Bilbrand och hela hallen full av kläder
Nu har mina döttrar letat efter fjärrkontrollen till tv:n i 20 minuter. Orkar snart inte lyssna på deras tjafs om den försvunna fjärrkontrollen. Hur svårt ska det vara, att hålla reda på en fjärrkontroll? Trots att mina döttrar har skånsk mor och gotländsk far, så är deras dialekt 08-mässig. Men ändå, säger de "fjärrkontroll" med skånskt skorrande "r" just på "fjärr" när de säger "fjärrkontroll". Varför gör de det? Jag har mina teorier kring detta. Skånsk mor som sagt har väl influerat dem. Fjärrkontrollen är ju en viktig tingest i våra moderna hem, och ännu viktigare var den säkert för dem när de var riktigt små. Då tog deras mormor hand om dem ofta också efter dagis. Det var nog då de indoktrinerades och hjärntvättades att säga "fjärrkontroll" med skånskt skorrande "r" just på "fjärr". Det var lättare när man själv var liten. Då fanns det inga fjärrkontroller. Då fick man kliva fram till tv:n och trycka på en knapp eller vrida på en ratt. På riktigt gamla apparater var det extra roligt. Tryckte man in knapp, åkte en annan knapp ut. Det blev så tydligt på något sätt med just den konstruktionen - bara en knapp kan vara intryckt åt gången, trycker man in en knapp flyger den andra knappen ut med ett klickande läte. Och nu har de hittat fjärrkontrollen och då kanske det kan bli lite lugnt igen?
Hur svårt ska det vara att hålla reda på?
Vid midnatt när jag skulle lägga mig skakade hela huset. "VAD i hela helskotta var det för något?" tänkte jag för mig själv. Lät typ som ett helt skåp rasade i golvet eller som om någon sprängde dynamit på tomten. En obeskrivlig smäll som jag inte kunde "ta på". Jag kunde inte definiera vad det var för något. Kollade snabbt runt huset men allt såg ut att vara i ordning, och alla verkade tryna obekymrat omedvetna om smällar. Börjar då spana ut genom vardagsrumsfönstret i mörkret. Vårt hus ligger uppe på en höjd, och på ca 500 meters avstånd ligger ett stökigt hyreshusområde som av någon konstig anledning i folkmun kallas "Arabdalen". När min blick och mitt fokus började scanna av Arabdalen konstaterar jag att en 50 meter hög svart rökpelare stiger från garagelängorna utanför Arabdalen. I en av garagelängorna brinner det en präktig brasa. Förstår då att om det inte var en bilbomb, så måste det varit en bensintank som exploderade. Orkade inte klä på mig för att ge mig ut och göra ett actionreportage. Men brandkåren dök upp rätt snart och fick ordning på lägerelden. Funderade länge och väl på det jag hade sett och kunde inte somna. När jag i morse hade spettat upp mitt garage som frusit igen under natten, och fått ut bilen kunde jag givetvis inte låta bli att svänga in i Arabdalen och titta på förödelsen. Det som från mitt vardagsrumsfönster såg ut som minst tio bilar som brann, visade sig vara två bilar. Två utbrända bilvrak var det som återstod av nattens eldhav. Var det ett pojkstreck? Var det en uppgörelse i undre världen? Var det en mordbrand? Jag tror inte det var så dramatiskt. Har kollat nätet efter någon endaste liten notis om det inträffade men inte en rad har jag sett. Så jag gör faktiskt en stor samhällstjänst som rapporterar om detta på min blogg.
