Hemmander

I fredagens blogg ställde jag en fråga: "Citat från början av 80-talet av någon/några. Vem? Först inskickat rätt svar på "kommentar" vinner en weekend i Hässelby med mig som arbetsledare vid grävning av skyttevärn (dränering). Kost o logi ingår. Ev vinstskatt bekostas av vinnaren.

Tänka sig, jag har fått in ett svar från "Mr B". Och det rätta svaret är Gert & Jerry. Nu vet jag inte exakt vem som döljer sig bakom signaturen Mr B, men jag anar vem. Mr B verkar dock inte intresserad av att gräva skyttevärn hemma hos mig utan har "skänkt sitt pris till Radiohjälpen, plusgiro 90 1950-6". Jag tycker det var fint gjort av Mr B! En fin gest som jag applåderar i min ensamhet här på min blogg-kammare.

 Den hemlighetsfulle och mystiske "Mr B" vann förra veckans tävling.

Nu är det ju inte alla som vet vem G & J är/var, som var det rätta svaret i förra veckans blogg-fråga. Vi talar om ett legendariskt tvillingpar, årgång -65, från Visby. Eftersom jag nästintill numera slaviskt försöker följa PuL - Personuppgiftslagen ska jag kanske genast sluta att kalla dem vid deras rätta namn. De eller någon annan kan ta illa upp, och jag hamnar i klistret. Nej, jag kallar hädanefter G & J för...låt oss säga Heart & Cherry. Detta legendariska tvillingpar tillhörde under uppväxten kanske det mest mytomspunna tvillingparet som överhuvudtaget existerade därute på ön i havet. Det finns så många historier om Heart & Cherry att det nästan har tenderat att bli osanna skrönor runt dem, och alla deras gärningar under uppväxten. Det finns material till minst en bok. Men den boken är det inte meningen att jag ska skriva. Jag har några vänner som sitter på de flesta stories runt Heart & Cherry, och jag ska inte beröva dem nöjet och stjäla bokskrivandet. Jag ser fram emot den boken och kommer givetvis att både köpa och läsa den.

Heart & Cherry hade det inte så lätt under uppväxten. De höll sig för sig själva och tyvärr, för deras skull, var de flesta ganska elaka mot dem. Men barn är elaka, och hittar lätt sina offer. Heart & Cherry blev offer för mångas försök att plocka hem enkla gratispoäng i strävan att samla ihop lätta popularitetspoäng. Till och med lärare försökte plocka enkla popularitetspoäng när de insåg att Heart & Cherry var tacksamma offer för detta. Den stentuffe lille gympaläraren på gymnasiet som skorrade på småländska  - eller nå't - konstaterade på första lektionen att Heart & Cherry var väldigt lika och skulle bli mycket svåra att skilja på. Till hela klassens skadeglädje sa han brutalt vid den första gympalektionen, "Jag får slå in käkbenet på en av er så jag kan skilja på er". Jag själv höll mig för det mesta ganska neutral och jag tror inte att Heart & Cherry upplevde mig som något större hot. Vid ett tillfälle begick jag dock en dumhet, som jag så här långt efteråt kan ångra. 1982. Återigen första året på gymnasiet. Säveskolan. Vårterminen lider mot sitt slut. Betygen är satta. Våren har spruckit ut rejält och vädret är fantastiskt. Gymnastiklektion återigen, men nu nio månader efter gympaläraren hotade att slå in käkbenet på antingen Heart eller Cherry. Vår brutale gympalärare skulle hitta på något lättsamt på terminens sista lektion och vi fick gå utomhus och pröva på diverse gotländska lekar/sporter. Vi blir indelade i olika grupper. Jag och några andra hamnar i samma grupp som Heart & Cherry och vi kommer till stationen där vi ska pröva på varpa. Varpa är ju inte någon jätteupphetsande sport och som 17-åring var man tämligen ointresserad. Vi står där tafatt och oinspirerat och väntar på att en och en i gruppen ska kasta iväg sin varpa. Jag får då ett plötsligt ryck när jag ser Hearts (eller om det var Cherrys?) huva på munkjackan, tar min varpa och stoppar den i huvan på munkjackan. Heart (eller om det var Cherry?) får ett fullständigt tuppjuck-raseriutbrott och börjar förtvivlat böja bak och fäkta med sina armar och händer för att avlägsna varpan som jag lagt i hans munkjacke-huva. Jag som från början inte planerat min illgärning, och tyckte att tilltaget var tämligen oskyldigt, börjar nu så sakteliga inse att jag kanske har gått för långt. Börjar överväga att hjälpa Heart (eller om det var Cherry?) att få bort varpastenen från munkjacke-huvan. Men jag hör ju samtidigt att de andra i gruppen skrattar. Jag har alltså på sämsta tänkbara sätt och för ovanlighetens skull utnyttjat Heart & Cherry för att skaffa mig några lätta poppis-poäng. Jag faller därför in i övriga gruppens skrattattacker åt Heart (eller om det var Cherry?) som alltmer vansinnigare försöker få tag i varpan som ligger tryggt i munkjacke-huvan. Tillslut har jag för mig att Cherry (eller om det var Heart?) kom till undsättning och hjälpte Heart (eller om det var Cherry?) att få väck varpastenen från munkjacke-huvan. Heart (eller om det var Cherry?) är nu fullkomligt tok-vansinnig på mig. Ilskan lyser i hans ögon, och plötsligt är det ingen runtomkring mig som skrattar längre. Inte jag heller. Heart (eller om det var Cherry?) siktar på mig med varpan som om han ska kasta den i huvudet på mig. MEN, som tur är och då hade jag ju inte suttit här och berättat detta 27,5 år senare, hejdar sig Heart (eller om det var Cherry?) och kastar varpastenen framför fötterna på mig med kommentaren "Stick din kroknäse!" Jag överlevde. Men förtjänade kanske något värre än att bli kallad "kroknäse"? Detta var kanske inte den roligaste historien om Heart & Cherry, men en av de få som jag kom att bli inblandad i. Vi får se om jag har någon annan Heart & Cherry-historia på lager vid senare tillfälle. Läser du det här Heart (eller om du är Cherry?), förlåt mig! Det var dumt av mig! Jag är inte så smart idag heller, men var det definitivt inte när jag var 17.



