Hemmander

Några dagars blogguppehåll blev det. Jag hade semester torsdag och fredag och då kändes det som jag ville ta semester från bloggen också. Igår var det festligheter med kollegorna. Hoppas ni kan förlåta mig!? Lyckas väl skriva i alla fall en 3-4 bloggar per vecka, och det tycker jag själv är helt ok.

Min semester var bra! Torsdagen ägnades åt besök på Tekniska Muséet. Kön ringlade lång utanför trots att vi var tidiga. Legofrossan öppnade inte förrän kl 11, så det blev till att ställa sig i ny kö när klockan närmade sig kl 11. Trodde inte 8-åringen var så fascinerad av detta som han var. Han kastade sig in i högen med ungar och började bygga. Vi fick bryta vid lunchdags och gå och äta lunch med mamma på Matmekka mittemot – Etnografiska Muséets lunchrestaurang. Sen påbörjade vi andra halvlek på Tekniska. Jag ville se på resten av museet och lämnade därför 8-åringen själv på Legofrossan. Det blev mycket nostalgi med gamla telefoner, tv-apparater, tv-spel, datorer och mycket annat att titta på. Efter denna överdos av museum pustade jag och 8-åringen ut utanför, och inväntade mamma som hade tagit bilen och åkt till Rosendahls Trädgård. Sen dumpade vi 8-åringen hos mormor och förberedde oss för kvällens teaterbesök. Aniara på Stadsteatern. Aniara är ju skriven av Harry Martinsson, och det känns som den gode Harry var lite speciell. Hela föreställningen har man ett väldigt högtravande och poetiskt språk, som blev ganska tröttsamt i längden. Sen hade han ju döpt allt och alla med så konstiga namn, vilket också gav upphov till viss förvirring. Man skulle ha läst på innan så man var förberedd. Men det hade man ju inte gjort. Musiken som var skriven av Kleerup var bra. Inramningen i övrigt med kostym, scen etc. var också bra. Men som pjäs….nja..jag vet inte. Knappt godkänt..eller inte. Harry Martinsson satt själv i Sv. Akademien när han delade ut Nobelpriset till sig själv. Bara en sån sak! Och Harry begick harakiri med en sax när han hade tröttnat på att leva. Hur många svenskar (icke födda i Japan) har begått harakiri???

 Space Invaders på Tekniska Muséet - vilken nostalgi!

Fredagen blev mer ”praktisk”. Ett bankbesök som var inplanerat och uppskjutet ett par gånger ägde äntligen rum. Under tiden fälgade Gummicentralen i Vällingby om mina dubbdäck och satte på nya däck på de gamla fälgarna, och satte också på de nya däcken (med gamla fälgar). Så nu är man rustad för vintern. Åtminstone vad gäller bilen.

 Dubbdäck ska det vara!

I helgen var vi turister i vår egen stad. Ägnade några timmar på lördagen åt att vandra runt och trängas med turister i Gamla Stan. Gamla Stan är häftigt! Om man undviker de värsta turiststråken längs Västerlång- och Österlånggatan finns det så mycket gränder, hus och gårdar som aldrig har sett tidigare. På Brända Tomten satt Gamla Stans ende? a-lagare, och svepte en stark starköl och rökte. När det kom en rysk turistgrupp började han gaffla med ryssarna på stapplande engelska, från sin ”staty-position” på parkbänken. Apropå a-lagare så finns det t.o.m. ett Systembolag i Gamla Stan. Det har jag aldrig sett innan.

I förrgår blev det uppryckning av ordningen i och utanför hemmet. Dammsugning på f.m. och lövräfsning på e.m. Och nu är man tillbaka i vardagen igen.

 Apropå dammsugning - denna dammsugare sågs också på Tekniska Muséet, och precis en sån hade vi hemma när jag var liten. Snacka om nostalgi igen!

Igår kväll skulle det gås ut med kollegorna. Det var Indecap, våra korridorkollegor och samarbetspartners, som bjöd in till en "hemlig" aktivitet. Det var fortfarande sent igår eftermiddag inte officiellt vart vi skulle gå. Från början var det sagt ”gåsamiddag” men tydligen började folk gruffa om att de inte gillade att äta svartsoppa med krås. Inte blev jag heller olycklig när jag hörde att det inte skulle bli gåsamiddag. Efter lite mingel hos Indecap så tågade vi iväg men behövde inte gå särskilt långt. Målet för kvällen var Glenn Miller Café som ligger på Brunnsgatan - 100 meter från min arbetsplats. Hade aldrig satt min fot på GMC tidigare, och det var en liten oansenlig dörr i kvarteret och när man kom in i lokalen konstaterade man att det var ungefär lika stort som vardagsrummet hemma. Den skånskättade delägarinnan förklarade noggrant vad förrätten innehöll, och när det var dags för huvudrätten fick vi veta att vi skulle få blåmusslor från Bretagne. Jag har aldrig varit något större mussel-fan, men blev omvänd efter denna kväll. Fantastiskt goda blåmusslor som serverades med pommes och aioli på franskt vis. Efter att en skål tömts per huvud, delade jag och min bordsgranne på ytterligare en skål. En orgie i musslor helt enkelt. Sen dök bandet upp. Beeters hette de och de lovade att jazza loss ordentligt. Jag såg lite stillsam 40-talsjazz à la Glenn Miller framför mig, men det blev istället bluesinspirerad jazz med förebilder från New Orleans. Fantastiskt bra! Stämningen höjdes markant när bandet hade tagit en liten paus och påbörjade "andra akten". Folk stod upp och svängde med till musiken, och mot slutet var det några djärva personer som till och med dansade på borden. Fantastiskt trevlig kväll!

 
Utsökta musslor och delar av "Beeters" släpper loss på Glenn Miller Café.

Avslutar denna blogg med en sorglig nyhet. Snön har kommit....Nog ordat om detta. Jag har ett halvår på mig att skriva om den.

På återbloggis!