Ich bin ein Berliner
Så var man hemma från äventyret i Berlin. Och det måste tillstås att det gav väldigt positiv mersmak! Jag hade egentligen inga större förväntningar alls. "Berlin" kändes litegrann som att man ryckte på axlarna, och "ja..det blir väl som det blir...lite småtrist storstad". Men det är kanske då det blir som bäst? När man inte har för stora förväntningar. Berlin bjöd på väldigt mycket att se och göra. Och då får man ha i bakhuvudet att det kanske var den sämsta tiden på året att åka. Halkbekämpning på trottoarerna vet berlinarna inte mycket om, och jag måste säga att det är ett under att man inte druttade på arslet under alla de timmar man knallade runt i staden. Vintern har ju ett järngrepp om staden precis som övriga Nordeuropa, och trottoarerna var isigare och halare än en nyspolad hockey-rink. När jag igårkväll klev in i flygterminalen på Schönefeld märkte jag att jag fortfarande gick med en viss gångstil..beredd att parera plötslig halkattack...trots att det inte behövdes längre.
Mina vänner började med att kommentera på Skavstaterminalen att allt som sades och gjordes riskerade att hamna på denna blogg. Men så illa är det inte! Det här är bara en resumé.
Vi bodde nära Checkpoint Charlie i den delen av Berlin som tidigare var Östberlin. Alla fem deltagare på resan var överens om från början att vi inte ville se stan från baksätet på en taxi. Därför traskade vi raskt från flygplatsen till pendeltåget, som sen byttes ut mot t-banan och när vi hade åkt klart letade vi upp vårt hotell och kastade in våra väskor. Klockan var närmare midnatt i torsdags innan vi hittade en restaurang i våra kvarter som var både öppen och tilltalade oss. Siciliansk restaurang med kroatisk personal och underbart god mat. Avrundade kvällen, eller snarare natten, på en pub där gästerna såg ut som de gått direkt från sina kontorsarbeten till puben. Stramt och uppklätt, men då hade vi avverkat vi den sortens ställe också.
Resesällskapet samlade på den sicilianska restaurangen.
På fredagen blev det en stadig hotellfrukost. Sen började vi traska med kartan i högsta hugg. Först Unter den Linden - gamla DDR-paradgatan, upp mot Brandenburger Tor. Förbi gamla riksdagshuset letade vi oss sen till Förintelsemuseumet som var tämligen nybyggt och låg en trappa ned i marken. Ovanpå museumet var det en jättestor yta som var täckt med svarta fyrkantiga block och utgjorde monument över förintelsens offer. Man kunde gå runt i dessa labyrinter och en något vanvördig tanke som dök upp var att det skulle vara en perfekt plats för paintball. Väl nere i själva museumet blev man genast allvarlig och gripen av det som skildrades med text och bilder. Man har ju känt till Förintelsen sen man var liten. På något sätt har man tidigare i livet inte varit mottaglig för detta till 100%. Nu kändes det annorlunda. Att titta på bilder och läsa om familjer och enskilda människors öden var gripande och jag fick en klump i halsen av detta. Rekommenderar alla som reser till Berlin att gå och bli påminda om det hemska som hände på detta museum. Därefter hittade vi en utställning om Stasi. Rena Kalle Anka-grejorna med olika små spion/agent-saker som Stasi använde för att spionera på vanligt folk. Därefter fortsatte promenaden mot tv-tornet, Fernsehturm, som är Tysklands högsta byggnad på 368 meter. Allmänheten släpps dock bara upp till 204 meter där det också fanns en restaurang där man egentligen var tvungen att förboka 3-4 veckor innan, men vi hade tur och fick ett bord. En lätt obehagskänsla infann sig när man hade satt sig vid bordet eftersom hela "klumpen", där restaurangen ligger, som allmänheten släpps upp till långsamt snurrar runt tornet. Detta gör att man kan sitta där vid sitt bord och äta samtidigt som hela Berlin snurrar runt utanför fönstret, på 204 meters höjd. När man vant sig var det bara häftigt! Och så fick man äta Currywürst också. Efter denna välbehövliga lunch blev det ett snabbt stopp på Alexanderplats där Weltzeituhr ligger. Sen traskade vi vidare med Stasihögkvarterat som mål. Det visade sig att det var en ganska lång promenad, så vi bytte ut promenerandet mot tunnelbana för att snabbare nå vårt mål. Stasihögkvarteret såg precis så trist ut som man kan tänka sig att ett Stasihögkvarter i forna DDR såg ut. När muren föll gick folk bärsärkargång och förstörde det mesta i sin ilska där, men nu hade man byggt upp och restaurerat så att det såg ut som det gjorde innan muren föll. Fler "Kalle-Anka-spionprylar" förevisades och mycket gamla bilder från DDR-tiden kunde beskådas. Även kontorsmiljöerna var återuppbyggda så man kunde se hur Erich Mielke och hans undersåtar hade det på sin arbetsplats. Till och med hittade vi en liten liten bar där man kunde släcka törsten på detta Stasihögkvarter. Så kunde man bocka av det på "att-göra-listan" också - dricka öl på Stasihögkvarteret.
