100101
Som sagt. Ett klockrent datum! 100101. Dessutom är det binärt, har jag blivit påmind om. I det binära talsystemet används bara 0:or och 1:or. Enligt mina preliminära beräkningar så är det då bara åtta dagar till i år som har endast binära siffror i datumet. Och så då idag, 100101. Fantastiskt att få skriva det. Nytt år! Nytt decennium! Nu är vi framme i 10-talet, och jag är en av pionjärerna som är med från start. Känns väldigt bra måste jag säga! Tänker på mina gamla föräldrar som bägge är födda på 20-talet i förra seklet/årtusendet. De har med dagens inträde i nytt decennium fått uppleva tio st decennium. Det är faktiskt inte fy skam! Trots min ringa ålder är jag redan uppe i sex st decennium... Det låter för mycket och jag känner mig äldre än vad jag är, så jag slutar genast att tänka i dessa termer.
Nyårsdagen är en sån där riktig dönicke-dag. Man glider mest runt och tycker synd om sig själv. Jag har inte haft några större problem SÅ under dagen. Nyårsafton blev relativt lugn och jag har faktiskt kännt mig ganska pigg idag. 3/5-delar av familjen samlade ihop sig under sen förmiddag och tog en promenad utåt Lövsta och Kyrkhamn. Fantastiskt vacker dag med solsken och 10 minusgrader. Några eftersläntrare stod vid Lövstabadet och skickade desperat upp nyårsraketer mitt på ljusan dag. Den visuella effekten uteblev givetvis men vi hörde att det small. Man undrar lite smått varför inte vänta tills det blir mörkt? Vi är inne i en årstid då det är mörkt 17 timmar av dygnets 24 timmar. Varför smälla av fyrverkerier när klockan är 13 på dagen????? Man får inte svar på alla frågor man ställer sig. Detta var ett exempel på detta.
Trots att alla borde vara trötta idag har familjen lyckats hålla sams ganska bra. De två yngsta i familjen satt och spelade Monopol på vardagsrumsgolvet i säkert 2,5 timme utan att slå ihjäl varandra, och var tvungna att resa sig på slutet för de var så stela efter att ha suttit helt stilla så länge. Blir lyrisk när jag inser att ett SÅ gammalt hederligt familjespel kan trollbinda två av tre barn så länge. Ingen frågade något om varför "sidan inte kan visas" eller började fajtas om att "det är min tur vid datorn". Och som förälder var det betydligt lugnare att befinna sig bredvid när de spelade Monopol, än när X-boxen dominerar och spyr ut "action-ljudeffekter" från alla spel som ska spelas där. Fantastiskt helt enkelt! Det finns hopp om det här decenniumet också!
Klassiskt spel!
Dessutom har 7-åringen i familjen med lyriska ordalag uttalat sig ett flertal gånger under dagen om vad roligt betjänten var i "Grevinnan och betjänten"!!!!! Herregud! Vi snackar svartvit 60-talsproduktion, som man själv matats med under sin uppväxt och tycker är....sådär kul.... 7-åringen har på eget bevåg tagit upp flera gånger idag att det var "såååå kul!!!!" "att han snubblar på ett björnhuvud hela tiden (fastän det är en tiger) och att han blir så tokig när han är tvungen att dricka så mycket öl (fastän det är en massa olika andra drycker). Tänk! Tänk att det kunde vara så roligt i en 7-årings värld, som är så matad med teknik, action, blipp-blopp, datorer, tv-spel, dataspel, youtube, mp3-spelare och allt annat som pockar på hans uppmärksamhet!
Monopol och Grevinnan och betjänten, två riktiga retro-prylar som kommit till heders i modern tid. Det finns hopp om framtiden! Även för en nostalgiker som jag.
