Fyradagarsblogg
Ser väl inte direkt fram emot det eventuella kontorslandskapet. Ytterligare glädjande besked på gårdagens lilla kick-off vi hade på kontoret var att vi ska åka till södra Frankrike på konferens i slutet av augusti. Banyuls Sur Mer heter tydligen orten dit vårt lilla företag ska tillbringa några dagar och nätter under andra halvan av augusti. Två glädjebesked av denna dignitet blir nästan lite för mycket för en sån som mig. Ingen flytt och utlandskonferens. Kan inte bli bättre!
Banyuls Sur Mer verkar schysst!I torsdags hade vi en liten kick-off på min arbetsplats. Vi summerade 2009 och blickade framåt hur vi tror och vill att 2010 ska se ut. När eftermiddagen var till ända transporterade vi oss till slakthusområdet bredvid Globen och hamnade på ett ställe där vi fick glufsa i oss obegränsat med paella men framförallt fick vi skjuta blåsrör, skjuta pilbåge och spela boule. Det blev trekamp och stenhårda tävlingar. Vi blev indelade i lag och de flesta lag bestod av tre personer men eftersom antalet personer inte var delbart med tre var vi ett antal lag som bestod av endast två personer. Jag blev ett team med Jessica från Indecap. Och vilket lag vi var. Blåsrören gick kanonbra och vi hade tätkänning efter första grenen. Sen var det dags att sätta sig till bords och äta. Kanske tappade vi stinget där? Direkt efter kaffet och efterrätten var det bara att resa sig och börja skjuta pilbåge. Såväl jag som Jessica svajjade lite i vår skjutning och vårt flyt från blåsrören var som bortblåst även om ingen av oss gjorde bort oss, så borde vi ha kunnat skjuta bättre. Därefter var det boulematch och vi fick möta ett av de andra tvåmannalagen, nämligen Kalle/Ulrika. Jessica och jag tog snabbt kommandot om matchen och hade ledningen med 6-0 när vi återigen började svajja. Matchen böljade fram och tillbaka och var ganska jämn om man bortsåg från inledningen men vi kunde slutligen ro hem segern i matchen med 12-6. Vi kämpade tappert och kom på en total fjärdeplats i tävlingen. Segrande team i den totala tävlingen blev Dennis och David som var jämnbra i alla tre discipliner och fick kliva upp på prispallen och motta guldmedaljer. En jättetrevlig och rolig kväll där jag framförallt gillade blåsrörsskyttet. Funderar allvarligt på att införskaffa blåsrör för att fördriva lediga stunder på tomten. Golf när man blir pensionär är bara att glömma! Hellre blåsrör!
Skippar golfen som pensionär och satsar på blåsrör tror jag. Igår var det en hektiskt dag. Klass-2-varning utfärdades pga vädret och under fredagen snöade det en del så jag försökte inte ens få upp bilen för vår lilla backe. Den fick helt enkelt stå utomhus under natten på vår baksida där samfälligheten vi bor granne med har en parkering. När jag tidigt igårmorse gick ut för att åka på fotbollsträning hade jag mina onda aningar att batteriet säkert hade fått sig en kyss av nattens -13 och mycket riktigt, bilen lät seg när jag vred om startnyckeln men startade ändå till slut. Fotbollsträningen avverkades och direkt efter träningen hade vi ett förädramöte med fotbollslagets föräldrar i klubbhuset. Medföljande små fotbollsspelare fick se på en rulle på tv medan vi föräldrar hade möte. Mötet gick bra och fotbollsföräldrarna är positiva tack och lov. Vore väl i och för sig konstigt annars. Skulle de vara missnöjda får de ju pröva lyckan själva och se om de klarar det bättre. Men det var ett positivt möte även om vi fastnade lite på frågan om vi skulle ha hemmamatchfika i S:t Erikscupen eller inte. Kände en viss press att avsluta mötet eftersom Henric hade simskola kl 12. Tolv minuter innan detta klockslag rusade vi ut till bilen i snöstormen och sladdade vidare till Vällingby. Droppade Henric utanför simhallen eftersom han var kissnödig medan jag letade upp en parkering. Parkerade, köpte biljett, rusade till simhallen och mötte en nykissad Henric som sa "Pappa, det är ingen idé, klockan är över 12". Just i detta ögonblick kände jag precis som honom. Varför stressa till en simskola när vi ändå är försenade. Det går fler tåg. Han behöver inte lära sig simma just idag. Vi tog vårt pick och pack och slängde in det i bilen och gick och satte oss och åt lunch i Vällingby C istället. Sen gled vi ner till Coop Extra och handlade lite. Därefter avlämnade jag Henric något försenad till innebandyträningen i Hässelbyhallen. Därefter stod nästa självmordsuppdrag på schemat. Hämta Tove och kompisar som spelat innebandymatch ute på Ekerö. Stormen och snöovädret höll på att tillta och jag ringde till Tove som svarade i stort sett med en gång. Matchen var slutspelad och det som var bäst av allt, hon hade ordnat skjuts med en kompis. Jag slapp halka ut till Ekerö vilket kändes kanonbra denna klass-2-varningdag.
Kvällen ägnades som tur var inte åt Melodifestivalen utan istället blev det "Sommaren med Göran". Småtrevlig film men den var ganska seg och händelselös långa stunder, så den fick knappt godkänt, inte mer! Man ska aldrig ha för stora förhoppningar på filmer. Då blir man bara besviken.
Idag när man kom utanför huset insåg man att det hade snöat någon decimeter ytterligare. Bara att skotta så långt ryggen höll. Ena dottern spelade innebandymatch redan kl 9 i Hässelbyhallen så det blev ingen sovmorgon. Töjnan tvålades dit med 4-1 och det kändes som en bra start på söndagen med en vinst för innebandytjejerna. Väl hemma blev det matlagning och städning. Efter lunch storhandling. När vi droppat grabben på scouterna skulle vi försöka ta oss upp för vår lilla backe som var hyfsat skottad. Men man hade inte plogat själva gatan som kommer innan backen, och jag fick därför inte upp farten ordentligt. Bilen blev stående på krönet, och i mina ansträngningar att försöka få upp den så gled den in i den uppskottade snövallen på ena sidan. Fick dra i handbromsen och gå ut och skotta mer framför och bakom bilen, samt sanda sanda sanda. Kom loss tillslut men fick backa nerför backen och börja om från början. Ta sats och försöka igen. Då gick det tillslut. Inte lätt när man har denna backe. Dubbarna i däcken lär ha fått sig en rejäl duvning efter detta. Orkar inte bekymra mig om detta. ÄR SÅ TRÖTT PÅ VINTER NU!!!!!!!!!!!!!!!!
Imorgon utvecklingssamtal i skolan och därför arbete hemifrån. Idag sa de tydligen på nyheterna att gröna linjen stått still flera timmar idag pga snöovädret och att det kommer att bli problem imorgon också. Känns som detta utvecklingssamtal las på rätt dag, och vi får hoppas att kommunikationerna fungerar igen på tisdag. MEN de hotar med mer snö under måndagen. Sa jag att jag är trött på vinter? Långtidsprognosen antydde plusgrader och REGN nästa helg. Låter sagolikt och jag vågar inte hoppas på detta.
Bloggpaus
Ond bråd död och utskälld - igen
När man åker buss från Hässelby till Vällingby så har jag kommit på att man blir påmind om all världens elände så fort bussen svänger in på busstorget vid Vällingby Centrum. Den första neonskylten man ser på ena hörnet av den byggnad som är närmast busstorget står det ”FONUS” = ond bråd död. Sänker man blicken lite så har de en mindre skylt om ”Gravstenar”. Precis bredvid Fonus ligger ”Svea Vaccin” = sjukdom. En liten bit till vänster om Svea Vaccin ligger ”Vällingby Tobak” = sjukdom/ond bråd död. Lite längre bort lyser ytterligare en skylt som går att sammankoppla med de andra skyltarna, "Familjens jurist", redo att ta hand om hugade dödssjuka klienter som vill ha hjälp med testamenten, eller de efterlevande som ska ha hjälp med bouppteckningen... När man läst dessa obehagliga skyltar och försöker skaka av sig känslan av att man håller på att dö medan man kliver av bussen, så ser man en jätteneonskylt på en annan byggnad ”Stockholm Heart Center” = sjukdom/ond bråd död – IGEN. Dessutom, precis under "Stockholm Heart Center-skylten" hänger det två motsägelsefulla skyltar. Den ena visar att det är ingången till SATS = träna så du slipper ond bråd död. Den andra skylten precis bredvid är ett MacDonalds-M = ät här och dina vener och ådror täpps igen = ännu mer ond bråd död. Ni förstår vilken start på vardagarna vi får som åker buss från Hässelby till Vällingby. Ytterligare ett skäl till att se fram emot cykelsäsongen.
