Hemmander

 Getingboet, klassiskt hak på Sveavägen.

Av någon anledning kom jag idag att tänka på två märkvärdiga händelser som hände för många år sen. Det bara ploppade upp i skallen utan någon egentligen förklaring. Det hände sig när jag var tämligen nyinflyttad i den stora staden. Kan ha varit 1985, eller 1986? Det har mindre betydelse. Av någon anledning som jag inte minns nu var jag ute och gick på Hamngatan. Jag kanske var ute och skulle handla kläder eller något sånt. Såna saker som jag gjorde förr, men aldrig längre. Trottoaren utanför NK var ganska välbefolkad och jag minns tydligt att jag höll på att gå i riktning mot Norrmalmstorg. Straxt efter NK:s huvudingång ser jag en välbekant person som är på väg åt andra hållet, dvs mot Sergels Torg. Den välbekante personen tittar ungefär lika förvånat på mig, som jag tittar på honom. Och det är nu det börjar bli konstigt. Det var ju JAG som gick där!!!??? En snubbe i min ålder - runt 20 - som såg precis likadan ut som jag i ansikte och frisyr. Våra blickar möts under kanske 4, 5, 6, eller kanske 10 sekunder, och bägge stirrar lika mycket på den andre. MIN DUBBELGÅNGARE var ute och gick på Hamngatan. Och han verkade lika förvånad som jag att möta SIN dubbelgångare. Väldigt konstigt i alla fall var det. 

Några år senare var det dags för nästa konstiga händelse. Jag och en kompis stod på Getingboet som nog inte finns kvar längre tror jag. En populär pub, med adress Sveavägen, i en av Hötorgsskraporna. Man gick in från gatuplanet, hängde av sig jackan och gick en trappa upp om man ville släcka törsten eller äta mat. En helt vanlig kväll stod jag där med en av mina äldsta vänner från Visby - alltså inte att han är gammal som fan, utan att jag har känt honom länge...ni hajjar va!? Själva bardisken som vi stod och hängde vid var U-formad, vilket innebar att när vi stod på ena långsidan av "U:et", så såg man tydligt de andra bardisk-hängarna på andra långsidan av "U:et". Vi står där i godan ro och släcker törsten som om det vore sista chansen, då jag plötsligt tittar mot andra sidan av bardisken och ser då en kille - kanske ungefär i min egen ålder - som står och viftar med långfingret mot mig. Snubben stod och pekade fuck'ya åt mig på Getingboet!!!!?? Avståndet var inte större än att jag kunde se på hans blick att hans långfinger var ämnat just för mig. Jag stirrade lite oförstående mot honom, och han bara fortsätter att stå där och vifta med långfingret. Det kändes inte på något sätt hotfullt eftersom den okände snubben stod och hånflinade samtidigt som han viftade med sitt löjliga långfinger. Men det är klart, lite konstigt var det ju. Jag kunde ju inte påminna mig att jag hade sett honom förut. Jag tog mig mod och gick fram till honom och frågade vad han menade med detta. När han hör min röst blir han genast allvarlig och säger "Faaan, förlåt! Men du ser precis ut som en kille jag gjorde lumpen med. Jag trodde verkligen det var han. Nu ser jag och hör att det inte är han". Den okände killen trodde alltså jag var någon annan. MIN DUBBELGÅNGARE? Som jag hade sett på Hamngatan något år tidigare? Eller ytterligare en okänd snubbe som ser ut som jag? EN TRIPPELGÅNGARE? Jag och långfingermannen fortsatte prata några minuter och det visade sig att han hade gjort lumpen i Enköping, inte i Visby som jag. Min dubbelgångare, eller möjligtvis trippelgångare, som han blandade ihop mig med hette tydligen Nyberg. Så nej...det var inte jag. Men konstigt var det.


Dubbelgångare? Trippelgångare? Eller bara enkelgångare??

Och ska jag då knyta an till den okände Nyberg så kan jag berätta att den gympalärare vi hade i gymnasiet - Säveskolan i Visby. Vägrade under tre år att lära sig vad jag hette. När jag vid något sällsynt tillfälle gjorde något riktigt lyckat på en gymnastiklektion så skrek han "Bra Nyberg!!!" Första terminen försökte jag rätta honom. Sen gav jag upp. Jag fick helt enkelt gilla läget och heta Nyberg när det var gympa. Att jag några år senare i livet skulle bli ihopblandad med en dubbel- eller trippelgångare som gjort lumpen i Enköping som hette just Nyberg känns också konstigt. Men allt vävs ihop till ett mönster som jag inte riktigt kan få ihop. Men jag har ju grubblat på det där några år nu så...dags att släppa det. Gå vidare! Strunta i Nyberg och alla dubbelgångare som går runt där ute i världen och ser ut som jag. Det är kanske vanligare än vad man tror att man har dubbelgångare? Av alla världens alla miljarder människor så är det väl egentligen kanske inte så märkvärdigt att sånt händer, att man har en dubbelgångare. Eller?

Sen finns det andra exempel på helt avsiktliga dubbelgångare. Ta t.ex. diktatorer som Saddam. Det sas ju att han hade olika dubbelgångare, som fick agera och låtsas vara Saddam för att man var rädd att han skulle råka ut för ett attentat. Läste för något år sen en intervju med en irakier som hade varit dubbelgångare åt en av Saddams söner. De där två sönerna var ju snäppet värre än Saddam själv i många avseenden och säkert fanns det många som verkligen hatade dem. Den dubbelgångaren hade blivit utsatt för x antal mordförsök under sin "karriär" som dubbelgångare. Så det kan vara tufft att vara dubbelgångare.

 Uday H. eller är det en dubbelgångare?

Tempot på jobbet börjar trappas upp och jag börjar få svårt att  hinna med det jag borde hinna med. Men det är bara att ta några djupa andetag och lägga i en växel till. Frågan är hur många växlar man har, som man inte känner till? Har inga problem med att höja tempot, men när man rasar ihop som ett korthus på fredagen kan fråga sig om det är värt det?

 När rasar korthuset?

Har haft kontakt med "Hassan" idag. Datorn är klar. Allt funkar och vi kan hämta den när vi vill, vilket ännu inte har skett. Jag vill dock inte ta ut något i förskott. Är det något som kan krångla så är det datorer, och varför skulle det vara så väl att "allt funkar"? Det låter lite för bra för att vara sant. Jag tror inte på under, förrän jag har upplevt dem.

Idag har jag också sett fullmånen. Två gånger dessutom. Både i morse när jag begav mig traskandes till bussen. Och på retur-traskandet från bussen i den sena december-eftermiddagen lös den upp den gråtrista förorten. När jag såg den i morse slog det mig att jag faktiskt är varulv....och jag var väldigt nära att vända, gå hem och sjukskriva mig. Men jag ångrade mig. Kollegorna märker ingen skillnad ändå. Lite hårigare, lite vassare tänder, lite längre tunga och lite konstigt röstläge....annars var allt som vanligt.



Fick idag en påstötning om att jag skulle berätta mer anekdoter på min blogg. Om sånt man varit med om och upplevt. Javisst, det får väl bli några såna emellanåt också. Tjuvstartade lite här ovan med dubbelgångar-berättelsen, som jag kanske kan lämna bakom mig nu, när jag har skrivit ned den för första gången.

Imorgon är det en helt vanlig torsdag, men vi säger Grallans på födisen Ozzy Osbourne som blir hela 61 bast!