Hemmander

I natt drömde jag konstiga drömmar igen. Riktigt såna här urflipprade drömmar som gör att man vaknar med ett ryck och bara ligger och pustar, och försöker begripa om det var på riktigt eller en dröm. Tyvärr minns jag inte vad jag drömde? Men urflipprat var det. Jag skulle gärna vilja spela in mina drömmar och köra dem i repris. Kanske till och med bränna dem på dvd och göra bra film av dem. Somliga påstår att man ska skriva ned vad man har drömt direkt när man vaknar, om man nu vill komma ihåg sina drömmar. Men, det finns ett problem med detta. Hur ska man kunna skriva ned detta? Man..eller man och man...jag är ju mer död än levande och brukar knappt varken vakna av väckarklockor eller ha vett att kliva upp ur sängen, om jag mot förmodan hör väckarklockorna. Och att i det läget komma på tanken att börja skriva något överhuvudtaget känns ju som en utopi.

 Får kanske skaffa fyra till?

Missade t-banan med en minut och fick följaktligen vänta nio minuter på nästa tåg, i 11 minusgrader. Beklagade mig över detta på Facebook och fick genast mothugg. Hade jag missat bussen i Sproge, på Gotland, hade jag minsann fått vänta ett helt dygn på nästa buss, har jag nu fått lära mig. Frågan är hur många som kliver på den dagliga bussen som passerar Sproge? Tänk om man verkligen var beroende av att komma med en buss, och missar den med en minut. Ser baklysena på den när man flåsande kommer fram till hållplatsen. Kan inte vara kul! Man kan i och för sig försöka lifta. Jag kom ihåg en gång i övre tonåren, men innan körkortet, när jag och en kompis skulle lifta från Visby till Tofta. Det var väl mitt i sommaren misstänker jag eftersom vi hade siktet inställt på Tofta. Vi var ganska optimistiska och tänkte "Någon stannar väl". Men det var trögt! Efter att ha uppskattat antalet bilar som hade dissat oss, började vi räkna exakt hur många bilar som körde förbi och struntade i att ta upp oss. Jag tror vi kom upp i ca 270 bilar som hade passerat när äntligen en gammal gubbe förbarmade sig över oss, och lät oss följa med heeela vägen till Tofta Beach. Men det är klart, man kanske inte ska sitta här och ojja sig över det. Hur ofta tar man själv upp liftare? Och hur ofta tar man upp två st 16-17-åriga snubbar som ser allmänt opålitliga ut. Å andra sidan hade filmen "Liftaren" inte premiär förrän 1986, och detta var ett par år innan. Så "Liftaren" med Rutger kan inte ha varit motivet för att de 270 bilarna vägrade att ta upp oss. 

 "Liftaren"

Umar Farouk Abdul Mutallab vet alla vem det är!? Det är ju den 23-årige nigerianen som hade med sig sprängmedel ombord på planet från Amsterdam till Detroit, och försökte spränga sig själv och planet i luften. Frågorna är ju ganska många kring detta. Till att börja med, varför blev det ingen riktig explosion? Hade han fått med sig dåliga grejor? Blev han nervös och började fumla? Vilket som egentligen, och tur förstås att han misslyckades men den stora frågan är: Hur är man funtad om man blir självmordsbombare? Hur kan någon bli så hjärntvättad att man tar ett sånt uppdrag? Kan man vara så religiöst onykter att man gör det för sin tro skull? Jag tycker det är lite svårt att förstå. När jag var i Libanon för drygt 20 år sen hörde man talas om Hizbollahs självmordsbombare som det sas om, att de fick allehanda narkotiska preparat för att bli lagom lulliga och medgörliga, samtidigt som de garanterades både hjälte- och martyrstatus med efterföljande målade idolbilder på väggar i varenda by plus att man stensäkert fick en plats i PARADISET. Nu vet jag inte om jag direkt tror på knarkinslaget bland självmordsbombare? Kanske för mer okvalificerade självmordsbombuppdrag om man bara ska kliva på en buss, eller ställa sig på ett torg och spränga sig i luften. Men ser man på 9/11-attacken så var det ju skärpta lirare, som hade flygcert. och kunde ratta och navigera en jumbojet rakt in WTC, och som dessutom hade planerat allt in i minsta detalj. Jag vet inte vilken av sorterna som är mest skrämmande? Den påtände bussprängaren eller den smarte, uträknande och intilligente självmordspiloten? Om man nu måste välja? Det måste man inte kanske? Ok, jag slipper. Tack!  



Idag var det f-bannat kallt och när jag skulle gå ut på lunch klädde jag på mig allt jag ägde för att inte frysa ihjäl. Den första levande människa jag ser när jag kliver ut på Regeringsgatan är ett cykelbud från Bring (f.d. CityMail) som bara har en tunn, i och för sig långärmad, Bring-tröja på sig i något sånt här material som andas och är bra när man idrottar. MEN han hade kavlat upp ärmarna!!!! Jo det är sant! Han hade kavlat upp ärmarna på sin tröja precis ovanför armbågarna och hastade ut ur en port och kastade sig upp på cykeln för att leverera mer post. Ok, killen är kanske mer inom- än utomhus, men ändåååååå! Det var för tusan 10 minus ute! Inte klokt ju! Jag blev helt matt och höll på att svimma/blev tvungen att ge mig själv hjärtmassage/fick en mindre stroke/gjorde på mig. En totalt chockartad upplevelse som ni förstår.

 Fast med uppkavlade ärmar.

Nu väntar i alla fall åtta lediga dagar och det ska blir riktigt skönt! Har inte någonting planerat utan ska bara ta da'n som den kommer. Da'n o da'n...dagarna!

Två dagar kvar av detta år och decennium. Ta hand om er och sov gott!