Hemmander

Måste ju vara någon typ av modernt rekord det här. Jag har bott i det här huset i 13 år och jag kan inte minnas att det har varit såna här snöhögar utanför huset någon gång under dessa 13 år. Om januari har varit kallt som fan, så känns inledningen av februari, inte lika kall, men nu blir det tydligen en 7helvetes massa snö istället. Sitter här och bloggar fast jag egentligen borde gå in och ta en dusch efter att ha fajtats med snön i en dryg timme. Inga stora flingor ikväll men det fortsätter med såna här små täta snöflingor så känslan är ju att när jag går till jobbet imorgon bitti kommer ingen att tro att jag faktiskt skottade den här kvällen. Får nästan gå ut och ta ett foto så bevis finns. OCH jag fick upp bilen för backen efter att ha skottat. På sedvanligt vis hade den lämnats åt mig på säker plats, eftersom "skräckens backe" inte behärskas av samtliga bilkörande familjemedlemmar. Ibland får man offra sig. Ryggen fick vad den tålde i alla fall. Ska väl egentligen inte klaga. Vi snackar i-landsproblem igen. Finns ju de som t.ex. ska ut och flyga och får sitta på en flygplats och hoppas på bättre tider. Ok, vi snackar i-landsproblem igen. Jag är glad i alla fall att det inte var så här förra torsdagen  när jag skulle ut och flyga. Nej de som verkligen får problem är t.ex. hemlösa. Läste i Metro idag om någon stackare som kämpade med saker som att ha någonstans att sova, och något att äta. Hemlösa har det säkert något lättare på sommaren för då slipper de i alla fall frysa. Jag ska inte klaga mer. Positiv och fin nu!

 Tror jag hyr in några eskimåer som för stå för underhållet under vintrarna.

När jag var liten var det ju snö varje vinter och det konstiga var att det var aldrig någon som skottade??? Inte vad jag minns i alla fall? Det var snö, och sen var det skottat och klart. Eller kan det ha berott på att mina bekymmer inte låg på det planet? Som barn behöver man inte bry sig om trivialiteter som snöskottning, dubbdäck, höga vinterelräkningar eller varma kläder. Nej då gick man runt i sin egen lilla tillvaro med en ryssmössa tryckt på skallen. Och så gick man runt där med remmen till ena öronlappen i munnen och tuggade på remmen tills den var helt fransig och smakade för jävligt. Då tog men remmen till den andra öronlappen och tuggade på den, tills den var helt fransig och smakade för jävligt. Då fick man ta den första remmen igen och intala sig att den faktiskt inte smakade så illa som man kom ihåg att den gjorde. Ja ni förstår, bekymren var på en helt annan nivå. Jag kan nästan längta tillbaka dit ibland. Till barndomen alltså. Det värsta var ju att man inte förstod då, hur bra man hade det. Jag hör mig själv säga det till mina barn ibland, men precis lika oförstående som jag var som barn,  så förstår de nog inte riktigt vad jag menar. Generationerna pratar förbi varandra. De förstår inte mig, och jag förstår inte dem. Även om jag vet vad "fett ägigt" innebär. Det tycker jag är en väldigt bra början för att vi ska förstå varandra över generationsgränserna. Under första året på gymnasiet hade vi en rundlagd engelskalärarinna som la stor vikt vid uttalet. Minns speciellt ett stycke i engelskaboken som hette "Why the generation gap?" Hon uttalade detta som om livhanken hängde på inlevelse och uttal "WWWWAJJJ DÖ GENERESJEEEN GÄÄPP". Om jag blundar hör jag henne uttala rubriken på detta stycke. Hursomhelst, detta stycke handlade precis om detta "Varför generationsklyftan". Svårigheterna för olika generationer att närma sig och förstå varandra. Vet inte om man ska göra så stor sak av detta egentligen. Jag tycker mina föräldrar är mossiga. Mina barn tycker jag är mossig. Mina barnbarn kommer att tycka att mina barn är mossiga osv osv osv. Så är det nog bara. Inte så mycket att göra åt. Vart vill jag komma med detta resonemang? Inte en aning? Jag bara skriver. Är ni uttråkade kan ni sluta läsa NU...eller Nu.....eller nu.

 Riktigt så här fin var inte min ryssmössa, men snörena var goda!

Imorgon är det redan torsdag och det är fasen inte det sämsta! På torsdagar ska man äta ärtsoppa och pannkakor. Och bara för att man ska det har jag säkert inte ätit ärtsoppa och pannkakor på tio år. Eller femton? Kanske skulle sno ihop en ärtsoppa imorgonkväll. Tror inte att kidsen kommer att jubla så där överdrivet om jag tar mig såna friheter. Dagens ungar är f-bannat bortskämda. En knäckande kommentar när man har meddelat vad kvällens middag ska bli är "Kan vi inte äta något gott???" Jomenvisst kan vi äta något gott. Jag ställer mig nu vid spisen mellan kl 18.00-20.00 och gör något riktigt gott. Och sen äter vi mellan 20.00-21.00. Och sen städar vi undan och diskar och sen framemot halvtio kan vi börja kvällssofta (eller som ikväll gå ut och skotta en timme)....Nej, riktigt så blir det inte. När man kommer hem vill man att det ska gå snabbt, och även om det inte blir Gorbys i micron som är klart på en minut, så får det ju för det mesta bli något som går hyfsat snabbt att få ihop. "Why the generation gap" igen!? Hajjar ungarna inte att jag inte pallar eller vill stå i köket halva min dyra vardagkväll? Nä, uppenbarligen inte.

 Blir hungrig när jag ser detta. Mycket godare än ryssmössesnören!

Nu gick precis det äldsta barnet och la sig och friden och tystnaden härskar åter i huset. "Endast tomten är vaken" och det enda som  hörs är ett avlägset tangentbordsknackande i ett avlägset hörn av huset.

Godnatt bloggläsare som orkade läsa hit!