Under tiden......................och efter
Som om det inte var nog med bränder så brann det i en av min arbetsgivares fastigheter på söndagmorgonen. Hela kåken utrymd och folk som fick åka till sjukhus och hela kittet. Tur att det inte gick värre! Man tror oftast att man är ganska trygg i sitt hem, men det är ju många faror som lurar bakom dörren. På den tiden man bodde i lägenhet var man dessutom beroende av att andra människor runtomkring skötte sig också. När jag och min bliviande fru bodde i en lägenhet vid Globen i tidernas begynnelse för sisådär en 20 år sen bodde vi granne med Beata Schmidt. Beata var en märklig figur. Förmodligen var hon utskriven från något hem i den där vågen när alla skulle släppas ut. När vi flyttade in med flyttlass gick hon runt i trapphuset med en osannolik mössa som såg ut som en lampskärm!!!! Det var nog en lampskärm faktiskt. När vi hade bott där en tid och jag en dag skulle öppna lägenhetsdörren så var det något som tog emot. Fick upp dörren i alla fall och ser att någon ställt en stol, utanför vår dörr, med en tallrik kokad spaghetti....Helt kuckoooo! Senare förstod vi att det var Beata. Men det här var bara början. Beata skrek och gormade inne i sin lägenhet och levde rövare på nätterna. Vi ringde hyresvärden. Hyresvärden var inte så kommunicerbar men bekräftade att Beata var kuckoooo, och att han skulle prata med hennes mamma, som inte var kukckooo. En dag när vi vittjade posten så låg det ett kuvert bland posten, utan någonting skrivet på. När vi öppnade kuvertet så innehöll det drygt 5000 kronor i kontanter. Frestande förstås att gå och köpa bira för stålarna, men vi satte oss och resonerade om det hela. Var det en knarkleverans där vi felaktigt fått betalningen? Nej, det måste vara Beata igen. På något sätt hade vi fått veta att hon hade sin "kuckooo-hemvist" på ett "hem" som jag tror hette Ekbacken och låg i söderort. Vi ringde dit. De ringde polisen. Och polisen kom och ringde på och hämtade pengarna och skulle utreda det hela. Dagen efter ringde Beatas mamma och tackade oss av hela sitt hjärta. Det var Beatas förtidspension som hon lagt i ett kuvert och stoppat i vårt brevinkast, "eftersom hon tyckte synd om oss och tyckte vi såg fattiga ut". Ok, många såna här småsaker hände men kulmen nåddes en dag när min fru (fast då "bara" sambo) kom hem före mig. När hon kom fram till lägenhetsdörren stack det ut något ur brevinkastet...ett klädesplagg....hon försökte dra i det...men det satt fast. Hon låste upp dörren och fick den dagens största chock. Förutom en tjock kappa som Beata (förstås) hade försökt trycka in genom brevinkastet men som hade fastnat och 9/10-delar hängde på insidan av dörren, var hela hallen full av diverse prylar...strumbyxor, trosor, diverse klädesplagg, cigarettpaket, tidningar, kakpaket, men framförallt kläder. Beata måste ha stått i flera timmar och stoppat in allt hon ägde och hade genom vårt brevinkast. Och så hade hon fått ge upp när hela hennes kappa fastnade och omöjliggjorde mer instopp av prylar. Helt makalöst! Vi ringde Ekbacken. Vårdarna kom och hämtade Beata, och en av dem bosatte sig under en halvtimme i vår hall, med att plocka ihop alla prylar som Beata hade tryckt in. Kappan som satt fast i brevinkastet fick vårdaren skära loss med en brödkniv. Efter den händelsen var Beata borta ganska länge innan hon dök upp igen på Burspråksvägen i Johanneshov. Vilket minne! Vi ledsnade på lägenhetslivet och sökte oss ut till förorten, där man nu bränner bilar istället... Var ska man bo för att få lugn och ro?
B.S. var kanske inte lika galen som Kim Jong Il...men nästan.
Nu har jag brutit mot PuL - Personuppgiftslagen också, när jag nämnde vår grannes namn ovan, och dessutom antytt att Kim Jong Il är galen. Jag hoppas att B.S. inte läser min blogg om hon ännu lever? Eller att någon som känner B.S. läser denna blogg? Eller att Kim Jong Il läser den, eller hans underrättelsetjänst? Jag har svårt att tro det. Ibland måste man leka med elden.......
Hur svårt ska det vara att hålla reda på?
Vid midnatt när jag skulle lägga mig skakade hela huset. "VAD i hela helskotta var det för något?" tänkte jag för mig själv. Lät typ som ett helt skåp rasade i golvet eller som om någon sprängde dynamit på tomten. En obeskrivlig smäll som jag inte kunde "ta på". Jag kunde inte definiera vad det var för något. Kollade snabbt runt huset men allt såg ut att vara i ordning, och alla verkade tryna obekymrat omedvetna om smällar. Börjar då spana ut genom vardagsrumsfönstret i mörkret. Vårt hus ligger uppe på en höjd, och på ca 500 meters avstånd ligger ett stökigt hyreshusområde som av någon konstig anledning i folkmun kallas "Arabdalen". När min blick och mitt fokus började scanna av Arabdalen konstaterar jag att en 50 meter hög svart rökpelare stiger från garagelängorna utanför Arabdalen. I en av garagelängorna brinner det en präktig brasa. Förstår då att om det inte var en bilbomb, så måste det varit en bensintank som exploderade. Orkade inte klä på mig för att ge mig ut och göra ett actionreportage. Men brandkåren dök upp rätt snart och fick ordning på lägerelden. Funderade länge och väl på det jag hade sett och kunde inte somna. När jag i morse hade spettat upp mitt garage som frusit igen under natten, och fått ut bilen kunde jag givetvis inte låta bli att svänga in i Arabdalen och titta på förödelsen. Det som från mitt vardagsrumsfönster såg ut som minst tio bilar som brann, visade sig vara två bilar. Två utbrända bilvrak var det som återstod av nattens eldhav. Var det ett pojkstreck? Var det en uppgörelse i undre världen? Var det en mordbrand? Jag tror inte det var så dramatiskt. Har kollat nätet efter någon endaste liten notis om det inträffade men inte en rad har jag sett. Så jag gör faktiskt en stor samhällstjänst som rapporterar om detta på min blogg.