Fantastiska "Kalle Anka-prylar" som Stasi använde. Här en vattenkanna med inbyggd kamera!!!!
Efter detta var vi ganska möra av allt promenerande och allt vi hade sett och upplevt. T-bana hem till hotellet och överenskommelse om att vi skulle ses på mitt och min rumskamrats rum en kvart senare för att ha en liten musikquizz. Kvarten blev rätt lång, men tillslut var alla fem återsamlade och vi kunde roa oss en stund med att gissa låtar/artister under avspända former. Därefter fick rekommendation att söka oss till Kreuzberg. Kreuzberg är en stadsdel som tillhörde gamla Västberlin och här var det på gamla öst/väst-tiden tämligen fattigt och ruffigt. Bohemsjälar som musiker och konstnärer sökte sig gärna till Kreuzberg där man kunde bo billigt och ägna sig åt sin konst. När vi väl kom till Kreuzberg efter en kort t-baneresa visade det sig att denna stadsdel fortfarande är ganska sliten, men så mycket mer levande än de kvarter vårt hotell låg i. Här var det mycket folk ute på de hala trottoarerna, och det fanns gott om små pubar och restauranger. Vi kände med en gång att vi trivdes där. Det var som Söder i Stockholm, men ändå 10 gånger mer Söder än vad Söder är idag. Ramlade in på en liten restaurang som var fyllt av bohem-själar och där inredningen var sliten. Men maten var billig fantastiskt god och vi var väldigt nöjda! Därefter hamnade vi på ett mexikanskt hak "Que Pasa" där man för väldigt överkomliga pengar kunde få hur färggranna drinkar som helst. Vi kom rejält i gasen och efter lite promenerande hamnade vi på en nattklubb där resten av natten tillbringades.
Färgglatt så det förslog, på Que Pasa.
Min rumskamrat väckte mig kvart i 11. Vi hade missat väckarklockorna och även hotellfrukosten vilket kändes surt. Men bara att bita i det sura äpplet och ta en näve jordnötter till frukost som blev över från gårkvällens musikquizz. Våra tre andra vänner var inte piggare de och alla fem hålögda slitna vandrade vi till ett kaffehak där vi kunde få något som liknade frukost. Ett tag var vi inne på att åka till ett närliggande koncentrationsläger för att se mer av det hemska som pågick under andra världskriget, men vi kände oss lite för slitna för att företa oss denna resa och får bocka av det någon annan gång. Nej, det blev istället en lång promenad tillbaka till gårkvällens "brottsplats" Kreuzberg. Där hittade vi en enkel restaurang som slumpade bort sin buffé för halva priset, eftersom klockan började närma sig 3-rycket. Tyskarna är openminded och något sånt skulle aldrig kunna ske i Sverige - att man halverar priset på en lunchbuffé! Ett glas kranvatten däremot kostade lika mycket som en halvliter öl. Sånt är konstigt! Efter vidare promenad runt Kreuzberg landade vi på ett litet fik som bara var så "bohem/konstnärssjäl" ett fik kan bli. Ihopplockade möbler, soffor, fåtöljer och bord som stod huller om buller och vissa av fikets gäster satt uppflugna i fönster och fikade medan de kunde titta ut på gatulivet utanför. Fantastiskt!
Fantastiskt fik där man t.o.m. kunde få balansera en bokhylla på huvudet....OCH irish coffeen var mycket bra!
Halkig promenad tillbaka till hotellet där vi hade kvar vår väskor och taxi till Flughafen. Jag hade glömt att lägga ur en visselpipa som jag har på fotbollsträningarna ur min fleece-jacka. På Skavsta reagerade ingen på detta. Men securityn på Schönefeld fick låsning på min visselpipa och tillslut stod fem man och konfererade om jag skulle få ta med mig vissepipan ombord eller inte samtidigt som jag försökte säga att "jag lovar att inte använda den". De litade på mig och gav tillbaka min visselpipa. Otroligt!
Flygresan hem gick bra. Planet lyckades både lyfta och landa, och den bistra vintern bet i kinderna när man klev av planet. Bussturen till Cityterminalen från Skavsta gick också smidigt. Jag och Hässelbykompis som delade taxi hem fick höra dråpliga historier av den grekiske chauffören som tyckte att "en kvinna är en kvinna för mycket". Men han hade ändå varit gift i 35 år och drog paralleller med en muslimsk vän som hade fyra fruar. Han var så vaken att han till och med snappade förnamn när vi pratade med varandra, och sa som avslutningshälsning när jag klev av taxin, "Ha det så bra Niclas!" Sånt är ovanligt och lite skojigt!