Man blir påmind om ond bråd död när man närmar sig Vällingby C.
Mer snöfall i morse. Igenfruset garage, och hjälpa frugan "spetta" upp garaget vid kl 05.30. Kom dessutom på det neonskylts-hemska som jag beskriver i stycket ovanför just i morse. Så ni förstår vilken start på dagen jag fick. Sen har det bara rullat på, och fortsatt att snöa. Varit borta från kontoret stor del av dagen vid besök hos extern samarbetspartner, och det är ju aldrig fel att komma till Söder! Inte varje vecka man är i Sörmland. Jag håller mest till i Uppland. Utan att 100% veta säkert tror jag att landskapsgränsen går vid Slussen, där vattnet i så fall delar de två landskapen. Jag har också haft utvecklingssamtal med min chef idag. Ett samtal som på det hela taget var positivt. Men lite negativt måste man ju ha på sitt konto också så det blir balans.
Typ här går gränsen mellan landskapen - tror jag.
Ett par centimeter snö till under dagen och jag kunde köra skottningen med sopborsten - inspirerad av curlingen i OS - denna kväll. När jag kommer till baksidan av huset är det en hundjävel som börjar skälla på mig. Trodde jag hade fått min beskärda årskvot av skäll...men nä då! Struntar i skällandet och fortsätter mina curling-övningar och hör samtidigt hur den kvinnliga hundägaren försöker tala sin byracka till rätta. När jag sopat mig fram ända till cykelstigen bakom vårt hus, står kvinnan med den lömska besten kvar 10 meter bort och börjar hojta till mig. "Han har aldrig sett någon på den tomten förut!" (Nähä...nänä..jag har bara bott här i 13 år). "Han är bara nyfiken! (Hrmpf...mer än vad jag kan säga om din läskiga loppcirkus!) "Det är ett glatt och snällt skällande!" (Se till att få tyst på hundfan i fortsättningen!). "Han bara låter arg på rösten" ("Rösten"...har hundar röst? De gläfser och skäller ju bara"). Ja så löd hundägarinnans förklaringar och mina tankar. Givetvis sa jag inte det jag tänkte, utan svarade bara enstavigt "mm", "ok", "jaja", "jasså". Man kanske ska hålla sig väl med hundägare så de inte släpper loss odjuren på en.
Gillar inte hundar, vilket möjligtvis framgår av texten ovan?
Dissade OS totalt igårkväll och satt och somnade in till filmen Minority Report istället. Insäg imorse att jag hade missat Ferrys bragdlopp. Surt sa räven! Men det blir väl fler medaljchanser hoppas jag. Otur för Anja ikväll som tydligen gjorde "sälen" lite för tidigt...I natt spelar Sverige sin första match i hockeyn. Övervägde för en stund att ställa klockan på halv 2 och gå upp och titta lite, men nej det är nog dumt att sabba hela torsdagen för att se detta. Vi ska ha någon aktivitet med jobbet imorgon och det ska skjutas pilbåge och blåsas blåsrör. Det är kanske bra att vara lite utvilad när man ska hålla på med dylika övningar. Mer om detta i senare blogg. 
Ferry, vilken kille! 
Ska nog visa dem hur det ska gå till!
Auf wiederhören!
Händelselöst värre
Inte har jag heller några gamla historier/anekdoter på lager just nu att berätta.
Jag har helt enkelt skrivkramp. Å andra sidan har jag inga piskor som viner över mig att jag måste skriva. Tänk på författare och journalister. De måste skriva. Journalisten har kanske en dead-line som måste klaras dessutom. För en sekund var jag nu på väg att krysta fram något och spinna vidare på just skrivande och dead-lines, men det får vara.
Det får bli en kväll med OS/Champions League/någon bra film.
På återblogg när skrivkrampen har släppt och inspirationen hittat fram ur sina gömmor.
Spam, ryssar, ärtsoppa, OS-guld och musikquiz.
Jag förmodar att jag inte är ensam här i världen om att få spam-mail? Jag har ju tidigare nämnt i detta forum att jag säkert får 5-10 mail/dag om Viagra. På senare tid erbjuds jag t.o.m. 80% rabatt. Funderar på att börja köpa och sälja med 70% rabatt för att dra någon nytta av dessa mail. Inte lika vanligt bland spam-mailen men nästan, är de här ryskorna (Olga, Svetlana m.fl.) som på taskig engelska förklarar att de letar efter en livskamrat, och har hittat just mig. Varför just jag? Får de någonsin napp hos någon annan? Och är det verkligen giftermål/en bättre värld i väst de är ute efter? Jag tror att ryska maffian står bakom och de bara är ute efter att pumpa en på pengar. Jag deletar givetvis dessa mail eftersom jag är en stadgad familjefar, men fascineras ändå av hur frekvent de landar i min spam-inkorg. Idag fick jag två såna här ryska spam-mail. Det ena med rubriken ”Russian queens are waiting for you”. Det andra med rubriken ”I am your russian pussy – remember my nickname?” Nej, jag remembrar inte hennes nickname, och jag vet inte varför jag får dessa mail?
Låt mig slippa Viagra-mailen!
På tal om Ryssland så får man snart nästan ta en kvällskurs i ryska, om man vill hänga med i andras morgondiskussioner på morgnarna på tunnelbanan. Det är otroligt mycket ryska som talas i tunnelbanan. Ryssar av bägge kön i uppskattningsvis åldrarna 20-40 som är på väg till sina arbeten (förmodar jag?) här i Stockholm. Det är kanske de som sitter och skickar de här spam-mailen? Att det är en ”industri” som håller på att bre ut sig, och de verkar från Sverige? Annat var det på CCCP-tiden. Då var ryssarna kuvade och kunde inte bre ut sig över världen som det känns att de gör nu.
Bättre förr? Nja...
Idag började vi diskutera skrivbord på arbetsplatsen. På mitt förra arbete fanns det en historia – sann eller osann? – att det tidigare hade funnits en chef som hade blivit så förbannad, när han upptäckte att en anställd med ”lägre ställning” än honom hade ett större skrivbord, att han helt enkelt skaffade en fogsvans och sågade av den anställdes skrivbord för att han inte skulle ha större skrivbord än chefen. Historien är fantastisk tycker jag, och även om den låter som en skröna, så finns det faktiskt människor som beter sig precis så där. De kan vitt och brett sitta och berätta hur mycket pengar de har spenderat på en resa, eller hur svindyrt det är att köpa specialdimensionerade däck till sin special-BMW eller droppa hur mycket den där födelsedagspresenten egentligen kostade. Just den typen av människor skulle mycket väl kunna ta med en fogsvans till arbetsplatsen och såga av ett skrivbord. Finns ju fullt av udda personer runtomkring en i ens vardag så jag tror faktiskt historien är sann. Vad tror ni?
Fogsvans
Har tidigare berört ärtsoppan på denna blogg. Ärtsoppan som jag inte har ätit på säkert 15 år. Ikväll var det dags igen. Underbart gott! Resten av familjen rynkade på näsan åt konstiga mig som satt där med min ärtsoppa och njöt. Tänk så olika smaken kan vara. Tror jag kommer att fortsätta att äta ärtsoppa. Det är ju skitgott! 
Lyckades hamna vid tv:n när damernas 10 km avgjordes ikväll. Sonen ville jag skulle läsa Kalle för honom. Men det blev Kalla på tv:n istället. Guld till Charlotte Kalla! Kul! Hoppas detta kan peppa övriga svenska deltagare att göra bra ifrån sig. Annars har jag faktiskt inte följt OS alls, mer än det man råkat se när man passerat tv:n eller de sällsynta fall då man också sätter sig och tittar på tv. Så detta var väldigt tajmat att hamna vid tv:n när Sverige tog sitt första guld. Mer sånt, så kanske jag tittar mer. 
Kalla, vilken tjej!
Gymnasievalet skulle vi titta på ikväll, men dottern lyser med sin frånvaro. Hon har redan registrerat sina val under eftermiddagen men som den ansvarsfulle far jag är skulle jag gärna vilja titta på detta också. Det svänger friskt och nu var det ett nytt spår som kom upp när vi som hastigast diskuterade detta vid middagen. Får avvakta tills hon kommer hem så vi kan titta på det tillsammans.
