Hemmander

Hoppas ni har haft en bra lördag! Min har varit helt ok! 10 grader och mer sol på en dag än vad det varit under hela november hittills. Då kan man inte klaga. Läste häromdagen att Sthlm hade hade haft ca 3 soltimmar under hela november. Karlstad, som dessutom  har en sol som stadssymbol, hade haft 1 timme motsvarande tidsperiod. Idag har det varit solsken hela dagen. Finfint!

När vi skulle träna fotboll med 7-åringarna i morse var det ingen tvekan. Vi har en stående tid i en gymnastiksal från 1 november. Men gymnastiksalen ligger precis bredvid en konstgräsplan. En riktigt stor konstgräsplan dessutom. Den är oftast helt tom på lördagmorgnar kl 9. Istället för att klämma ihop 15 st 7-åringar i en liten gympasal, kunde vi imorse släppa ut kalvarna på grönbete. Det var populärt och jag tror att alla blev på gott humör av det fina vädret. Riktigt lyckat!

Sen var jag och storhandlade och lyckades tappa bort min 7-åring. Gick två varv runt butiken och letade i tio minuter, och var precis på väg att gå till informationsdisken för att be dem göra ett sånt här klassiskt utrop, även om det brukar vara precis tvärtom. "Lilla Arne vill att mamma eller pappa hämtar honom vid informationen". Har man hört tvärtom någon gång??? Hursomhelst, när jag var 10 meter från informationsdisken så dyker han upp med famnen full av godis, leksaker och adventskalendern. Läxade upp honom på plats. Tog honom i nackskinnet och bar ut honom....Näää..jag smälte givetvis som en klick smör i stekpannan och var glad att återse honom. Försvunna barn är inte kul!

Lördagens ljusa timmar var fortsatt hektiska. Ett av dagens dödsuppdrag var att lämna in frugans dator på reparation. Nortons 3-årsavtal hade gått ut och efter diverse diskussioner bestämde vi oss för att förlänga Norton på datorn. jag satt vid spakarna. Gick som en dans. Slantade 749 bagare för att hämta hem Norton 360 så hon skulle kunna fortsätta vara skyddad i cybervärlden. Men sen hände något.... Rutan blev svart...datorn funkade en gång av tio...tillslut var det omöjligt att få igång den. Efter diverse telefonsamtal hit och dit konstaterades att Norton är ett väldigt utrymmeskrävande antivirusprogram och man måste avinstallera gamla Norton innan man ens funderar på att ladda på en ny version. Jag hade tydligen inte läst det finstilta när jag i hastigheten skulle ladda hem den nya versionen. Jag bara körde på...och så gick det åt h-e! Men med en skälig ekonomisk kompensation kan man fixa sånt. "Hassan" lovade att fixa det hela för 800 spänn. En recovery kan man fixa själv, men då blåser man bort allt och allt gammalt sparat är puts väck. "Hassan" däremot lovar guld och gröna skogar. "Hassan" fixar det. Inga problem. Lite tjurig var "Hassan" när han lyfte på locket till hårddisken och såg hur mycket damm som samlats på fläkten därinne. Men jag har fullt förtroende för "Hassan". "Hassan" fixar allt. Tack "Hassan" om du läser detta!

Efter att ha hämtat hem 7-åringen från innebandyträningen kunde man äntligen slappna av.....Dagens stora chock var att sonen frivilligt hade ställt sig i mål på innebandyträningen. "Hej pappa" ropade en spökröst när jag kom in på träningen och det återstod fem minuter. Jag letade febrilt efter honom bland utespelarna men kunde inte se att han var på plan. Tittade förgäves om de körde med avbytare. Nej...han var borta igen!!! Två gånger på samma dag...det pallar jag inte med... "Heeeej PAPPA!!!" hörde jag en gång till. Vad i....tänkte jag...var är han? Tittade då mot ena målet. Ser en knästående 7-åring som är omhuldad av knäskydd och gallerhjälm som vinkar åt mig. Hannibal Lecter hade varit avundsjuk på utstyrseln. Inser förvånat att han frivilligt ställt sig i mål. I mitt chocktillstånd får jag upp en hand till svar på hans vinkning. Inte likt honom att "bara så där" ställa sig frivilligt i mål. Chocken la sig efter några minuter och jag kunde förlika mig med tanken på att han faktiskt kanske klarar av att stå i mål.

