Hemmander

Häromdagen ramlade jag in på Pressbyrån vid Hötorget på väg hem från jobbet, för att inhandla höstens första SL-månadsmärke. Klockan var slagen 17 och det var en lång kö inne på pressbyrån, EN lång kö. Vid köns slut var det ca 1,30 m fram till de två kassorna som var öppna. Vid den vänstra kassan stod två japs, med varsin jätteresväska, och tjattrade först på engelska med Pressbyråkillen om vad de skulle köpa för biljetter/åkremsor/24timmarskort för att ta sig med tunnelbanan, sen på japanska sinsemellan med varandra. Den kassan blev liksom aldrig ledig, utan alla som stod framför mig och slutligen även jag hamnade i den högra kassan. När jag väl stod och inhandlade mitt efterlängtade månadsmärke, eller rättare sagt såg till att mitt SL-accesskort blev tankat (moderna tider numera!), så uppmärksammar jag att någon står precis bakom mig, inte håller den tyst överenskomna gränsen på 1.30 m fram till kassorna. Den enda långa kön hade blivit kortare bakom mig, och plötsligt rådde det anarki bland de nya kunderna på Pressbyrån som kastade sig fram till den kassan där det verkade gå snabbast, eftersom japsen ännu stod och tjattrade på engelska/japanska om vilka biljetter de skulle köpa. Tjejen, ca 25 år, som stod precis bakom mig i den enda kön, och följde den tysta överenskommelsen om att vi skulle ha EN kö, blev givetvis besvärad över de anarkistiska metoderna som de nya kunderna tillämpade och stötte ur sig ett irriterat "Ursäkta, det är EN kö!!!" Medan jag betalar mitt efterlängade månadsmärke, eller rättare sagt såg till att mitt SL-accesskort blev tankat, med mitt kontokort hör jag hur mannen som inte fattat att det var EN kö suckar irriterat mot tjejen som hade kurage att säga ifrån om den tysta överenskommelsen. Innan jag hinner klart med mitt ärende är det ytterligare en ny kund som tar chansen och ställer sig precis bakom mig. Tjejen som står först på tur i den enda kön väser då ännu mer irriterat "URSÄKTA, det är EN kö!!!" Kvinnan som såg chansen att uträtta sitt Pressbyråärende snabbt, börjar tjafsa emot "Men vaddå, det var ju ledigt här!?" Tjejen svarar tillbaka "Jamen det var EN kö från början-alla andra stod i EN kö!" Det var det sista jag hörde när jag snabbt försvann ut från Pressbyrån.

 Inte alla som vet hur man hanterar en (biljard) kö.

Jag tror att många känner igen denna situation. Tysta överenskommelser om hur köbildning ska gå till/skötas, och så kommer några som inte håller den tyste överenskommelsen. Sen vet jag inte om vi svenskar, eller kanske skandinaver/nordeuropéer i stort, är mer noggranna med hur köbildningar på olika ställen ska gå till? När man för flera år sen reste till länderna runt Medelhavet slog det en ganska snabbt, att sydeuropéer i alla fall inte ville ha en ordnad kö utan där var det snarare så att störst-först-principen gällde. En chock förstås för en svensk att komma till Medelhavet och försöka bilda en kö vid t.ex. en busshållplats. På senare år tycker jag mig ha sett att denna kaos-princip vid köbildning även har spritt sig till våra norra breddgrader. I synnerhet hos ungdomar. När man ibland har stått och väntat på bussen vid Vällingby C och pliktskyldigt ställt sig i den ordnade kön, finns det nästan alltid ungdomar, 12 - 25 år gamla, som skiter fullständigt i kön och bildar någon slags oorganiserad zon längst fram bredvid bussen, där de gör instick i kön när det ges tillfälle. VILKEN fräckhet!

 Kökaos är aldrig kul!  

Just nu har de hissat upp 22 av de 33 instängda gruvarbetarna i Chile. Tydligen var det kaos i morse när den förste kom upp, och de församlade journalisterna var som galna och slogs och rev varandra i håret för att komma närmare. Den först upptagne gruvarbetarens familjs tält - som ordnats till de anhöriga - trampades ned av journalistkåren och en journalist blev påbankad av den först upptagne gruvarbetarens fru med en chilensk flagga. Nr 21 som blev upptagen hade däremot ingen fru som väntade på honom vid uppkomsten. Hans fru har nämligen nyligen fått veta att han har en älskarinna, så hon blev tydligen lite sur. Man räknar med att ca en miljard människor världen över har följt det senaste dramatiska dygnet från Chile via tv och internet. Mer än som t.ex. följde den första månpromenaden. Men man får inte glömma att det var 1969, och att det då inte fanns så många tv-apparater som idag, och förstås inget internet. Ja visst är det en fantastisk historia denna med de 33 gruvarbetarna! Man får hoppas att de lyckas komma tillbaka till världen utan kommande problem! Vad kommer att hända med dem? Kommer de att bli sjukskrivna en vecka för att sen bli nedskickade i en ny gruva? Eller kommer de aldrig mer att vilja gå ned i en gruva?

 En del av dem var glada även när de var fast i gruvan. Kanske bättre där än ovan jord?

Frågorna är som vanligt fler än svaren på denna blogg.....

På återbloggis!