Satt igårkväll och valde låtar till en musik-quiz som drog igång idag. Jag bombade ikväll ut 25 låtar till musik-quizdeltagarna och ett antal följdfrågor på låtarna. Nytt djärvt grepp var också att låta dem gissa på ett antal ansikten med koppling till musik. Nu får de några dagar på sig att återkomma till tävlingsledningen med sina svar. Vad hade man tagit sig till utan musik-quizar? Ser ni vilka det här är? 
Nu får det räcka för ikväll. Tack och godnatt!
Ingen ordning på bloggandet
Helgen är slut! Den gick precis lika snabbt som vanligt men jag är nöjd ändå. Söndagen har ägnats åt sedvanligt pyssel som storhandling, städning, tvätt, läxläsning, och just det..det hade jag nästan glömt bort. Vi skulle ju välja gymnasium också. Men det hinns imorgon också. Sista dagen att söka till gymnasium - 15 februari. Inte för att jag ska återuppta några studier men äldsta dottern ska fortsätta plugga hoppas jag. En djungel av program, inriktningar och olika skolor. Är inte avundsjuk, samtidigt som jag är det också. Lite kul var det att sluta grundskolan och börja på gymnasiet.
Hoppas kunna leverera en längre blogg imorgonkväll!
Trevlig fortsättning på det som är kvar av söndagen!
Lördagar bloggar man inte
Men, bara några korta saker
OS. Har inte sett invigningen eller någonting egentligen. Men när det ordinarie tv-utbudet tog slut ikväll så hamnade jag ändå framför dam-skidskyttet. Ur svensk synvinkel gick det inte så bra. Konstaterade bara kort att Helena Jonsson var 46 sekunder efter den som ledde när hon gick in i mål. Alltså inte i närheten av medalj. Någon mer OS har det faktiskt inte blivit för min del.
Var och såg Bröderna Lejonhjärta på Stadsteatern idag. Det var jättebra! Astrid Lindgrens verk har ju ibland ett djupare budskap än bara att underhålla barn. Bröderna Lejonhjärta tillhör definitivt denna kategori. Vad händer egentligen efter döden? Finns det ett Nangijala? Och om det går åt helskotta även i Nangijala, finns Nangilima? Detta är djupa frågor som man kan och emellanåt bör ställa sig. Stadsteaterns produktioner är fett ägiga och man blir sällan besviken efter ett besök där. Suveräna skådespelarinsatser! Och såväl 7-åring som 44-åring gick nöjda därifrån, även om bilen vi kom till var deprimerande översnöad.
Jonathan och Skorpan på Stadsteatern. Kvällens melodifestival uppfattade jag som ännu sämre (hur är det möjligt?) än förra helgens dito. Jag stod dock ut tack vare att 4/5-delar av familjen ägnade sig åt sällskapsspel och den mediokra Melodifestivalen fick spela andrastämman denna kväll.
På återbloggis!
Improviserad tandborste
Fredag är som tidigare sagts, en riktigt bra dag.
Snön håller i sig. Minusgrader ikväll. Snön lär inte vara borta imorgon.
Tröttheten: jag har gäspat emellanåt under eftermiddagen och kvällen, men nu är jag pigg som ett brandlarm.
Kom på en annan sak. När jag var i Berlin för två veckor sen missade jag att ta med tandborsten. Första natten när vi kom hem till hotellet fick jag därför borsta tänderna med långfingret. Funkade bra, men svårt att komma åt mellan tänderna.
Skavlan har gått för långt. Det är ett svt-program, ändå har han fyra norska gäster och bara EN svensk. Hallå, det är svt! Vi vill se svenska gäster också!
Tack och godnatt! Återkommer om jag är på humör imorgon, annars på söndag. Och återkommer jag inte på söndag så lär jag återkomma på måndag.
Permafrost
Ok, jag lovar att sluta tjata om vintern.....när jag ser slutet på den. Man glömmer så snabbt men någon sa till mig att vintern började 12 december. Och det kan väl stämma, att det har varit snö och minusgrader sen 12 december. Det är inte många timmar det har varit plusgrader under de här två månaderna som har haft vargavinter nu. Kan nog räkna dem på mina fingrar skulle jag tro. Men så sakteliga börjar man skönja små vårtecken. Jag har sett solen två dagar i rad nu. Det måste vara nytt rekord för i år. I eftermiddags när jag gick från jobbet och kom ut på Kungsgatan vid halv 5-tiden var det ännu ljust. Ok, började skymma så smått, men ändå LJUUUST. Fantastiskt! Lite vår-feeling! Denna vår som kommer, kommer att vara mer välkommen än någonsin. Man är trött på att gå runt i åtta lager kläder på sig, och skicka de där j-a elräkningarna nu så vi slipper dem i vår och sommar. Elbolagen har en fantastisk förmåga att släpa efter med sina räkningar. Och rätt vad det är så slutar de skicka faktura. Bara för att helt plötsligt dimpa ned med en tre- eller fyramånadersfaktura. Fina grejor det! 
Utan el i huset skulle det bli kallt.
Vi tar det där med sömnen och trötthet också så har vi klarat av de obligatoriska bitarna. Jag har hållit mig vaken i bägge riktningarna idag på tunnelbanan. Jag hade inte mer än hunnit koppla bort jobbet på hemväg när det ringde, från just jobbet, när jag befanna mig mitt på Tranebergsbron. "Jobbsamtalet" var intressant och höll i sig ända till Råcksta. Jobbet släpper aldrig en ur sina klor. Hur man än försöker intala sig själv att man är ledig så är man så stor del av sin tid på jobbet, att man aldrig riktigt kan koppla bort det. Man drömmer säkert om jobbet också, utan att man vet om det. Någon gång vet jag att jag hade en väldigt spännande dröm där min förvirrade hjärna förmodligen blandade ihop någon deckare jag läste för tillfället med jobbet. Ett mord hade begåtts och mördaren fanns bland listorna på nya pensionärer. Alltså såna personer som skulle få sin första utbetalning från sin pensionsförsäkring. Vet att jag grubblade och la pannan i djupa veck och försökte hitta mördaren i min dröm. Men så plötsligt vaknar man, och får aldrig veta vem mördaren var. Det är kanske det mest snöpliga med drömmar - just att man "aldrig får veta vem mördaren är", eller mer allmänt uttalat "att man nästan aldrig får veta hur det slutar". 
Vem är mördaren? Gamle hockeyspelaren Anders Thelin gick under smeknamnet "mördaren". Kanske är det då han som är mördaren?
Armborstrånaren åkte fast. Det hörde ni kanske? Gripen utan dramatik i sin sommarstuga. Och det var en han. Inte en hon. Huruvida det var en transa eller inte säger rapporterna ingenting om. Men som sagt, väldigt fascinerande val av vapen för att använda i samband med ett bankrån tycker jag. Vad blir nästa konstiga vapen att använda vid ett bankrån? Granatgeväret Carl Gustaf? Luftvärnsrobot 70? En stekpanna? En träsko? Eller en platåsko från 70-talet kanske? Människors kreativitet är enorm. 
Undrar om bankpersonalen skulle bli rädd?
Imorgon är det äntligen fredag. Personligen känner jag att denna fredag är extra välkommen! Det har varit en mödosam och tung vecka med en del grubblerier och ganska mycket som har haglat i luften på jobbet. Men också ganska roliga och intressanta saker. Så inget klaga och gnäll! Här är det bara positiva toner! Om det inte hade varit för all snön....
Ok, jag lovar att sluta tjata om vintern.....när jag ser slutet på den. Man glömmer så snabbt men någon sa till mig att vintern började 12 december. Och det kan väl stämma, att det har varit snö och minusgrader sen 12 december. Det är inte många timmar det har varit plusgrader under de här två månaderna..............................................
Kan nog inte sluta gnälla över vintern...förlåt!
Armborstrånare
Och igår blev en man i 40årsåldern ihjälkörd på tunnelbanespåret på T-centralen, eftersom han hoppade ner på spåret för att ta upp sin mobil han hade tappat. Oerhört tragiskt givetvis, men hallå...hur korkad får man bli??? 1. Ok han var smart och väntade tydligen på att ett tåg skulle lämna innan han hoppade ner. Annars hade det ju blivit lite svårt att komma ner överhuvudtaget på spåret...så bra! smart tänkt! 2. Men sen hoppar han ner på spåret. DET är inte så smart däremot eftersom man kan få väldigt mycket ström i sig så inte bara håret reser sig, utan en hel del annat vilket kan vara väldigt ohälsosamt. Men ok, han valde att hoppa ner. Vad händer då? 3. Jo, det kommer ett nytt tåg. Och då har tydligen folk på perrongen både 4. hojtat och 5. varnat honom, och 6. försökt hjälpa honom att komma upp, men det hjälpte inte. Kan han ha varit påverkad av narkotiska medel eller möjligtvis berusad? Det förtäljer inte historien, men jag tycker det mesta tyder på detta. Verkar konstigt annars. Jag hade aldrig hoppat ner på spåret om jag hade tappat min mobil där. Nej, jag hade ringt efter hjälp från min mobil.....