Det finns några envisa rykten kring mig som person att jag är en stalker. Jag vill en gång för alla sudda ut alla dessa misstankar. Jag är ingen stalker. Dessa rykten har förmodligen växt upp från en enstaka händelse för några år sen när jag som överbeskyddande fader, kanske gick steget för långt? Hursomhelst, äldsta dottern, som idag är någon månad ifrån att fylla 16 år, gick i 7.e klass. Någon dag innan "stalker-incidenten" inträffade deklarerade hon klart och tydligt att en av hennes kompisar skulle ha tjej-middag hemma hos sig kommande fredag. Som överbeskyddande föräldrar gick jag och fru igång på detta och ställde givetvis 1000 motfrågor. "Är det ff?", "Vem är hon som ska ha tjejmiddagen?" osv osv. Som de schyssta föräldrar vi är gav vi tillsut efter och sa att det var ok att gå iväg på tjejmiddagen, trots att vi inte kände "kompisens" föräldrar eller fick besked att det faktiskt var ff. Fredagen infann sig och dottern försvann iväg på sin tjejmiddag. Man får betänka att detta var vår äldsta dotter och vi hade ingen tidigare erfarenhet av barn som försvinner iväg på tjejmiddagar. Jag och min käresta satt i soffan och försökte relalaxa efter en hård arbetsvecka och pratade om dottern som var iväg på sin tjejmiddag. Plötsligt, dök det upp en DJÄVULSK tanke i mitt huvud. Trots att det var januari, trots att det var minusgrader, trots att det var fredagkväll...så skulle jag ju faktiskt kunna ta på mig ytterkläderna och ta en liten promenad och promenera bort till kompisen som skulle ha tjejmiddagen, och bara "kolla läget". Sagt och gjort. Två minuter senare stod jag i farstun och hade fått på mig alla ytterkläder. Vandrade bort mot adressen där kompisens tjejmiddag skulle äga rum. Det var fredagkväll. Det var januari. Det var inte en käft ute i vår lilla tysta sömniga förort. När jag efter ca tio minuters promenad närmade mig kompisens hus såg jag några grabbar som förstrött stod och pratade på en gångväg. Det var allt mänskligt liv som fanns ute i förorten denna fredagkväll. Jag gled vidare in på gatan där kompisen bodde. Gick sakta förbi huset där festen/tjejmiddagen ägde rum. Kunde ana att det var hög musik som hördes genom väggarna ut på gatan, och såg att det var upplyst i alla rum/fönster. Där skulle historien kunnat ta slut. Men nänä. Jag fortsatte min promenad tills gatan tog slut, och vände 180 grader för att gå tillbaka samma väg. När jag passerar huset för andra gången, flyger en djävulsk tanke genom mitt huvud. Varför inte glida in i trädgården och ställa sig där en stund för att kolla att saker och ting verkligen "går rätt till" där inne.........Jo, visst blev det så. Som en vandrande vålnad gled jag upp på garageinfarten, förbi huset och ställde mig i tryggt förvar under några träd/buskar en bit från huset. Stod där och konstaterade att det var hög musik, att det var ljust i rummen inne i huset, att man hörde röster som trängde genom musiken när musiken tillät genombrott av röster. Upptäckte inget direkt misstänkt. Inga grova mansrönster, inga klirrande flaskor, inga tonåringar som sprang ut i trädgården och spydde...eller vad jag nu hade förväntat mig för någonting? Jag kanske stod där i max 5-6-7 minuter, när plötsligt dörren till altanen öppnas. Ut på altanen kliver en tjej. När hon har tagit några steg på altanen tänds plötsligt en obarmhärtig sån där inbrotts-spotlight som känner av rörelser. Plötslig mänsklig närvaro på altanen fick spotlighten att tändas... Spotlighten lyser inte bara upp altanen, utan även buskaget där jag står och trycker. Jag finner mig själv plötsligt i en situation där hela jag blottas i värsta strålkastarljuset. Min tillfälliga "hemvist" i buskarna är inte längre så anonym som den var alldeles nyss. Tjejen börjar hojta på alla som är kvar inne i huset. "HAAAALLLÅÅÅÅ! DET STÅR NÅGON DÄR UTE I BUSKARNA!!!!!". Jag som blir tämligen överraskad över detta lägger benen på ryggen. Bästa flyktvägen hade varit att springa förbi tjejen på altanen, förbi huset, men inser att då skulle jag komma så nära henne så hon skulle kunna känna igen mig. Jag väljer istället en alternativ flyktväg, via diverse staket, buskage och granntomter. Gör värsta "James-Bond-hoppen" och hör medan jag flyr att fler och fler tjejer samlas på altanen som jag nyss stod i mörkret och observerade, och de skriker efter mig: "Hallå! Kom tillbaka! Vem är du?". Tio minuter senare sitter jag hemma i soffan, med uppskrapade ben av mina gymnastiska övningar över staketen och berättar hela storyn för min fru. Vi kommer fram till att det är bäst att inte berätta något för äldsta dottern om det som hade hänt, och ligger lågt med att säga NÅGOT om att jag befunnit mig där i trädgården. När jag någon dag senare snokar bland dotterns kompisar bloggar, ser jag ett intressant inlägg som i korthet löd: "Ööööh, typ förra helgen ba'.när vi var på tjejmiddag hos.....så var det skitläskigt...jag skulle ut på altan och hämta lite luft...då när jag står där...så ser jag värsta peddo-gubben som står och trycker i trädgården..jag börjar skrika...han drar upp sin luva och börjar hoppa över staketet till grannen och springer iväg....skitläskigt!!!!!!". Jag hade skrämt skiten ur de stackars små liven, fastän min tanke inte alls var detta.....dessutom hade jag fått beteckningen "värsta peddo-gubben". Tack för detta minne! Oförglömligt! Under tidens gång har jag avslöjat mig för dottern, och idag vet säkert alla hennes kompisar om vilken knasig farsa hon har........