Sen har det varit matlagning, äta och tv-kväll för hela slanten. Roligare än så här blir inte en lördagkväll. Men jag klagar inte. Det kunde ha varit värre.

Hoppas ni står ut med min diskbänks-surrealism? Har ni läst så här långt så verkar det så. Jag kan inte åstadkomma bättre för närvarande.

Glada småkillar som ska träna fotboll.


Imponerande skugga från fotografen...


Hörnläggning

Då var det äntligen helg! Lite tjatigt kanske att upprepa det som ni redan vet, som ni redan har hört era kollegor upprepa hela dagen, som ni själva har svarat era kollegor, vänner, familjemedlemmar, "Jaaa, det är ju fredag så jag mår bra." Har man bara avverkat transportsträckan måndag - fredag så ordnar sig allt. Spelar ingen roll HUR jobbig fredag man har framför sig. Spelar ingen roll om en nära familjemedlem avlidit på natten mellan torsdag och fredag. Spelar ingen roll om man fick stroke på torsdagkvällen. Får man frågan kl. 07.34 på fredagmorgon vid fika-automaten på jobbet "Hur är läget?", så kravlar man sig upp ur den nygrävda graven som man ramlat ned i på torsdagen, sticker upp huvudet på fredagmorgon och svarar "Joooo, det är fint som fan! Det är ju fredag!" Tycker det är lite fascinerande! Fascinerande med attityden. Bara för att det är fredag så ska alla må jättebra. Jag mår själv jättebra av att det är fredag. Men det kanske inte är så att alla mår bra för att det är fredag. Det kanske innebär ensamhet, isolering, vånda, missbruk, total disaster eller annat elände som jag inte kan sätta fingret på? Men alla är så upptagna av sitt eget lyckorus, att ingen har tid eller ork att ta sig an sina medmänniskor. Alla bara svävar på moln och slänger slentrianmässigt ur sig klyschor som "Det är fredag..äntligen helg" eller "Jag ska......................" och så får man en lista på 27 saker som personen ifråga ska sysselsätta sig med under helgen. Jag klankar inte ned på er. Jag är likadan själv. Men om vi stannar upp, tar en stunds eftertanke, visst är det fascinerande!

Fredagar är annars den dagen då man kanske är tröttast på hela veckan. Jag brukar hålla skärpan tills jag har lämnat kontoret och sätter mig på t-banan (om jag inte cyklar), då släpper jag sargen och beger mig ut på isen. Så fort jag har satt mig (om det förhoppningsvis finns plats) i ett t-banesäte, så börjar jag automatiskt kippa efter luft = gäspa. Man sätter sig ned, är helt tom i skallen, man vet inte om man bara ska fånglo på medpassagerarna, fortsätta läsa den braiga boken man har i väskan, läsa klart gratistidningen från morgonen, lyssna på musik eller wapa på nätet. Det brukar inte bli något av det på fredagarna. Man bara sitter där och gäspar, och tittar lite ursäktande på de som sitter mittemot och ser oförskämt pigga ut. Ibland kan man hitta någon syndig människa som man smittar ned med sitt gäspande. Gäsparna går zig-zag i t-banevagnen och smittar snabbare än svin-influensan.

Förmodar att de flesta som har hittat hit och har läst så här långt har hittat mig via Facebook? Men det kan finnas någon som är här med wild-card och inte inser tjusningen med Facebook. Jag var ytterst skeptisk när äldsta dottern bjöd in mig för ett drygt år sen men har ändrat uppfattning totalt. Det är ju sååå roligt att hitta vänner och bekanta från förr. Jag erkänner att jag är totalt fast i FB. Jag är helt övertygad om att det finns fler FB-galningar därute som är helt fast. Kom ut ur garderoben och erkänn!