Hoppa aldrig ner på spåret! Mobil är så självklart nuförtiden att de flesta kan inte tänka sig att vara utan den en minut. Man får nervösa besvär om man glömt den hemma en dag. Men det händer nästan aldrig eftersom man är så extremt noggrann med att alltid få den med sig. Alltid tillgänglig! Alltid online! Alltid på hugget! Så ska det vara!
En normal årsförbrukning på mobiltelefoner hos en familj på fem personer. Jag hade gärna varit och lyssnat på författaren James Ellroy ikväll som "uppträdde" på Kulturhuset. Förutom att han skriver förbannat bra och spännande böcker är han tydligen en estradör av stora mått också, och jag såg en intervju med honom där han inte skräder orden. Gör man det på rätt sätt kan jag bli imponerad av människor som talar om hur bra de är. Bara de gör det på rätt sätt. Ellroy har precis släppt en ny bok som heter "Blood's a Rover" på originalspråket och har den svenska titeln "Oroligt blod". Det var några år sen jag läste någon Ellroy. Ska kanske greppa en i bokhyllan och ha som sällskap på tunnelbanan imorgon?
James himself.Hade egentligen inte tänkt skriva någon blogg ikväll eftersom jag bara tuggar vidare i samma (tunnelbane)spår och skriver om hur trött jag är, och hur jävligt det är med all snö. Men det blev ju en blogg i alla fall, tack vare armborstrånaren. Får man en bra start kan det bli bra, men nu orkar jag inte med någon marathon-blogg ikväll. Funderar på att se en film istället. Kvällen är ju ung. Två timmar till midnatt hinner man med mycket på!
"Vi säger så, fint, tack, hej!"
Trött tisdag
Fenrisulven och krigsguden Tyr - målad av John Bauer.Vetgirig och nyfiken är väl två egenskaper jag lär få dras med livet ut. Utan att vara vetgirig och nyfiken får man aldrig veta någonting. Inte så mycket i alla fall. Redan som barn var jag nog vetgirig. Men då fanns inte internet. Då var det nog faktiskt Nordisk Familjebok från 1947 bl.a. som gällde. Och Prismas Lexikon. För att inte tala om När Var Hur, och en del andra ovärderliga informationskällor förutom dagstidningen förstås. Nyfiken har jag nog blivit på äldre dagar. Nyfikenheten har kanske tagit över vetgirigheten? Varför är det så? Känner man att man inte orkar ta in mer fakta i skallen, och därför börjar bli nyfiken på sånt som intresserar en och inte kräver så hårt arbete som att ta fram Nordisk Familjebok från 1947? Inte vet jag? Kanske finns någon klok människa som läser detta som kan förklara?
Nordisk Familjebok - en klassiker!I eftermiddags på tunnelbanan slocknade jag. I mina drömmar var jag någon helt annanstans när jag slog upp ögonen med ett ryck och efter en stund kom till sans och insåg att det bara var två stationer kvar. Jag tycker det är skönt att ta en powernap på tunnelbanan! Ok, man saknar sin kudde, men att bara sitta rakt upp och ned, blunda och låta tågets skakningar vagga en till en kortare tupplur är faktiskt riktigt behagligt. Tycker jag, är väl bäst att tillägga. Inte säkert att det passar alla att sova offentligt? Mig gör det inte ett dugg. Vill folk skratta åt mig när jag sitter och sover får de göra det.
Sover gärna på tunnelbanan. Ikväll var det Mästarnas mästare igen. De hade klippt programmet så det var totalfokus på Patrik Sjöbergs skitsnack och kaxiga attityd. Sjöberg kom sist och fick välja duellant i nattduellen. Man trodde att han skulle välja Holm, men Tomas Gustavsson hade tydligen mer eller mindre utmanat honom eftersom han tyckte han snackade för mycket. Sjöberg var längst och snabbast igen och knep svärdet före Gustavsson, och fick återvända till huset. Bara sju deltagare återstår. Återigen visade Tomas Brolin sin allsidighet och lyckades skaffa sig immunitet inför nattduellen. Jag gillar programmet och vill inte missa det på tisdagarna.
Patrik Sjöberg klarade sig kvar - igen. Vinter-OS står för dörren och det är ju nu man skulle varit pappaledig eller långtidssjukskriven. Fast jag är hellre frisk och missar OS, än sjuk och får se det. Eftersom det äger rum i Vancouver är ju tiderna helknäppa, och det lär inte bli att man ser så mycket tyvärr. Lite höjdpunkter och sammandrag och eventuellt kanske någon hockeymatch, om det går bra för Sverige. Utan att ha en aning har jag fått för mig att Vancouver är en trevlig stad? En kanadensisk storstad där klimatet inte borde vara så bitigt med tanke på att det ligger vid Stilla Havet. Man kanske kan få reda på mer om staden nu när OS går där.
VancouverFotbolls-VM i Sydafrika i sommar däremot, då lär tiderna bli lite vettigare och förhoppningsvis kan man få se lite matcher utan att tulla på nattsömnen. Men ett fotbolls-VM utan Sverige blir ju aldrig riktigt likadant, som när de är med. Jag vet inte var jag ska lägga mina sympatier? Danmark slog ut oss så de går bort! England..nää..Tyskland...NEJ! Holland kanske? Men de ska vi ju möta i EM-kvalet som börjar i höst. Kan ju inte hålla på dem! Jag har alltid gillat Frankrikes fotbollsspel så det får kanske bli fransoserna? Om jag nu måste ha ett lag att hålla på? Jag kan ju faktiskt bara titta på väl valda matcher och njuta av förhoppningsvis bra spel också.
Ska man hålla på Frankrike? Detta blev en hattig blogg utan någon röd tråd. Inget mästerverk! Men när har den för övrigt varit det??? Hur kan jag ens tänka i några mästerverksbanor? "Röd tråd" är ju liksom inte jag heller direkt. Vi får hoppas att bloggen blir bättre ju längre veckan lider!
Bilbrand och hela hallen full av kläder
Hur svårt ska det vara att hålla reda på?
Vid midnatt när jag skulle lägga mig skakade hela huset. "VAD i hela helskotta var det för något?" tänkte jag för mig själv. Lät typ som ett helt skåp rasade i golvet eller som om någon sprängde dynamit på tomten. En obeskrivlig smäll som jag inte kunde "ta på". Jag kunde inte definiera vad det var för något. Kollade snabbt runt huset men allt såg ut att vara i ordning, och alla verkade tryna obekymrat omedvetna om smällar. Börjar då spana ut genom vardagsrumsfönstret i mörkret. Vårt hus ligger uppe på en höjd, och på ca 500 meters avstånd ligger ett stökigt hyreshusområde som av någon konstig anledning i folkmun kallas "Arabdalen". När min blick och mitt fokus började scanna av Arabdalen konstaterar jag att en 50 meter hög svart rökpelare stiger från garagelängorna utanför Arabdalen. I en av garagelängorna brinner det en präktig brasa. Förstår då att om det inte var en bilbomb, så måste det varit en bensintank som exploderade. Orkade inte klä på mig för att ge mig ut och göra ett actionreportage. Men brandkåren dök upp rätt snart och fick ordning på lägerelden. Funderade länge och väl på det jag hade sett och kunde inte somna. När jag i morse hade spettat upp mitt garage som frusit igen under natten, och fått ut bilen kunde jag givetvis inte låta bli att svänga in i Arabdalen och titta på förödelsen. Det som från mitt vardagsrumsfönster såg ut som minst tio bilar som brann, visade sig vara två bilar. Två utbrända bilvrak var det som återstod av nattens eldhav. Var det ett pojkstreck? Var det en uppgörelse i undre världen? Var det en mordbrand? Jag tror inte det var så dramatiskt. Har kollat nätet efter någon endaste liten notis om det inträffade men inte en rad har jag sett. Så jag gör faktiskt en stor samhällstjänst som rapporterar om detta på min blogg.