Skulle behövt bättre camoflage för att inte bli upptäckt vid detta tillfälle....
Nu är det nytt år, 100102. Inte lika klockrent datum.
Nyårsdagen är en sån där riktig dönicke-dag. Man glider mest runt och tycker synd om sig själv. Jag har inte haft några större problem SÅ under dagen. Nyårsafton blev relativt lugn och jag har faktiskt kännt mig ganska pigg idag. 3/5-delar av familjen samlade ihop sig under sen förmiddag och tog en promenad utåt Lövsta och Kyrkhamn. Fantastiskt vacker dag med solsken och 10 minusgrader. Några eftersläntrare stod vid Lövstabadet och skickade desperat upp nyårsraketer mitt på ljusan dag. Den visuella effekten uteblev givetvis men vi hörde att det small. Man undrar lite smått varför inte vänta tills det blir mörkt? Vi är inne i en årstid då det är mörkt 17 timmar av dygnets 24 timmar. Varför smälla av fyrverkerier när klockan är 13 på dagen????? Man får inte svar på alla frågor man ställer sig. Detta var ett exempel på detta.
Trots att alla borde vara trötta idag har familjen lyckats hålla sams ganska bra. De två yngsta i familjen satt och spelade Monopol på vardagsrumsgolvet i säkert 2,5 timme utan att slå ihjäl varandra, och var tvungna att resa sig på slutet för de var så stela efter att ha suttit helt stilla så länge. Blir lyrisk när jag inser att ett SÅ gammalt hederligt familjespel kan trollbinda två av tre barn så länge. Ingen frågade något om varför "sidan inte kan visas" eller började fajtas om att "det är min tur vid datorn". Och som förälder var det betydligt lugnare att befinna sig bredvid när de spelade Monopol, än när X-boxen dominerar och spyr ut "action-ljudeffekter" från alla spel som ska spelas där. Fantastiskt helt enkelt! Det finns hopp om det här decenniumet också!
Klassiskt spel!Dessutom har 7-åringen i familjen med lyriska ordalag uttalat sig ett flertal gånger under dagen om vad roligt betjänten var i "Grevinnan och betjänten"!!!!! Herregud! Vi snackar svartvit 60-talsproduktion, som man själv matats med under sin uppväxt och tycker är....sådär kul.... 7-åringen har på eget bevåg tagit upp flera gånger idag att det var "såååå kul!!!!" "att han snubblar på ett björnhuvud hela tiden (fastän det är en tiger) och att han blir så tokig när han är tvungen att dricka så mycket öl (fastän det är en massa olika andra drycker). Tänk! Tänk att det kunde vara så roligt i en 7-årings värld, som är så matad med teknik, action, blipp-blopp, datorer, tv-spel, dataspel, youtube, mp3-spelare och allt annat som pockar på hans uppmärksamhet!
Monopol och Grevinnan och betjänten, två riktiga retro-prylar som kommit till heders i modern tid. Det finns hopp om framtiden! Även för en nostalgiker som jag.
Det finns några envisa rykten kring mig som person att jag är en stalker. Jag vill en gång för alla sudda ut alla dessa misstankar. Jag är ingen stalker. Dessa rykten har förmodligen växt upp från en enstaka händelse för några år sen när jag som överbeskyddande fader, kanske gick steget för långt? Hursomhelst, äldsta dottern, som idag är någon månad ifrån att fylla 16 år, gick i 7.e klass. Någon dag innan "stalker-incidenten" inträffade deklarerade hon klart och tydligt att en av hennes kompisar skulle ha tjej-middag hemma hos sig kommande fredag. Som överbeskyddande föräldrar gick jag och fru igång på detta och ställde givetvis 1000 motfrågor. "Är det ff?", "Vem är hon som ska ha tjejmiddagen?" osv osv. Som de schyssta föräldrar vi är gav vi tillsut efter och sa att det var ok att gå iväg på tjejmiddagen, trots att vi inte kände "kompisens" föräldrar eller fick besked att det faktiskt var ff. Fredagen infann sig och dottern försvann iväg på sin tjejmiddag. Man får betänka att detta var vår äldsta dotter och vi hade ingen tidigare erfarenhet av barn som försvinner iväg på tjejmiddagar. Jag och min käresta satt i soffan och försökte relalaxa efter en hård arbetsvecka och pratade om dottern som var iväg på sin tjejmiddag. Plötsligt, dök det upp en DJÄVULSK tanke i mitt huvud. Trots att det var januari, trots att det var minusgrader, trots att det var fredagkväll...så skulle jag ju faktiskt kunna ta på mig ytterkläderna och ta en liten