Rolig detalj från Ryanairs flygstolar. Vid nödsituation ska man INTE ha löständerna kvar i käften!
Nu ska jag sluta att reseblogga, men kul att få ner det i stora drag på pränt. Resor är roligt! Mer resor!
Mina vänner började med att kommentera på Skavstaterminalen att allt som sades och gjordes riskerade att hamna på denna blogg. Men så illa är det inte! Det här är bara en resumé.
Vi bodde nära Checkpoint Charlie i den delen av Berlin som tidigare var Östberlin. Alla fem deltagare på resan var överens om från början att vi inte ville se stan från baksätet på en taxi. Därför traskade vi raskt från flygplatsen till pendeltåget, som sen byttes ut mot t-banan och när vi hade åkt klart letade vi upp vårt hotell och kastade in våra väskor. Klockan var närmare midnatt i torsdags innan vi hittade en restaurang i våra kvarter som var både öppen och tilltalade oss. Siciliansk restaurang med kroatisk personal och underbart god mat. Avrundade kvällen, eller snarare natten, på en pub där gästerna såg ut som de gått direkt från sina kontorsarbeten till puben. Stramt och uppklätt, men då hade vi avverkat vi den sortens ställe också.
Resesällskapet samlade på den sicilianska restaurangen.
På fredagen blev det en stadig hotellfrukost. Sen började vi traska med kartan i högsta hugg. Först Unter den Linden - gamla DDR-paradgatan, upp mot Brandenburger Tor. Förbi gamla riksdagshuset letade vi oss sen till Förintelsemuseumet som var tämligen nybyggt och låg en trappa ned i marken. Ovanpå museumet var det en jättestor yta som var täckt med svarta fyrkantiga block och utgjorde monument över förintelsens offer. Man kunde gå runt i dessa labyrinter och en något vanvördig tanke som dök upp var att det skulle vara en perfekt plats för paintball. Väl nere i själva museumet blev man genast allvarlig och gripen av det som skildrades med text och bilder. Man har ju känt till Förintelsen sen man var liten. På något sätt har man tidigare i livet inte varit mottaglig för detta till 100%. Nu kändes det annorlunda. Att titta på bilder och läsa om familjer och enskilda människors öden var gripande och jag fick en klump i halsen av detta. Rekommenderar alla som reser till Berlin att gå och bli påminda om det hemska som hände på detta museum. Därefter hittade vi en utställning om Stasi. Rena Kalle Anka-grejorna med olika små spion/agent-saker som Stasi använde för att spionera på vanligt folk. Därefter fortsatte promenaden mot tv-tornet, Fernsehturm, som är Tysklands högsta byggnad på 368 meter. Allmänheten släpps dock bara upp till 204 meter där det också fanns en restaurang där man egentligen var tvungen att förboka 3-4 veckor innan, men vi hade tur och fick ett bord. En lätt obehagskänsla infann sig när man hade satt sig vid bordet eftersom hela "klumpen", där restaurangen ligger, som allmänheten släpps upp till långsamt snurrar runt tornet. Detta gör att man kan sitta där vid sitt bord och äta samtidigt som hela Berlin snurrar runt utanför fönstret, på 204 meters höjd. När man vant sig var det bara häftigt! Och så fick man äta Currywürst också. Efter denna välbehövliga lunch blev det ett snabbt stopp på Alexanderplats där Weltzeituhr ligger. Sen traskade vi vidare med Stasihögkvarterat som mål. Det visade sig att det var en ganska lång promenad, så vi bytte ut promenerandet mot tunnelbana för att snabbare nå vårt mål. Stasihögkvarteret såg precis så trist ut som man kan tänka sig att ett Stasihögkvarter i forna DDR såg ut. När muren föll gick folk bärsärkargång och förstörde det mesta i sin ilska där, men nu hade man byggt upp och restaurerat så att det såg ut som det gjorde innan muren föll. Fler "Kalle-Anka-spionprylar" förevisades och mycket gamla bilder från DDR-tiden kunde beskådas. Även kontorsmiljöerna var återuppbyggda så man kunde se hur Erich Mielke och hans undersåtar hade det på sin arbetsplats. Till och med hittade vi en liten liten bar där man kunde släcka törsten på detta Stasihögkvarter. Så kunde man bocka av det på "att-göra-listan" också - dricka öl på Stasihögkvarteret.
Fantastiska "Kalle Anka-prylar" som Stasi använde. Här en vattenkanna med inbyggd kamera!!!!