Under tiden......................och efter
Som om det inte var nog med bränder så brann det i en av min arbetsgivares fastigheter på söndagmorgonen. Hela kåken utrymd och folk som fick åka till sjukhus och hela kittet. Tur att det inte gick värre! Man tror oftast att man är ganska trygg i sitt hem, men det är ju många faror som lurar bakom dörren. På den tiden man bodde i lägenhet var man dessutom beroende av att andra människor runtomkring skötte sig också. När jag och min bliviande fru bodde i en lägenhet vid Globen i tidernas begynnelse för sisådär en 20 år sen bodde vi granne med Beata Schmidt. Beata var en märklig figur. Förmodligen var hon utskriven från något hem i den där vågen när alla skulle släppas ut. När vi flyttade in med flyttlass gick hon runt i trapphuset med en osannolik mössa som såg ut som en lampskärm!!!! Det var nog en lampskärm faktiskt. När vi hade bott där en tid och jag en dag skulle öppna lägenhetsdörren så var det något som tog emot. Fick upp dörren i alla fall och ser att någon ställt en stol, utanför vår dörr, med en tallrik kokad spaghetti....Helt kuckoooo! Senare förstod vi att det var Beata. Men det här var bara början. Beata skrek och gormade inne i sin lägenhet och levde rövare på nätterna. Vi ringde hyresvärden. Hyresvärden var inte så kommunicerbar men bekräftade att Beata var kuckoooo, och att han skulle prata med hennes mamma, som inte var kukckooo. En dag när vi vittjade posten så låg det ett kuvert bland posten, utan någonting skrivet på. När vi öppnade kuvertet så innehöll det drygt 5000 kronor i kontanter. Frestande förstås att gå och köpa bira för stålarna, men vi satte oss och resonerade om det hela. Var det en knarkleverans där vi felaktigt fått betalningen? Nej, det måste vara Beata igen. På något sätt hade vi fått veta att hon hade sin "kuckooo-hemvist" på ett "hem" som jag tror hette Ekbacken och låg i söderort. Vi ringde dit. De ringde polisen. Och polisen kom och ringde på och hämtade pengarna och skulle utreda det hela. Dagen efter ringde Beatas mamma och tackade oss av hela sitt hjärta. Det var Beatas förtidspension som hon lagt i ett kuvert och stoppat i vårt brevinkast, "eftersom hon tyckte synd om oss och tyckte vi såg fattiga ut". Ok, många såna här småsaker hände men kulmen nåddes en dag när min fru (fast då "bara" sambo) kom hem före mig. När hon kom fram till lägenhetsdörren stack det ut något ur brevinkastet...ett klädesplagg....hon försökte dra i det...men det satt fast. Hon låste upp dörren och fick den dagens största chock. Förutom en tjock kappa som Beata (förstås) hade försökt trycka in genom brevinkastet men som hade fastnat och 9/10-delar hängde på insidan av dörren, var hela hallen full av diverse prylar...strumbyxor, trosor, diverse klädesplagg, cigarettpaket, tidningar, kakpaket, men framförallt kläder. Beata måste ha stått i flera timmar och stoppat in allt hon ägde och hade genom vårt brevinkast. Och så hade hon fått ge upp när hela hennes kappa fastnade och omöjliggjorde mer instopp av prylar. Helt makalöst! Vi ringde Ekbacken. Vårdarna kom och hämtade Beata, och en av dem bosatte sig under en halvtimme i vår hall, med att plocka ihop alla prylar som Beata hade tryckt in. Kappan som satt fast i brevinkastet fick vårdaren skära loss med en brödkniv. Efter den händelsen var Beata borta ganska länge innan hon dök upp igen på Burspråksvägen i Johanneshov. Vilket minne! Vi ledsnade på lägenhetslivet och sökte oss ut till förorten, där man nu bränner bilar istället... Var ska man bo för att få lugn och ro?
B.S. var kanske inte lika galen som Kim Jong Il...men nästan. Nu har jag brutit mot PuL - Personuppgiftslagen också, när jag nämnde vår grannes namn ovan, och dessutom antytt att Kim Jong Il är galen. Jag hoppas att B.S. inte läser min blogg om hon ännu lever? Eller att någon som känner B.S. läser denna blogg? Eller att Kim Jong Il läser den, eller hans underrättelsetjänst? Jag har svårt att tro det. Ibland måste man leka med elden.......
Februarisöndag
Städning på schemat. Hörde på EM-kvallottningen på radio vid lunchtid. Kan kanske bli en bra grupp för Sverige? Holland, Finland, Ungern, Moldavien och San Marino. Allt hänger ju på hur vi lyckas spela ihop ett bra lag. Hamrén är ny förbundskapten och ska försöka generationsväxla upp lite nya spelare hoppas jag, så att vi inte fastnar i gamla fotspår. Men det verkar som några gamlingar tänker fortsätta. Anders Svensson och Mellberg t.ex. Vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt? I sina bästa stunder kan de givetvis tillföra landslaget en hel del. Men bäst-före-datumet känns passerat för bägge. Sen har vi ju kapitlet Zlatan. Har han tackat nej för gott, eller är han sugen i höst igen? Jag tror och hoppas att hans time-out bara blir tillfällig. Han borde ju inte vara mätt på landslagsfotboll, eftersom han inte har varit med och firat några större triumfer med den blågula tröjan på. Givetvis kan man förstå att han så kort efter sin flytt från Italien till Spanien, samtidigt som vinterns och vårens landskamper inte direkt gäller någonting, väljer att tacka nej för att kunna fokusera på sin arbetsgivare. Just nu verkar han dock vara inne i en liten svacka, och har väl inte nätat överhuvudtaget i år. När man spelar Fifa10 på X-box nätar han hela tiden. Jag får fortfarande däng av grabben när vi spelar Fifa10, vilket känns bittert :-( Men han sitter och spelar säkert 10 gånger mer än vad jag har hunnit lägga tid på detta, så det är kanske inte så konstigt. Jag tror Fifa10 är programmerat så att vissa lag ska spela bra, medan andra ska spela dåligt. Jag spelar alltid som bäst när "jag är Chelsea". Idag ville jag se Torres i aktion och valde därför Liverpool. Det gick käpprakt åt fanders. Grabben som alltid "är Barcelona" vann i överlägsen stil. Hade jag varit Chelsea hade det gått bättre, det är jag övertygad om.
Ville se Fernando Torres "måla", men blev utspelad - som vanligt. En ny arbetsvecka väntar och det är bara att kavla upp ärmarna och köra på. Om 7,5 vecka är det påsk. Inte för att jag är någon stor påskfirare, men man får ju några dagar extra ledigt. Kanske läge för semester och "ta påsklov"? Vi får se. Den tiden, den sorgen.
En kort söndagsblogg är bättre än ingen blogg alls. På återbloggande!
lörrrrrrrrrdag
.jpg&imgrefurl=http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bowmore_islay_(smial).jpg&usg=__l0r4OaQB6oKQz1IHGFJYSOYuXtM=&h=1504&w=1000&sz=309&hl=sv&start=9&um=1&itbs=1&tbnid=_iG_cq25UzC-2M:&tbnh=150&tbnw=100&prev=/images%3Fq%3Dbowmore%26hl%3Dsv%26rlz%3D1T4ADBR_svSE310SE311%26sa%3DN%26um%3D1)
Verktyget för att göra sina blogginlägg innehåller tyvärr ingen stavningskontroll, vilket jag beklagar..men jag är ganska noggrann så jag hoppas att det innte blirr får monga stavvfell. Melodifestivalen.......................................................................... så jävla dåligt! Vart är vi på väg? När jag var liten så var det EN melodifestival, då man utsåg vem som skulle representera landet i den EUROPEISKA melodifestivalen. Nu har man 28 deltävlingar innan det är dags för åttondels-, kvarts- , semifinaler INNAN det är dags för final, där det återstår 49 bidrag som åker ur en efter en efter telefonröstning. Allt för att mjölka ur så mycket pengar som möjligt från lättsinniga personer som sitter med lördagsgroggen i ena handen och mobilen i den andra och gärna ringer eller sms:ar på den låt de tycker är minst dålig. Sånt spektakel! Riktigt dåligt! Jag överger den här familjen om jag måste fortsätta titta på detta nästa helg. Det är nästan sämre än Let's dance, som också är ett riktigt lågvattemärke som jag inte står ut med. Lördagkvällen framför tv:n räddades av att återstående närvarande familjemedlemmar var någorlunda överens om att melodifestivalen var riktigt dåligt, och att vi hellre såg på inspelat avsnitt av "På spåret" som var en dryg vecka gammalt, och som ingen hade sett. Roligt i detta avsnitt av "På spåret" var att man hade med Amman i Jordanien som ett av resmålen, och på efterföljande följdfrågor om Amman och Jordanien hade frågor om Petra, som jag har avhandlat i tidigare blogg, då jag för att uppnå den ultimata stämningen red in på ett arabiskt fullblod i den ur bergen utmejslade staden Petra.