Blev ingen cykling för mig idag heller. Jag mår inte riktigt bra av det  här velandet fram och tillbaka. Jag vill ha en klar linje hur jag ska ta mig till jobbet. Får försöka sätta ned foten under helgen och verkligen bestämma mig hur jag vill ha det framöver. Sen får givetvis vädret styra lite också hur det blir med fortsättningen. Men det är en helt annan sak. 

Jag ska inte pina er mer med mina vardagliga skildringar. Det är dags att sätta punkt nu så man orkar med resten av helgen. Jag hoppas att er helg blir bra och att det fina vädret infinner sig som man har antytt. Trevlig helg! 


Kasst ljud men en bra Toto-låt från förförförra deccenniet.

För några år sen roade sig jag och en kollega med att rangordna tjejerna på kontoret....NÄÄÄ...det gjorde vi inte förstås. Nej vi roade oss med att rangordna veckodagarna. Jag är ju en typisk lördagskille som tycker att lördagar är helt suveräna, även om just mina lördagar emellanåt tenderar att bli lite hektiska. Som god tvåa får jag nog klämma in söndagen, även om man får söndagsångest ibland. Det är surt att känna att helgen håller på att rinna en ur händerna. Fredagen är ju inte så tokig den heller, när man har hela helgen framför sig. Av just det skälet ansåg min kollega att torsdagar var den bästa dagen på hela veckan med motiveringen, då har man allting bra/roligt framför sig. Jag förstår hur han resonerar men kan samtidigt känna att jag inte håller med. Man kan ju inte längta till torsdag när man vaknar på lördagmorgon. Eller?

Nu har jag kursat klart och är tankad med nya tankar och funderingar, av all info som jag har matats med i dagarna två. Imorgon ska jag gå till jobbet och förändra ALLT. Bara det blir en utmaning. Tog mig ett snack på en fikarast med ett av våra största försäkringsbolags klagomålsansvarig. Ni vet hon som jag berättade igår att hon gick från lektionen ideligen för att svara i sin mobiltelefon. Det jag var mest nyfiken på var hur många klagomål detta - ett av våra största försäkringsbolag i Sverige - egentligen har. Ca 2000 klagomål per år hanterar de!!!!! Ok, kanske inte så konstigt egentligen med tanke på hur stora de är. Men jag kände mig rättså ynklig med mitt enda klagomål jag har haft på ett år hos mig. Eller så är det ett betyg på hur jäkla bra vi är? Eller så måste jag kanske läsa på, hur Finansinspektionens definition för ett klagomål egentligen lyder.....

På lunch-haket bredvid Karlavägen 108 dök en välbekant figur upp när vi åt lunch. Fredrik Lindström. Jag var så här nära *måttar med tummen och pekfingret* att gå fram och diskutera några saker om "Värsta språket". Eller ge honom några tips inför "På spåret". Men jag avstod. Han fick äta lunch ifred med sitt sällskap. Lika bra det.

Väl här hemma har det lagats middag, ätits densamma, diskuterats gymnasieval och svinvaccin, lästs godnattsaga och tittats på SOS Gute. En typiskt stillsam torsdagkväll med andra ord. Nu har alla barn svinvaccinerats och 7-åringen la sig efter godnattsagen med huvudvärk och vänsterarmsvärk. Hårda bud! Fick mig också till livs en s.k. rolig historia: "En björn, ett lejon och en gris stod och diskuterade vilket av dem som ingav mest respekt hos människorna. "Bara jag morrar så blir människorna livrädda" sa björnen. Larvigt tyckte lejonet, "Bara jag morrar så blir människorna livrädda och springer iväg". Grisen fnös åt sina båda kollegor från djurvärlden, "Bara människorna hör talas om mig så går hela världen och vaccinerar sig"". Ja lite så är det kanske?

