Anosmiker och sandslottsbombare
Det är inte alldeles ovanligt att omgivningen pratar om dofter eller lukter. "FY Fan vad det luktar här!" eller "Guuud, vad det doftar gott!" Det kan aldrig jag säga. Jag har ett handikapp. Jag känner inga lukter eller dofter. Fenomenet kallas luktblindhet och den som ingen lukt känner kallas anosmiker. Detta kan bero på en rad olika saker. Svullnad i slemhinnan eller inflammation i näs- och bihålor. Influensa kan i sällsynta fall leda till att en person tillfälligt eller för alltid förlorar förmågan att känna lukter. En skada på luktepitelet, det område i näsan som fångar upp och identifierar dofter, eller skador på de nervbanor som förmedlar doftsignalerna till hjärnan, är vanliga orsaker till att en person blir helt luktblind. Sådana skador kan vara antingen medfödda eller orsakade av sjukdomar och olyckor, till exempel hårda slag mot skalle och pannben. Och just i mitt fall kan jag inte direkt peka på vad det beror på. Jag har tre huvudspår: 1. Antingen är det medfött. Det som styrker den teorin är att jag har inget minne av att jag någonsin har luktat. 2. Någon form av influensa som man haft som barn, eller 3. skada på nervbanorna som vidarebefordrar doftsignalerna till hjärnan pga hårt slag. Det sistnämnda skulle i så fall beror på när jag vid 9 års ålder fick en stor gatsten 1 x 1 x 1 decimeter av misstag i skallen, när en kamrat skulle "bomba" ett sandslott i en lekpark. Han stod på ett bord i lekparken och släppte stenen mot sandslottet som något stackars litet barn hade kämpat med. Jag - befann mig av någon okänd anledning under bordet och sticker fram mitt lilla huvud precis när kamraten släpper gatstenen, 1 x 1 x 1 decimeter. KLOCKREN nick snett ovanför pannan. Det värsta med 9 åringars skallar är att de inte står emot en gatsten, 1 x 1 x 1 decimeter. Jag tuppade av en stund. När jag kom till sans igen var jag en blodig 9-åring. Måste ha varit en syn för gudarna! Min alltmer stressade kamrat och några andra som befann sig i lekparken hjälpte mig hem för att påkalla någon vuxens uppmärksamhet på det inträffade. Mina föräldrar var dock inte hemma. "Stenbombaren" var stressad och vi kom överens om att "spola rent" min blodiga skalle i handfatet på toaletten. Rationellt värre! Sen gick vi hem till en annan kamrat, vars mamma var hemma. Hon var lugn och sansad och verkade ha tagit hand om bombade skallar tidigare. Hon klippte loss hår (som var längre på den tiden), tvättade rent och fick stopp på blodflödet och konstaterade krasst att det där måste sys. Snällt skjutsade hon mig till akuten och var med mig när jag blev sydd. Av någon anledning lägger jag alltid oväsentliga detaljer på minnet. Detta hände 14 augusti 1974. Det är alltså en hel evighet sen. MEN, detta var bara en utvikelse. Det var kanske då jag tappade luktsinnet? Det kanske ligger där någonstans i det bombade sandslottet? Å andra sidan tycker jag att när man är så gammal som 9 år borde man ha kommit ihåg om man luktade något innan denna olycka? Jag vet inte? Kommer förmodligen aldrig att få svar på detta heller. Ibland tycker jag det är jobbigt när folk runtomkring börjar prata om lukter. Om jag inte orkar dra "min historia" håller jag bara med vad de än säger. "Jovisst, det luktar för jävligt!" eller luktar pliktskyldigt på det som hålls fram som ska luktas på. Men oftast säger jag bara "Jaha, jag känner ingen lukt". Jag kan inte påstå att det är något jag direkt lider av heller. Många tror att jag då heller inte har någon smak. Men det har jag. Jag vet i och för sig inte hur starkt "luktande" personer upplever smak? Kanske är mitt smaksinne reducerat? Jag kan ju inte jämföra detta med någon. Det är en omöjlig uppgift. Nog om lukt och doft nu. Jag känner ändå inga lukter och dofter. Bara att gilla läget och gå vidare i livet. 
