilm är ju bara film, men att få en spruta i armen...det är ju läskigt! Vet inte riktigt om jag kanske har lepra men jag kände absolut ingenting när hon stack in sprutan. Inte ett dugg! Jag undrar så  här efteråt, stack hon verkligen? Jag vet inte? Jag tittade ju bort. Men varför skulle hon inte ha stuckit? För att vara snäll mot mig? Nej, det finns ju inte på kartan. Jag tackade och vände åter till jobbet. På min promenad tillbaka från Sofiahemmet kände jag efter riktigt noga om de här klassiska symtomen man hört om började infinna sig, huvudvärk, feber, ont i vänsterarmen. Men nej, inte ett dugg kände jag. Kände mig lite blossig i ansiktet när jag skulle gå hem, men det berodde nog på mina upphetsande arbetsuppgifter, inte av vaccinet. Och peppar peppar ta i trä...(åååh vad jag har längtat efter att få använda den gamla klyschan!) nu, tio timmar efter sticket känner jag fortfarande inte ett dugg. Det gör inte ens ont i vänsterarmen. Det säger ju precis alla att de får. Har jag lepra? Är jag avlägsen släkting med dinosaurierna från Jura-perioden och har ovanligt tjock hud? Eller är jag en ödla från tv-serien "V"? Frågorna är många. Svaren är få. Som vanligt.

  

Kvällen har ägnats åt att se sista avsnittet av "Morden". En fantastiskt bra serie i sex delar som jag har följt, även om jag har somnat några gånger. Slutet och upplösningen var oväntad och det hela var skickligt ihopsnickrat. Bra skådespelare gjorde inte saken sämre. Får ni möjlighet att se den i repris, köpa en eventuellt kommande box eller om det finns möjlighet att se den på Svt Play, kan jag varmt rekommendera den.



Sen fick jag äntligen tid att försöka installera min frus reparerade dator. Det gick åt pipsvängen. Har gjort allt jag kan göra. Datorn går igång, men då börjar skärmen krångla. Den lyser några sekunder, sen slocknar den och pekar långfinger åt en med texten "No signal". Vaddå "No signal" Alla jäv..alla sladdar sitter som de ska. Datorer är ju så fiffigt gjorda så t.o.m. en idiot, som jag, knappt kan misslyckas att koppla ihop allting. Hm...men jag har givit upp för kvällen. Det här får Hassan fixa. Han ska kontaktas imorgon. Har letat på nätet efter info och det kan bero på lite olika saker, och troligt är att felet INTE sitter i skärmen utan i datorn, som Hassan har plockat ihop.



Nu ska jag inte pina er längre. Vi får väl hoppas på återseende imorgon!