Funderar på att återuppta cyklandet imorgon bitti. Jag har inte cyklat på nästan en månad. Men jag vet inte? Det regnar just nu. Och det är mörkt som i en grav när man vaknar om morgnarna - om man vaknar. Kan inte riktigt bestämma mig. Kvällens sug efter fysisk aktivetet kan vara som bortblåst när jag vaknar imorgon bitti. Kanske väntar med att cykla till måndag? Eller nästnästa vecka? Eller i mars/april när vintern är slut....

Avslutar med några youtube-klipp som en kompis tyckte var sanslöst roliga. Jag tyckte de var "så där". Jag kanske inte är på skoj-humör efter två tuffa kursdagar? Men jag har inga bilder på solnedgång eller kanon att sätta in i kväll, så i brist på annat får ni hålla tillgodo.

Och så en till

 

Och ytterligare en

 

Inte slut ännu.....

 

Men nu, äntligen den sista! Känns lite för fejkat för att det ska bli riktigt roligt.

 

"Lite lamt" var ett av omdömena om denna, min nya blogg. "Trist och långtråkigt!" men framförallt "Pinsamt!" tyckte döttrarna. Lamt kan jag väl hålla med om. Pinsamt får man stå ut med att vara när man har tonårsdöttrar. Vi är alla barn i början. Vem var bra på att prata, läsa, räkna, cykla, jonglera med medicinbollar, spela valthorn samtidigt som man åker skateboard eller atomfysik första gången man försökte? Jag är en nybörjar-bloggare. Det här är bara de första stapplande stegen. Kom ihåg det! Jag tar till mig all kritik och lovar att försöka bli mindre lam och pinsam. Eller också kör jag den sedvanligt obstinata stilen och gör precis tvärtom...mer lam, och om möjligt, änne mer piiiinsam.

Prioriterade bort sov-landskampen mot Italien för att istället se "Morden" på tv. Hur kul är det att se en vänskaps-landskamp i november? Samtidigt som de fyra sista europeiska länderna kvalar in till VM-festen nästa sommar? Samtidigt som Sverige är borta sen en dryg månad tillbaka? Vi får ta nya tag mot EM 2012. Det finns ju många lämpliga U21-spelare att fylla på med, så jag ser ljust på Sveriges fotbollsframtid! "Morden" är en sån där långsam, lite småseg svensk historia, men ändå bra. Väldigt bra! Trots att jag gillar serien har jag inte lyckats hålla mig vaken ett enda avsnitt hittills. Ikväll var första gången jag var vaken en hel timme mellan 21 och 22. Kjell Bergkvist, Ragnerstam, Amanda Ooms och de andra är bra skådisar och de lyfter historien på ett bra sätt.  

Kurseriet under dagen gick bra. Enda problemet är ovanan att sitta still i åtta timmar och ta in information. Man blir seg, har svårt att sitta still, svårt att hålla koncentrationen på topp hela tiden OCH man dricker för mycket kaffe. Försökte reparera förmiddagens rikliga koffein-intag med att par liter bubblande vatten och ett rejält fruktfat på eftermiddagen. Ämnena i sg för kursen kan för den oinvigde tyckas som rena sömnpillret, men i försäkringsbranschen vill det till att man har koll på såväl Marknadsföringslagen, som uppstod i ny skepnad förra året, som Personuppgiftslagen. På min bänkrad satt ett av våra större försäkringsbolags "klagomålsansvarig". Hon var tvungen att lämna lektionssalen fyra ggr under förmiddagen för att hennes mobiltelefon började vibrera. De två sista timmarna av dagen var hon försvunnen. Kan inte vara lätt att vara klagomålsansvarig på detta stora bolag. Jag är själv klagomålsansvarig på "mitt" lilla bolag. Jag har haft ett (1 st) ärende ställt till klagomålsansvarig det senaste året.... Så stor kan skillnaderna vara i våra arbetsliv. 

Och jag kan inte sluta förundras över storleken på Garnisonen. Jag skulle inställa mig imorse längst bort på detta komplex. Det känns som byggnaden är 2 km lång och tar 10 minuter att promenera förbi. Ok, jag överdriver kanske en aning, men det är helt enkelt för att motverka lamheten.