Petra...inte Mede, utan den ur berget urhuggna staden i Jordanien. Lördagar är speciella. Rankad som nr 1 på min numera internationellt vedertagna och av FN fastslagna lista över vilka veckodagar som är bäst är den också förknippad med stress. Tider ska hållas, och börjar redan kl 9 på morgonen med fotbollsträning. Sen brukar familjen kräva att det ska inhandlas matvaror så att vi klarar oss ett halvår framåt, fastän vi handlar varje vecka. Idag var det extra struligt på Coop i Vinsta eftersom datorerna inte fick kontakt med bankerna. Att "scanna ut sig själv" och betala med sitt kort gick inte. Man fick snällt ställa sig i kö och vänta i ca 20 min innan man kom fram till kassan. DÅ förklarade den coop-anställde att man inte fick kontakt med bankerna via datorerna och att hon var tvungen att ringa upp för att få svar på om jag kunde betala med mitt kort eller inte. Den coop-anställda kvinnan satt länge och väl medan köerna växte och slängde tillslut på luren, och sa att "tyvärr..det går inte med kort". Min plånbok innehåller sällan fyrsiffriga summor i kontanter så jag frågade lite försiktigt vad jag skulle ta mig till? Du kan gå till bankomaten och ta ut kontanter så parkerar jag ditt köp så länge. Detta var den smidigaste lösningen på problemet. Som tur är finns det en bankomat på Coop i Vinsta, och jag kunde ta ut degen ur väggen och återvända till kassörskan som gladeligen tog emot stålarna och ursäktade för besväret med den osmidiga hanteringen. Givetvis kunde inte hon rå för situationen och jag hade inte fog för att sätta igång och bete mig illa och börja skälla. Nej, det var bara att gilla läget och hasta vidare till nästa hållpunkt.
"Cash is king"Vi rasade väl in en minut över 12 till simskolan. Alla barn satt prydligt i ring och pratade simteori med fröknarna när grabben dråsade ned i halvcirkeln och bad om ursäkt för sen ankomst. Jag kunde äntligen också pusta ut för första gången denna lördag och varva ned en aning, även om klimatet i simhallar är nästintill tropiskt och med tanke på årstiden utomhus har man för mycket kläder på sig.
Har nästan alltid för mycket kläder på mig när jag gör entré i simhallen...........Efter avslutad simskola hade vi efter dusch och påklädning ca 45 min på oss att beställa och äta lunch i Vällingby centrum, eftersom innebandyträningen började 13.30. Bara att hiva in käket i munnen och mana på! "Nu börjar träningen om 18 minuter, sluta snacka och ät istället!" ja ni förstår hur sinnesjukt detta är. Men vi hann. Parkeringen framför Hässelbyhallen var moddig värre, eftersom det nollgradiga vädret hade lösgjort tidigare permafrost och jag insåg att den här parkeringen är inte hälsosam för mina slitna dubbdäck. Jag körde runt kvarterat och vi intog Hässelbyhallen fem minuter försenade, och grabben kunde närvara vid detta träningstillfälle också.
Väl hemma har jag pustat ut och bävat för den kommande melodifestivalen. Nu är den förbi. Den är avklarad och jag fixade det hela utan att få allvarliga men. Jag är en överlevare helt enkelt.
Anmäld försvunnen
Här skulle ingen hitta en. Jahapp, det här är en fredagsblogg. Jag tänker inte lägga ut texten så mycket mer. Detta var en ovanlig fredag som började något moloket och nedstämt men som har slutat betydligt bättre. Mer sånt! På återbloggande!
En riktig pissdag!
Efter moget övervägande har jag beslutat att det kan man inte.
Så ikväll blir det ingen blogg. Då blir det bara ännu värre.
Men lusten att skriva om allmängiltiga saker och händelser återkommer säkert.
Tittar istället lite på Eddie så blir jag på gott humör!
På återhörande!
Snösnösnösnösnösnösnö och mer snö
Tror jag hyr in några eskimåer som för stå för underhållet under vintrarna. När jag var liten var det ju snö varje vinter och det konstiga var att det var aldrig någon som skottade??? Inte vad jag minns i alla fall? Det var snö, och sen var det skottat och klart. Eller kan det ha berott på att mina bekymmer inte låg på det planet? Som barn behöver man inte bry sig om trivialiteter som snöskottning, dubbdäck, höga vinterelräkningar eller varma kläder. Nej då gick man runt i sin egen lilla tillvaro med en ryssmössa tryckt på skallen. Och så gick man runt där med remmen till ena öronlappen i munnen och tuggade på remmen tills den var helt fransig och smakade för jävligt. Då tog men remmen till den andra öronlappen och tuggade på den, tills den var helt fransig och smakade för jävligt. Då fick man ta den första remmen igen och intala sig att den faktiskt inte smakade så illa som man kom ihåg att den gjorde. Ja ni förstår, bekymren var på en helt annan nivå. Jag kan nästan längta tillbaka dit ibland. Till barndomen alltså. Det värsta var ju att man inte förstod då, hur bra man hade det. Jag hör mig själv säga det till mina barn ibland, men precis lika oförstående som jag var som barn, så förstår de nog inte riktigt vad jag menar. Generationerna pratar förbi varandra. De förstår inte mig, och jag förstår inte dem. Även om jag vet vad "fett ägigt" innebär. Det tycker jag är en väldigt bra början för att vi ska förstå varandra över generationsgränserna. Under första året på gymnasiet hade vi en rundlagd engelskalärarinna som la stor vikt vid uttalet. Minns speciellt ett stycke i engelskaboken som hette "Why the generation gap?" Hon uttalade detta som om livhanken hängde på inlevelse och uttal "WWWWAJJJ DÖ GENERESJEEEN GÄÄPP". Om jag blundar hör jag henne uttala rubriken på detta stycke. Hursomhelst, detta stycke handlade precis om detta "Varför generationsklyftan". Svårigheterna för olika generationer att närma sig och förstå varandra. Vet inte om man ska göra så stor sak av detta egentligen. Jag tycker mina föräldrar är mossiga. Mina barn tycker jag är mossig. Mina barnbarn kommer att tycka att mina barn är mossiga osv osv osv. Så är det nog bara. Inte så mycket att göra åt. Vart vill jag komma med detta resonemang? Inte en aning? Jag bara skriver. Är ni uttråkade kan ni sluta läsa NU...eller Nu.....eller nu.
Riktigt så här fin var inte min ryssmössa, men snörena var goda!Imorgon är det redan torsdag och det är fasen inte det sämsta! På torsdagar ska man äta ärtsoppa och pannkakor. Och bara för att man ska det har jag säkert inte ätit ärtsoppa och pannkakor på tio år. Eller femton? Kanske skulle sno ihop en ärtsoppa imorgonkväll. Tror inte att kidsen kommer att jubla så där överdrivet om jag tar mig såna friheter. Dagens ungar är f-bannat bortskämda. En knäckande kommentar när man har meddelat vad kvällens middag ska bli är "Kan vi inte äta något gott???" Jomenvisst kan vi äta något gott. Jag ställer mig nu vid spisen mellan kl 18.00-20.00 och gör något riktigt gott. Och sen äter vi mellan 20.00-21.00. Och sen städar vi undan och diskar och sen framemot halvtio kan vi börja kvällssofta (eller som ikväll gå ut och skotta en timme)....Nej, riktigt så blir det inte. När man kommer hem vill man att det ska gå snabbt, och även om det inte blir Gorbys i micron som är klart på en minut, så får det ju för det mesta bli något som går hyfsat snabbt att få ihop. "Why the generation gap" igen!? Hajjar ungarna inte att jag inte pallar eller vill stå i köket halva min dyra vardagkväll? Nä, uppenbarligen inte.
Blir hungrig när jag ser detta. Mycket godare än ryssmössesnören!Nu gick precis det äldsta barnet och la sig och friden och tystnaden härskar åter i huset. "Endast tomten är vaken" och det enda som hörs är ett avlägset tangentbordsknackande i ett avlägset hörn av huset.
Godnatt bloggläsare som orkade läsa hit!