Under tiden......................och efter
Som om det inte var nog med bränder så brann det i en av min arbetsgivares fastigheter på söndagmorgonen. Hela kåken utrymd och folk som fick åka till sjukhus och hela kittet. Tur att det inte gick värre! Man tror oftast att man är ganska trygg i sitt hem, men det är ju många faror som lurar bakom dörren. På den tiden man bodde i lägenhet var man dessutom beroende av att andra människor runtomkring skötte sig också. När jag och min bliviande fru bodde i en lägenhet vid Globen i tidernas begynnelse för sisådär en 20 år sen bodde vi granne med Beata Schmidt. Beata var en märklig figur. Förmodligen var hon utskriven från något hem i den där vågen när alla skulle släppas ut. När vi flyttade in med flyttlass gick hon runt i trapphuset med en osannolik mössa som såg ut som en lampskärm!!!! Det var nog en lampskärm faktiskt. När vi hade bott där en tid och jag en dag skulle öppna lägenhetsdörren så var det något som tog emot. Fick upp dörren i alla fall och ser att någon ställt en stol, utanför vår dörr, med en tallrik kokad spaghetti....Helt kuckoooo! Senare förstod vi att det var Beata. Men det här var bara början. Beata skrek och gormade inne i sin lägenhet och levde rövare på nätterna. Vi ringde hyresvärden. Hyresvärden var inte så kommunicerbar men bekräftade att Beata var kuckoooo, och att han skulle prata med hennes mamma, som inte var kukckooo. En dag när vi vittjade posten så låg det ett kuvert bland posten, utan någonting skrivet på. När vi öppnade kuvertet så innehöll det drygt 5000 kronor i kontanter. Frestande förstås att gå och köpa bira för stålarna, men vi satte oss och resonerade om det hela. Var det en knarkleverans där vi felaktigt fått betalningen? Nej, det måste vara Beata igen. På något sätt hade vi fått veta att hon hade sin "kuckooo-hemvist" på ett "hem" som jag tror hette Ekbacken och låg i söderort. Vi ringde dit. De ringde polisen. Och polisen kom och ringde på och hämtade pengarna och skulle utreda det hela. Dagen efter ringde Beatas mamma och tackade oss av hela sitt hjärta. Det var Beatas förtidspension som hon lagt i ett kuvert och stoppat i vårt brevinkast, "eftersom hon tyckte synd om oss och tyckte vi såg fattiga ut". Ok, många såna här småsaker hände men kulmen nåddes en dag när min fru (fast då "bara" sambo) kom hem före mig. När hon kom fram till lägenhetsdörren stack det ut något ur brevinkastet...ett klädesplagg....hon försökte dra i det...men det satt fast. Hon låste upp dörren och fick den dagens största chock. Förutom en tjock kappa som Beata (förstås) hade försökt trycka in genom brevinkastet men som hade fastnat och 9/10-delar hängde på insidan av dörren, var hela hallen full av diverse prylar...strumbyxor, trosor, diverse klädesplagg, cigarettpaket, tidningar, kakpaket, men framförallt kläder. Beata måste ha stått i flera timmar och stoppat in allt hon ägde och hade genom vårt brevinkast. Och så hade hon fått ge upp när hela hennes kappa fastnade och omöjliggjorde mer instopp av prylar. Helt makalöst! Vi ringde Ekbacken. Vårdarna kom och hämtade Beata, och en av dem bosatte sig under en halvtimme i vår hall, med att plocka ihop alla prylar som Beata hade tryckt in. Kappan som satt fast i brevinkastet fick vårdaren skära loss med en brödkniv. Efter den händelsen var Beata borta ganska länge innan hon dök upp igen på Burspråksvägen i Johanneshov. Vilket minne! Vi ledsnade på lägenhetslivet och sökte oss ut till förorten, där man nu bränner bilar istället... Var ska man bo för att få lugn och ro?
B.S. var kanske inte lika galen som Kim Jong Il...men nästan. Nu har jag brutit mot PuL - Personuppgiftslagen också, när jag nämnde vår grannes namn ovan, och dessutom antytt att Kim Jong Il är galen. Jag hoppas att B.S. inte läser min blogg om hon ännu lever? Eller att någon som känner B.S. läser denna blogg? Eller att Kim Jong Il läser den, eller hans underrättelsetjänst? Jag har svårt att tro det. Ibland måste man leka med elden.......
Kommentarer
Trackback