Konstaterar också när jag vittjar min inkorg på mailen att det allra vanligaste spam-mailet i skräp-korgen kommer från Official Viagra Store. Varför jag liksom? Jag känner inte att jag har något behov. Inte just nu i alla fall....Kanske senare i livet? Det kommer säkert 4-5 mail per dygn att de tycker jag ska köpa Viagra, med 75% rabatt. Men det är väl som med all annan spam, bara att rycka på axlarna och deleta.

Ska väl snart försöka sluta rycka på axlarna och ta mig i säng så jag orkar sitta still och fortsätta lyssna hela dagen imorgon. Kursledaren - en knivskarp kvinnlig advokat - hotade med att vi skulle börja med ett grupparbete imorgon. Vore ju trist om man gjorde bort sig då. Eller också är det precis det jag ska göra - göra bort mig alltså - så jag har något att skriva om på bloggen imorgon......


Vägra Viagra!

Solen finns. Även om det var ett tag sen man såg den. Sunset i fjärran
land förförförra sommaren.



"Börja blogga" har jag nu uppmuntrats att göra, av flera helt av varandra oberoende personer. Ja..varför inte? Får väl testa i alla fall och se hur det känns. Skriva lite och göra någon slags egen utvärdering efter en tid. Jag är beredd att ge det en chans.

Å andra sidan har jag av flera, helt av varandra oberoende, personer också hört att jag på min förra FB-bild påminde om Peter LeMarc..... Jag kanske hellre borde satsa på en peruk, eller två, för att undvika såna jämförelser. PLM står nämligen inte speciellt högt i kurs på min musikbarometer. Alternativet är ju att låta håret växa lite mer innan jag går till frisören. Men vänta nu, jag kan ju inte börja med att ljuga i mitt första blogg-inlägg. Frisören....är ju jag själv. Jag "går inte till frisören". Jag ÄR frisören.

Vad skriver man om på en blogg då? Inte vet jag? Det är väl det som får växa fram, undan för undan. Man kan berätta om allt fantastiskt spännande man varit med om på sin arbetsplats under en arbetsdag... Inte så mycket kanske, om man tänker efter riktigt noga. Eller berätta någon gammal anekdot från svunna tider. Eller diskutera musik, böcker, film, tv-program, sport eller något annat som ligger en varmt om hjärtat. Jag vet som sagt inte riktigt var jag landar med denna blogg, men nu är jag igång. Eller snarare "igång, IGÅNG, IGÅNG" som Smaklösa sjöng på någon av sina låtar en gång i tiden. Var det "Lucky Weekend"? Jag tror det, men minnet kan svika mig.

Imorgon blir en lite ovanlig dag. Ska inte till den vanliga "saltgruvan" och lyfta pappershögar från ena sidan av skrivbordet till den andra. Nej, jag ska gå på kurs. Kurs i två dagar, och lära mig allt som är viktigt att veta om Personuppgifts- och Marknadsföringslagen. Det ska bli kul tycker jag. Har inte kursat så mycket på senare år och det blir ett litet avbrott i den vanliga vardagen. Kanske och förhoppningsvis är det trevliga och roliga människor som också ska gå på kurs och med ett barns förväntan sätter sig på åhörarplats, för att matas med fakta och information i två dagar. Enda abret är att kursen är så långt bort! Långt åt helskotta på bortre Östermalm. Gatuadressen ger viss indikation på att det är i Garnisonen. Detta "charmiga" kontorskomplex som får en att minnas svunnen Sovjet-arkitektur med en tår i ögat. Det är i alla fall så jag minns Garnisonen från förra gången jag var där för flera år sen. Jag kan minnas fel. Jag kanske inte var på kurs-humör när jag var där senast? Nu är jag, i alla fall så här dagen innan, på ett sprudlande och strålande kurs-humör.

Hur avslutar man ett blogg-inlägg? Det vet jag fanemej inte heller. Inte mycket jag vet om bloggar. Ledsnade jag inte totalt efter detta första inlägg så får ni kanske läsa ett till imorgon? Den som lever får se. Eller som sprutnarkomanen sa, Den som har lever får hepatit C...