Och när jag ändå är inne på temat förlåt, så måste jag be Johan Ohlander om ursäkt för att jag stack en blyertspenna i din arm på en mattelektion i 7:an! Jag vet inte vad som flög i mig och jag hoppas du har fått ut udden! Om du Johan, eller någon som känner dig läser detta hoppas jag att ursäkten når fram.



Oj, två förlåt på en och samma gång. Snart blir jag religiös tror jag.

Och  när jag tänker på högstadiets matte-lektioner så tänker jag osökt på den mattelärare vi hade då. En liten kort man som nästan såg ut som en mexikan, eller inka-indian. Men han var ju gotlänning, ut i sina matematiska fingerspetsar dessutom. Hursomhelst, vi kan kalla honom Don Pedro. Kring Don Pedro fanns ett rykte. Ett mycket elakt rykte som spreds på Solbergaskolan, från klass till klass, från årgång till årgång. Ja alla visste att det med största sannolikhet var så att Don Pedro hade figurerat på ett flertal bilder i en porrtidning i slutet av 60-talet. Någon kände någon som hade hört av en kusin som hade en granne som hade tidningen - typ -, där Don Pedro var med i en porrtidning. Detta var ju otroligt!!! När jag idag på 00-talet jämför med hur barn är i skolan idag, jämfört med då på 70-talet är känslan att vi inte var så kaxiga på den tiden som man är idag. Ingen sa givetvis till Don Pedro om hans eventuella medverkan i p-blaskor. Nej, det var bara sånt man stod och skvallrade om i någon korridor. TILLS den dagen, när någon, någon väldigt modig hade gått fram till svarta tavlan, precis innan lektionen började och alla elever hade gått in och satt sig och Don Pedro inte hade dykt upp ännu, och skrivit "PORRKUNGEN" stort, versalt över HELA svarta tavlan. Alla "dog" av spänning. Hur skulle Don Pedro reagera? Skulle han få ett mexikanskt utbrott och seriemörda hela klassen. "Man kunde höra en knappnål falla", när Don Pedro tassar in i klassrummet, ser vad som står på tavlan, tassar lite snabbare fram till tavlan och suddar ut "PORRKUNGEN" utan att säga ett ord om detta. "Jaha, o då foortsätta' vi räkne där vi var!" Ett av högstadiets mest adrenalinframkallande ögonblick!

 En helt annan porrkung - Berth Milton
 Solbergaskolan Visby.

I morse körde jag bil halva vägen till jobbet, parkerade vid Brommaplan för att åka t-bana sista biten. När jag närmade mig Brommaplans t-banestation är det någon som står och spelar ett vemodigt saxofon-solo i måndagsmorgonmörkret!!!!! Jag uppskattar musik av alla de slag. Men en måndagmorgon, när jag dessutom nästan försovit mig vill jag inte höra vemodiga saxofon-solon.



Oj! Klockan börjar bli hotfullt mycket. "Jaulgreisns dag" börjar lida mot sitt slut. Får nog avsluta bloggandet för denna gång. Ha en skön natt och dröm något trevligt!