Anosmiker och sandslottsbombare
Det är inte alldeles ovanligt att omgivningen pratar om dofter eller lukter. "FY Fan vad det luktar här!" eller "Guuud, vad det doftar gott!" Det kan aldrig jag säga. Jag har ett handikapp. Jag känner inga lukter eller dofter. Fenomenet kallas luktblindhet och den som ingen lukt känner kallas anosmiker. Detta kan bero på en rad olika saker. Svullnad i slemhinnan eller inflammation i näs- och bihålor. Influensa kan i sällsynta fall leda till att en person tillfälligt eller för alltid förlorar förmågan att känna lukter. En skada på luktepitelet, det område i näsan som fångar upp och identifierar dofter, eller skador på de nervbanor som förmedlar doftsignalerna till hjärnan, är vanliga orsaker till att en person blir helt luktblind. Sådana skador kan vara antingen medfödda eller orsakade av sjukdomar och olyckor, till exempel hårda slag mot skalle och pannben. Och just i mitt fall kan jag inte direkt peka på vad det beror på. Jag har tre huvudspår: 1. Antingen är det medfött. Det som styrker den teorin är att jag har inget minne av att jag någonsin har luktat. 2. Någon form av influensa som man haft som barn, eller 3. skada på nervbanorna som vidarebefordrar doftsignalerna till hjärnan pga hårt slag. Det sistnämnda skulle i så fall beror på när jag vid 9 års ålder fick en stor gatsten 1 x 1 x 1 decimeter av misstag i skallen, när en kamrat skulle "bomba" ett sandslott i en lekpark. Han stod på ett bord i lekparken och släppte stenen mot sandslottet som något stackars litet barn hade kämpat med. Jag - befann mig av någon okänd anledning under bordet och sticker fram mitt lilla huvud precis när kamraten släpper gatstenen, 1 x 1 x 1 decimeter. KLOCKREN nick snett ovanför pannan. Det värsta med 9 åringars skallar är att de inte står emot en gatsten, 1 x 1 x 1 decimeter. Jag tuppade av en stund. När jag kom till sans igen var jag en blodig 9-åring. Måste ha varit en syn för gudarna! Min alltmer stressade kamrat och några andra som befann sig i lekparken hjälpte mig hem för att påkalla någon vuxens uppmärksamhet på det inträffade. Mina föräldrar var dock inte hemma. "Stenbombaren" var stressad och vi kom överens om att "spola rent" min blodiga skalle i handfatet på toaletten. Rationellt värre! Sen gick vi hem till en annan kamrat, vars mamma var hemma. Hon var lugn och sansad och verkade ha tagit hand om bombade skallar tidigare. Hon klippte loss hår (som var längre på den tiden), tvättade rent och fick stopp på blodflödet och konstaterade krasst att det där måste sys. Snällt skjutsade hon mig till akuten och var med mig när jag blev sydd. Av någon anledning lägger jag alltid oväsentliga detaljer på minnet. Detta hände 14 augusti 1974. Det är alltså en hel evighet sen. MEN, detta var bara en utvikelse. Det var kanske då jag tappade luktsinnet? Det kanske ligger där någonstans i det bombade sandslottet? Å andra sidan tycker jag att när man är så gammal som 9 år borde man ha kommit ihåg om man luktade något innan denna olycka? Jag vet inte? Kommer förmodligen aldrig att få svar på detta heller. Ibland tycker jag det är jobbigt när folk runtomkring börjar prata om lukter. Om jag inte orkar dra "min historia" håller jag bara med vad de än säger. "Jovisst, det luktar för jävligt!" eller luktar pliktskyldigt på det som hålls fram som ska luktas på. Men oftast säger jag bara "Jaha, jag känner ingen lukt". Jag kan inte påstå att det är något jag direkt lider av heller. Många tror att jag då heller inte har någon smak. Men det har jag. Jag vet i och för sig inte hur starkt "luktande" personer upplever smak? Kanske är mitt smaksinne reducerat? Jag kan ju inte jämföra detta med någon. Det är en omöjlig uppgift. Nog om lukt och doft nu. Jag känner ändå inga lukter och dofter. Bara att gilla läget och gå vidare i livet. 
Undrar hur näsapor har det med sitt luktsinne?
Imorse sov jag som en gris. Var uppe och stängde av motorcykelHarleyDavidsonväckarklockan och gick och la mig igen, och vaknade vid kl 7. Jag skulle lämna grabben i skolan också så det blev en sen morgon. Hittade en granne på tunnelbanan att prata med. Vi kom in på när hennes son bjöd in till "Chillkrök" för några veckor sen (se tidigare blogg). "Nej, det var ju inte alls sanktionerat av föräldrarna att sonen skulle ha chillkrök". De blev skitsura när de kom hem tidigare än beräknat och fann hela huset fullt av ungdomar, varav några luktade sprit. Jobbigt det där med tonårskids som ska chillkröka! Detta var det ingen som pratade om när man gick på föräldrakurs hösten 1993. Hur kunde de undanhålla mig denna information???? Jag har ju själv ALDRIG varit tonåring, och glömmer så snabbt......
En annan granne har sin "tredjebil" stående längre ned på vår gata. Den har stått där sen innan jul när de reste iväg till varmare breddgrader. När de kom tillbaka till skolstarten var denna bil ganska översnöad och inplogad. Tänkte för mig själv att de kanske tänker gräva fram den och försöka få igång den, men nej då. Den står ännu kvar där - 2 februari är det idag. Ännu mer översnöad och inplogad av plogbilen. Snart ser man inte vad det är för bil som står där eftersom det är så rikligt med snö. Om jag kommer ihåg ska jag ta en bild på denna bil. Läser samtidigt i boken "Tusen tabbar" om en kvinna från Trollhättan som i november 1993 kom hem från en tvåveckors utlandsresa och skulle leta rätt på sin Mazda på Landvetters långtidsparkering. Hon kunde inte hitta bilen och anmälde den som stulen. Det blev ett försäkringsärende och hon fick efter en tid en ny bil. Två år senare hittades den försvunna bilen av en slump, precis där kvinnan hade ställt den på Landvetters parkering. P-böterna uppgick till 11.000 kronor. Fantastiskt! Men huruvida bilen var täckt med snö när hon letade efter den framgår inte av historien. Om mina grannar kommer ihåg att de har en tredje bil, borde de ju i alla fall se den till våren, när förhoppningsvis all den här snön har smält bort. 
För övrigt har det inte hänt så värst mycket denna andra dag i februari. En vardag att sortera, och lägga till handlingarna, in i raden av andra vardagar som man inte kommer att berätta för sina barnbarn om. Kanske händer det något roligt imorgon?
Februarimåndag då jag såg stjärnor
Vaknar man inte av en sån här är man riktigt trött. Tröttheten sitter nog kvar sen Berlin måste jag erkänna. Ikväll när jag hade läst Kalle Anka som godnattsaga, såg jag de här klassiska stjärnorna under några sekunder när jag reste mig för snabbt. Det händer inte ofta, men man får ta det som en liten varningssignal. Om man inte gillar att se stjärnor förstås. Men då är det kanske bättre att tjacka en stjärnkikare.
Kanske skulle vara kul att ha?Annars har det ju hastigt och lustigt blivit en ny månad. "100201" känns lika konstigt att skriva som Hippopotomonstrosesquippedaliofobi. Jo, det finns faktiskt ett ord på latin som heter just Hippopotomonstrosesquippedaliofobi, vilket betyder att man har fobi för långa och/eller svåra ord. Kan ju faktiskt vara bra att veta och jag måste säga att just den fobin har inte jag. Inte så många andra heller, även om jag hellre står och håller i stegen än klättrar upp på den. Och jag kan pröjsa åkbanden på Grönan, men kan gärna hålla ställningarna bredvid och sköta ordningen i köerna så det flyter på som det ska, istället för att åka någon häftig åkattraktion.
En syn jag helst undviker. Måndag är ju veckans sämsta dag enligt min officiella och lagstadgade veckodagsranking. Men idag kan jag inte säga att det har varit någon dålig måndag. Det har varit en väldigt bra måndag och jag känner mig riktigt upprymd och tillfreds med mycket saker och ting. Finns ingen anledning att deppa ihop och bli suicidal bara för att det är måndag. Nej, nu försöker vi lätta på trycket och ser positivt på saker! Snart är det fredag! Snart är det vår! Snart är det påsk! Snart är det sommar! Snart är det semester! Snart är det lön - igen, igen och igen! Ska verkligen försöka bli lite mer positiv! Och glömmer jag bort det och ni träffar mig när jag verkar deppig och nere får ni påminna mig om att jag faktiskt skrev så här i denna första februariblogg.
Gör vad jag kan för att vara glad! Fridens liljor!
Ich bin ein Berliner
Mina vänner började med att kommentera på Skavstaterminalen att allt som sades och gjordes riskerade att hamna på denna blogg. Men så illa är det inte! Det här är bara en resumé.