Undrar hur näsapor har det med sitt luktsinne?
Imorse sov jag som en gris. Var uppe och stängde av motorcykelHarleyDavidsonväckarklockan och gick och la mig igen, och vaknade vid kl 7. Jag skulle lämna grabben i skolan också så det blev en sen morgon. Hittade en granne på tunnelbanan att prata med. Vi kom in på när hennes son bjöd in till "Chillkrök" för några veckor sen (se tidigare blogg). "Nej, det var ju inte alls sanktionerat av föräldrarna att sonen skulle ha chillkrök". De blev skitsura när de kom hem tidigare än beräknat och fann hela huset fullt av ungdomar, varav några luktade sprit. Jobbigt det där med tonårskids som ska chillkröka! Detta var det ingen som pratade om när man gick på föräldrakurs hösten 1993. Hur kunde de undanhålla mig denna information???? Jag har ju själv ALDRIG varit tonåring, och glömmer så snabbt......
En annan granne har sin "tredjebil" stående längre ned på vår gata. Den har stått där sen innan jul när de reste iväg till varmare breddgrader. När de kom tillbaka till skolstarten var denna bil ganska översnöad och inplogad. Tänkte för mig själv att de kanske tänker gräva fram den och försöka få igång den, men nej då. Den står ännu kvar där - 2 februari är det idag. Ännu mer översnöad och inplogad av plogbilen. Snart ser man inte vad det är för bil som står där eftersom det är så rikligt med snö. Om jag kommer ihåg ska jag ta en bild på denna bil. Läser samtidigt i boken "Tusen tabbar" om en kvinna från Trollhättan som i november 1993 kom hem från en tvåveckors utlandsresa och skulle leta rätt på sin Mazda på Landvetters långtidsparkering. Hon kunde inte hitta bilen och anmälde den som stulen. Det blev ett försäkringsärende och hon fick efter en tid en ny bil. Två år senare hittades den försvunna bilen av en slump, precis där kvinnan hade ställt den på Landvetters parkering. P-böterna uppgick till 11.000 kronor. Fantastiskt! Men huruvida bilen var täckt med snö när hon letade efter den framgår inte av historien. Om mina grannar kommer ihåg att de har en tredje bil, borde de ju i alla fall se den till våren, när förhoppningsvis all den här snön har smält bort. 
För övrigt har det inte hänt så värst mycket denna andra dag i februari. En vardag att sortera, och lägga till handlingarna, in i raden av andra vardagar som man inte kommer att berätta för sina barnbarn om. Kanske händer det något roligt imorgon?
Den där gatstenen ställde nog till även en del andra skador. Där har vi förklaringen till allt.
Jag har i alla fall något att skylla på...till skillnad från vissa andra.... ;-)
Men nu måste jag få göra ett blindtest på dig någongång. T.ex. får du smaka några ostar bara för att se om du känner någon skillnad mellan en bit hushållsost och en lagrad prästost.
Har bara hört att det hör ihop, lukten och smaken. Måste ringa min morbror doktorn och fråga. Intressant åkomma! En kompis till mig blev påkörd av en bil för några år sen, hon fick skallskador som bl.a. gjorde att hon tappade lukt och smaksinnet. Det märkligaste är att hon känner en enorm surhet (citron) och grimaserar när hon äter socker.. däremot kan hon salta maten så den blir oätbar för övriga familjen och hon känner ingenting.
Ost-testet låter enkelt..tror jag. I min luktfria värld är jag nästan säker på att jag skulle känna skillnad mellan hushålls- och prästost. Men jag kanske inte känner den lika tydligt som er med luktsinnet i behåll. Ibland när jag lagar mat kryddar jag alldeles för starkt och ungarna klagar, men då brukar jag alltid dra till med "Tänk på barnen i Mexiko - de får kryddad mat de!" De är omåttligt trötta på att höra mig säga det, och säger det nästan själva innan jag har hunnit säga det.