promenad och promenera bort till kompisen som skulle ha tjejmiddagen, och bara "kolla läget". Sagt och gjort. Två minuter senare stod jag i farstun och hade fått på mig alla ytterkläder. Vandrade bort mot adressen där kompisens tjejmiddag skulle äga rum. Det var fredagkväll. Det var januari. Det var inte en käft ute i vår lilla tysta sömniga förort. När jag efter ca tio minuters promenad närmade mig kompisens hus såg jag några grabbar som förstrött stod och pratade på en gångväg. Det var allt mänskligt liv som fanns ute i förorten denna fredagkväll. Jag gled vidare in på gatan där kompisen bodde. Gick sakta förbi huset där festen/tjejmiddagen ägde rum. Kunde ana att det var hög musik som hördes genom väggarna ut på gatan, och såg att det var upplyst i alla rum/fönster. Där skulle historien kunnat ta slut. Men nänä. Jag fortsatte min promenad tills gatan tog slut, och vände 180 grader för att gå tillbaka samma väg. När jag passerar huset för andra gången, flyger en djävulsk tanke genom mitt huvud. Varför inte glida in i trädgården och ställa sig där en stund för att kolla att saker och ting verkligen "går rätt till" där inne.........Jo, visst blev det så. Som en vandrande vålnad gled jag upp på garageinfarten, förbi huset och ställde mig i tryggt förvar under några träd/buskar en bit från huset. Stod där och konstaterade att det var hög musik, att det var ljust i rummen inne i huset, att man hörde röster som trängde genom musiken när musiken tillät genombrott av röster. Upptäckte inget direkt misstänkt. Inga grova mansrönster, inga klirrande flaskor, inga tonåringar som sprang ut i trädgården och spydde...eller vad jag nu hade förväntat mig för någonting? Jag kanske stod där i max 5-6-7 minuter, när plötsligt dörren till altanen öppnas. Ut på altanen kliver en tjej. När hon har tagit några steg på altanen tänds plötsligt en obarmhärtig sån där inbrotts-spotlight som känner av rörelser. Plötslig mänsklig närvaro på altanen fick spotlighten att tändas... Spotlighten lyser inte bara upp altanen, utan även buskaget där jag står och trycker. Jag finner mig själv plötsligt i en situation där hela jag blottas i värsta strålkastarljuset. Min tillfälliga "hemvist" i buskarna är inte längre så anonym som den var alldeles nyss. Tjejen börjar hojta på alla som är kvar inne i huset. "HAAAALLLÅÅÅÅ! DET STÅR NÅGON DÄR UTE I BUSKARNA!!!!!". Jag som blir tämligen överraskad över detta lägger benen på ryggen. Bästa flyktvägen hade varit att springa förbi tjejen på altanen, förbi huset, men inser att då skulle jag komma så nära henne så hon skulle kunna känna igen mig. Jag väljer istället en alternativ flyktväg, via diverse staket, buskage och granntomter. Gör värsta "James-Bond-hoppen" och hör medan jag flyr att fler och fler tjejer samlas på altanen som jag nyss stod i mörkret och observerade, och de skriker efter mig: "Hallå! Kom tillbaka! Vem är du?". Tio minuter senare sitter jag hemma i soffan, med uppskrapade ben av mina gymnastiska övningar över staketen och berättar hela storyn för min fru. Vi kommer fram till att det är bäst att inte berätta något för äldsta dottern om det som hade hänt, och ligger lågt med att säga NÅGOT om att jag befunnit mig där i trädgården. När jag någon dag senare snokar bland dotterns kompisar bloggar, ser jag ett intressant inlägg som i korthet löd: "Ööööh, typ förra helgen ba'.när vi var på tjejmiddag hos.....så var det skitläskigt...jag skulle ut på altan och hämta lite luft...då när jag står där...så ser jag värsta peddo-gubben som står och trycker i trädgården..jag börjar skrika...han drar upp sin luva och börjar hoppa över staketet till grannen och springer iväg....skitläskigt!!!!!!". Jag hade skrämt skiten ur de stackars små liven, fastän min tanke inte alls var detta.....dessutom hade jag fått beteckningen "värsta peddo-gubben". Tack för detta minne! Oförglömligt! Under tidens gång har jag avslöjat mig för dottern, och idag vet säkert alla hennes kompisar om vilken knasig farsa hon har........
Skulle behövt bättre camoflage för att inte bli upptäckt vid detta tillfälle....Nu är det nytt år, 100102. Inte lika klockrent datum.
Kommentarer
Trackback