Efter detta var vi ganska möra av allt promenerande och allt vi hade sett och upplevt. T-bana hem till hotellet och överenskommelse om att vi skulle ses på mitt och min rumskamrats rum en kvart senare för att ha en liten musikquizz. Kvarten blev rätt lång, men tillslut var alla fem återsamlade och vi kunde roa oss en stund med att gissa låtar/artister under avspända former. Därefter fick rekommendation att söka oss till Kreuzberg. Kreuzberg är en stadsdel som tillhörde gamla Västberlin och här var det på gamla öst/väst-tiden tämligen fattigt och ruffigt. Bohemsjälar som musiker och konstnärer sökte sig gärna till Kreuzberg där man kunde bo billigt och ägna sig åt sin konst. När vi väl kom till Kreuzberg efter en kort t-baneresa visade det sig att denna stadsdel fortfarande är ganska sliten, men så mycket mer levande än de kvarter vårt hotell låg i. Här var det mycket folk ute på de hala trottoarerna, och det fanns gott om små pubar och restauranger. Vi kände med en gång att vi trivdes där. Det var som Söder i Stockholm, men ändå 10 gånger mer Söder än vad Söder är idag. Ramlade in på en liten restaurang som var fyllt av bohem-själar och där inredningen var sliten. Men maten var billig fantastiskt god och vi var väldigt nöjda! Därefter hamnade vi på ett mexikanskt hak "Que Pasa" där man för väldigt överkomliga pengar kunde få hur färggranna drinkar som helst. Vi kom rejält i gasen och efter lite promenerande hamnade vi på en nattklubb där resten av natten tillbringades.
Färgglatt så det förslog, på Que Pasa.
Min rumskamrat väckte mig kvart i 11. Vi hade missat väckarklockorna och även hotellfrukosten vilket kändes surt. Men bara att bita i det sura äpplet och ta en näve jordnötter till frukost som blev över från gårkvällens musikquizz. Våra tre andra vänner var inte piggare de och alla fem hålögda slitna vandrade vi till ett kaffehak där vi kunde få något som liknade frukost. Ett tag var vi inne på att åka till ett närliggande koncentrationsläger för att se mer av det hemska som pågick under andra världskriget, men vi kände oss lite för slitna för att företa oss denna resa och får bocka av det någon annan gång. Nej, det blev istället en lång promenad tillbaka till gårkvällens "brottsplats" Kreuzberg. Där hittade vi en enkel restaurang som slumpade bort sin buffé för halva priset, eftersom klockan började närma sig 3-rycket. Tyskarna är openminded och något sånt skulle aldrig kunna ske i Sverige - att man halverar priset på en lunchbuffé! Ett glas kranvatten däremot kostade lika mycket som en halvliter öl. Sånt är konstigt! Efter vidare promenad runt Kreuzberg landade vi på ett litet fik som bara var så "bohem/konstnärssjäl" ett fik kan bli. Ihopplockade möbler, soffor, fåtöljer och bord som stod huller om buller och vissa av fikets gäster satt uppflugna i fönster och fikade medan de kunde titta ut på gatulivet utanför. Fantastiskt!
Fantastiskt fik där man t.o.m. kunde få balansera en bokhylla på huvudet....OCH irish coffeen var mycket bra!
Halkig promenad tillbaka till hotellet där vi hade kvar vår väskor och taxi till Flughafen. Jag hade glömt att lägga ur en visselpipa som jag har på fotbollsträningarna ur min fleece-jacka. På Skavsta reagerade ingen på detta. Men securityn på Schönefeld fick låsning på min visselpipa och tillslut stod fem man och konfererade om jag skulle få ta med mig vissepipan ombord eller inte samtidigt som jag försökte säga att "jag lovar att inte använda den". De litade på mig och gav tillbaka min visselpipa. Otroligt!
Flygresan hem gick bra. Planet lyckades både lyfta och landa, och den bistra vintern bet i kinderna när man klev av planet. Bussturen till Cityterminalen från Skavsta gick också smidigt. Jag och Hässelbykompis som delade taxi hem fick höra dråpliga historier av den grekiske chauffören som tyckte att "en kvinna är en kvinna för mycket". Men han hade ändå varit gift i 35 år och drog paralleller med en muslimsk vän som hade fyra fruar. Han var så vaken att han till och med snappade förnamn när vi pratade med varandra, och sa som avslutningshälsning när jag klev av taxin, "Ha det så bra Niclas!" Sånt är ovanligt och lite skojigt!
Rolig detalj från Ryanairs flygstolar. Vid nödsituation ska man INTE ha löständerna kvar i käften!
Nu ska jag sluta att reseblogga, men kul att få ner det i stora drag på pränt. Resor är roligt! Mer resor!
Kommentarer
Trackback
