Hemmander

Felhörningar är det roligaste jag vet. Eller "roligaste" är kanske att ta i men väldigt roligt i alla fall. För någon månad sen förklarade jag för min fru på telefon att "jag kommer att sitta med en revisor nu!" Frugan fräste tillbaka, "VILKEN jävla Lovisa?". Just den typen av felhörningar tycker jag är helt underbara! Jag har för mig att jag har berört detta ämne tidigare här på bloggen, men det tål att upprepas. En annan gammal historia jag drar mig till minnes är en god väns bror, som under tonåren var hemvärnsungdom.....ja..gotlänningar är som de är..."hemvärnsungdom"...vilken grej va! Hursomhelst den gode vännens bror ingick i någon grupp som sågs en gång i veckan och gjorde olika övningar. Med i gruppen fanns en stor tjock kille som tydligen hade en ENORM kroppshydda. Den store killen var något av en enstöring och höll sig mest för sig själv utan att prata överdrivet mycket med någon. När stämningen i gruppen blev alltmer hemtam började de andra killarna i gruppen kalla den store killen för "Centurion" - ni vet den klassiska brittiska stridsvagnen som utvecklades under WWII, och började tillverkas men aldrig hann användas innan kriget tog slut. Från början var det nog mest att de andra i gruppen sa "Centurion" till den stackars store killen i tredje person, när han själv inte hörde. Men de blev allt djärvare, och tillslut sa de "Centurion" direkt till honom. Så fortsatte det en tid. Tills en dag, när någon kallade den stackars store killen för "Centurion" för 593:e gången då reagerade plötsligt den annars så tystlåtne "Centurion" och röt förtvivlat och ursinnigt mot sina hemvärnsungdomskompisar "Ja' heta' int' SVEN-TURE!!!!".....Vi snackar felhörning av stora mått. Den stackars store killen hade hela tiden trott att hans hemvärnsungdomskompisar hade kallat honom "Sven-Ture", inte "Centurion". Sen misstänker jag att just denna felhörning beror väldigt mycket på att "Sven-Ture" inte visste vad en Centurion var för något, och drog en förhastad slutsats att kompisarna kallade honom "Sven-Ture". Jag småler, och kan till och med småskratta emellanåt, när jag tänker på denna historia. Fantastiskt!

 Sven-Ture

Denna onsdag blev helt ok ändå. Kraftigt försenad till jobbet imorse. Inte för att jag försov mig utan för att grabben kände sig hostig och var småfebrig. Mormor kallades in som räddare i nöden, och innan hon hade dykt upp hade ju halva morgonen passerat. Kände ingen större entusiasm inför arbetsdagen eftersom den var tänkt att innehålla fyra möten. Det första mötet kom jag försent till, eftersom jag väntade på mormor. Det andra mötet började direkt efter det första. Och så var klockan 12 och man var tvungen att få sig något att äta för att hinna vara tillbaka till nästa möte. Som tur var blev det fjärde mötet inställt, och jag kunde äääntligen börja arbeta när klockan var halv 3. Har väl inga problem egentligen med möten, men när det blir fyra på en och samma dag tycker jag det börjar bli jobbigt. Men jag överlevde denna dag också, och imorgon siktar jag på en mötesfri dag. Om inte halsvärken försämras. Verkar dock inte hända någonting. Står och stampar på samma punkt typ.

 Momödrar (svärmödrar) är bra att ha ibland!

Numera sen årsskiftet behöver man inte längre ha skattemärket på bilen. Det ska tydligen gå för sig ändå, bara man pröjsar skatten. Då kommer jag osökt att tänka på en annan gammal historia som en f.d. kollega berättade för mig får många år sen. Hans morsa, en förvirrad medelålders ensamstående kvinna, var ute och körde med sin bil när hon blev stoppad i en poliskontroll. Hon fick visa körkort, och blåsa alkotest för att visa att hon inte var ratt-onykter. Polisen gick runt bilen och tittade vilket skick den var i, och när han hade tagit ett varv sa han till den förvirrade kvinnan "Du har inget skattemärke på bilen!?". Den förvirrade kvinnan svarade tvärsäkert, "Jo, det har jag!" Polisen som började tvivla på sig själv gick bakom bilen för att titta en gång till, och kom tillbaka. "Nej, det finns inget skattemärke på bilen!"..."Jo, men jag har skattemärke påsatt" envisades hon. Hon klev då ut ur bilen, ställde sig upp, och istället för att gå bakom bilen, gick hon till framsidan av bilen.....och pekade stolt på sin registreringsskylt som satt på framme på kofångaren. "Här är det!"....Alltså det här är ingen kioskvältare så, men jag tycker ändå historien är fantastisk. Självklart, 99,99 procent av Sveriges befolkning visste om att man satte skattemärket på bakre registreringsskylten. Den här kvinnan tillhörde undandaget, och hade glatt klistrat fast skattemärket på främre registreringsskylten. Jag gillar denna historia!

 En passande registreringsskylt för kvinnan i historien.

Fortsätter att läsa min bok "Tusen tabbar - de 1000 värsta misstagen i mänsklighetens historia" och fascineras av historien om, eller historierna rättare sagt eftersom de var två st, olika japanska soldater som var för sig fortsatt andra världskriget helt för sig själva. Den ena hittades på en avlägsen ö tillhörande Fillipinerna i mars 1974, och man fick kämpa i ett halvår för att övertyga honom om att kriget hade varit slut i 29 år. Den andre japanen var stationerad på en indonesisk ö och hittades i december samma år - 1974. Två stackars japs som inte hade fattat att kriget var slut, och fortsatt gömma sig i djungeln, eller var de nu hade hållit hus i nästan 30 år!!! Otroligt! Och om de nu hade något vett kvar i skallen efter att ha varit isolerade så länge, vilken knäckande nyhet...Det hade man ju aldrig kunnat smälta.


 Det är något speciellt med japanska soldater!

Jag smälter för ikväll, och tackar för visat intresse! Vi ses en annan afton, eller natt, morgon, dag...vad vet jag vad du har för bloggläsar-tider?