Vi bodde nära Checkpoint Charlie i den delen av Berlin som tidigare var Östberlin. Alla fem deltagare på resan var överens om från början att vi inte ville se stan från baksätet på en taxi. Därför traskade vi raskt från flygplatsen till pendeltåget, som sen byttes ut mot t-banan och när vi hade åkt klart letade vi upp vårt hotell och kastade in våra väskor. Klockan var närmare midnatt i torsdags innan vi hittade en restaurang i våra kvarter som var både öppen och tilltalade oss. Siciliansk restaurang med kroatisk personal och underbart god mat. Avrundade kvällen, eller snarare natten, på en pub där gästerna såg ut som de gått direkt från sina kontorsarbeten till puben. Stramt och uppklätt, men då hade vi avverkat vi den sortens ställe också.
Resesällskapet samlade på den sicilianska restaurangen.
På fredagen blev det en stadig hotellfrukost. Sen började vi traska med kartan i högsta hugg. Först Unter den Linden - gamla DDR-paradgatan, upp mot Brandenburger Tor. Förbi gamla riksdagshuset letade vi oss sen till Förintelsemuseumet som var tämligen nybyggt och låg en trappa ned i marken. Ovanpå museumet var det en jättestor yta som var täckt med svarta fyrkantiga block och utgjorde monument över förintelsens offer. Man kunde gå runt i dessa labyrinter och en något vanvördig tanke som dök upp var att det skulle vara en perfekt plats för paintball. Väl nere i själva museumet blev man genast allvarlig och gripen av det som skildrades med text och bilder. Man har ju känt till Förintelsen sen man var liten. På något sätt har man tidigare i livet inte varit mottaglig för detta till 100%. Nu kändes det annorlunda. Att titta på bilder och läsa om familjer och enskilda människors öden var gripande och jag fick en klump i halsen av detta. Rekommenderar alla som reser till Berlin att gå och bli påminda om det hemska som hände på detta museum. Därefter hittade vi en utställning om Stasi. Rena Kalle Anka-grejorna med olika små spion/agent-saker som Stasi använde för att spionera på vanligt folk. Därefter fortsatte promenaden mot tv-tornet, Fernsehturm, som är Tysklands högsta byggnad på 368 meter. Allmänheten släpps dock bara upp till 204 meter där det också fanns en restaurang där man egentligen var tvungen att förboka 3-4 veckor innan, men vi hade tur och fick ett bord. En lätt obehagskänsla infann sig när man hade satt sig vid bordet eftersom hela "klumpen", där restaurangen ligger, som allmänheten släpps upp till långsamt snurrar runt tornet. Detta gör att man kan sitta där vid sitt bord och äta samtidigt som hela Berlin snurrar runt utanför fönstret, på 204 meters höjd. När man vant sig var det bara häftigt! Och så fick man äta Currywürst också. Efter denna välbehövliga lunch blev det ett snabbt stopp på Alexanderplats där Weltzeituhr ligger. Sen traskade vi vidare med Stasihögkvarterat som mål. Det visade sig att det var en ganska lång promenad, så vi bytte ut promenerandet mot tunnelbana för att snabbare nå vårt mål. Stasihögkvarteret såg precis så trist ut som man kan tänka sig att ett Stasihögkvarter i forna DDR såg ut. När muren föll gick folk bärsärkargång och förstörde det mesta i sin ilska där, men nu hade man byggt upp och restaurerat så att det såg ut som det gjorde innan muren föll. Fler "Kalle-Anka-spionprylar" förevisades och mycket gamla bilder från DDR-tiden kunde beskådas. Även kontorsmiljöerna var återuppbyggda så man kunde se hur Erich Mielke och hans undersåtar hade det på sin arbetsplats. Till och med hittade vi en liten liten bar där man kunde släcka törsten på detta Stasihögkvarter. Så kunde man bocka av det på "att-göra-listan" också - dricka öl på Stasihögkvarteret.
Fantastiska "Kalle Anka-prylar" som Stasi använde. Här en vattenkanna med inbyggd kamera!!!!
Efter detta var vi ganska möra av allt promenerande och allt vi hade sett och upplevt. T-bana hem till hotellet och överenskommelse om att vi skulle ses på mitt och min rumskamrats rum en kvart senare för att ha en liten musikquizz. Kvarten blev rätt lång, men tillslut var alla fem återsamlade och vi kunde roa oss en stund med att gissa låtar/artister under avspända former. Därefter fick rekommendation att söka oss till Kreuzberg. Kreuzberg är en stadsdel som tillhörde gamla Västberlin och här var det på gamla öst/väst-tiden tämligen fattigt och ruffigt. Bohemsjälar som musiker och konstnärer sökte sig gärna till Kreuzberg där man kunde bo billigt och ägna sig åt sin konst. När vi väl kom till Kreuzberg efter en kort t-baneresa visade det sig att denna stadsdel fortfarande är ganska sliten, men så mycket mer levande än de kvarter vårt hotell låg i. Här var det mycket folk ute på de hala trottoarerna, och det fanns gott om små pubar och restauranger. Vi kände med en gång att vi trivdes där. Det var som Söder i Stockholm, men ändå 10 gånger mer Söder än vad Söder är idag. Ramlade in på en liten restaurang som var fyllt av bohem-själar och där inredningen var sliten. Men maten var billig fantastiskt god och vi var väldigt nöjda! Därefter hamnade vi på ett mexikanskt hak "Que Pasa" där man för väldigt överkomliga pengar kunde få hur färggranna drinkar som helst. Vi kom rejält i gasen och efter lite promenerande hamnade vi på en nattklubb där resten av natten tillbringades.
Färgglatt så det förslog, på Que Pasa.
Min rumskamrat väckte mig kvart i 11. Vi hade missat väckarklockorna och även hotellfrukosten vilket kändes surt. Men bara att bita i det sura äpplet och ta en näve jordnötter till frukost som blev över från gårkvällens musikquizz. Våra tre andra vänner var inte piggare de och alla fem hålögda slitna vandrade vi till ett kaffehak där vi kunde få något som liknade frukost. Ett tag var vi inne på att åka till ett närliggande koncentrationsläger för att se mer av det hemska som pågick under andra världskriget, men vi kände oss lite för slitna för att företa oss denna resa och får bocka av det någon annan gång. Nej, det blev istället en lång promenad tillbaka till gårkvällens "brottsplats" Kreuzberg. Där hittade vi en enkel restaurang som slumpade bort sin buffé för halva priset, eftersom klockan började närma sig 3-rycket. Tyskarna är openminded och något sånt skulle aldrig kunna ske i Sverige - att man halverar priset på en lunchbuffé! Ett glas kranvatten däremot kostade lika mycket som en halvliter öl. Sånt är konstigt! Efter vidare promenad runt Kreuzberg landade vi på ett litet fik som bara var så "bohem/konstnärssjäl" ett fik kan bli. Ihopplockade möbler, soffor, fåtöljer och bord som stod huller om buller och vissa av fikets gäster satt uppflugna i fönster och fikade medan de kunde titta ut på gatulivet utanför. Fantastiskt!
Fantastiskt fik där man t.o.m. kunde få balansera en bokhylla på huvudet....OCH irish coffeen var mycket bra!
Halkig promenad tillbaka till hotellet där vi hade kvar vår väskor och taxi till Flughafen. Jag hade glömt att lägga ur en visselpipa som jag har på fotbollsträningarna ur min fleece-jacka. På Skavsta reagerade ingen på detta. Men securityn på Schönefeld fick låsning på min visselpipa och tillslut stod fem man och konfererade om jag skulle få ta med mig vissepipan ombord eller inte samtidigt som jag försökte säga att "jag lovar att inte använda den". De litade på mig och gav tillbaka min visselpipa. Otroligt!
Flygresan hem gick bra. Planet lyckades både lyfta och landa, och den bistra vintern bet i kinderna när man klev av planet. Bussturen till Cityterminalen från Skavsta gick också smidigt. Jag och Hässelbykompis som delade taxi hem fick höra dråpliga historier av den grekiske chauffören som tyckte att "en kvinna är en kvinna för mycket". Men han hade ändå varit gift i 35 år och drog paralleller med en muslimsk vän som hade fyra fruar. Han var så vaken att han till och med snappade förnamn när vi pratade med varandra, och sa som avslutningshälsning när jag klev av taxin, "Ha det så bra Niclas!" Sånt är ovanligt och lite skojigt!
Rolig detalj från Ryanairs flygstolar. Vid nödsituation ska man INTE ha löständerna kvar i käften!
Nu ska jag sluta att reseblogga, men kul att få ner det i stora drag på pränt. Resor är roligt! Mer resor!
